Kvartalsuppdatering - eller "Hälsningar från den lille statstjänstemannen"

Här är han, min lille "Knud". Träffade några gruv-12:e tjejer idag för första gången och det konstaterades att han (åtminstone av detta kort att döma) har en lovande framtid som (lätt överviktig) statlig tjänsteman framför sig. (gillar egentligen inte mini-vuxenkläder, men detta är ett av de få kort jag har med ett riktigt leende. Kameror av alla de slag verkar ha en hypnotisk effekt där varje antydan till leende snabbt förbyts i fullständig förundran och gravallvar).

Nu har jag varit mamma i 3 månader - ett helt kvartal! Det känns oändligt och sekundsnabbt, naturligt, självklart och helt overkligt på samma gång.

Efter att ha tillbringat 2,5 månad på västkusten är vi nu åter i storstaden och börjar hitta våra rutiner på egen hand. Vi har det riktigt bra, som tur är verkar vi gilla varandra båda två. Knud är go och glad och nöjd. Ingen kolik och inte en endaste vaknatt. Inser ju att det är smekmånad ännu, men nog hade jag väntat mig att det skulle vara lite kämpigare. Knud har en helt egen längd och viktkurva (brant) och har nu gått förbi standardbebisen. Han svalt nog lite inne i magen den lille stackaren. Vi skall på vägning på måndag, skall bli spännande att se om kurvan planat ut.

Och jag är kär i Knud och kan titta på honom hur länge som helst utan att tröttna. Och jag kan leka och ta hand om honom hela dagen utan att tröttna också. Jag brukade inte vara särskilt tålmodig med barn (fast jag var ganska bra på att låtsas...), men Knud tröttnar jag inte på (eller ja ok då, de nätterna när han har velat äta var 90:e minut har faktiskt varit lite tjatiga, det skall erkännas).

Vet ni att så som man tittar sitt barn i ögonen hela tiden, det gör människor annars bara när man är förälskade. Finurligt va! Undrar om det är uttänkt så att man skall bli förälskad i sitt barn genom att titta på det?

Hur är det att vara ensam mamma då? Ja det praktiska är inga problem, det som är tråkigt är att inte ha någon att dela glädjen med. Jag hade ju tänkt att mina föräldrar skulle bo med oss de första veckorna i somras men det slutade med att vi bodde ihop nästan hela tiden. Och det var bara för att det var så mysigt! Så härligt att dela detta fantastiska med någon som var lika fanatisk. Det kan jag verkligen sakna nu. Till exempel på morgonen när man vaknar dödstrött av att Knud sprattlar omkring och snackar, och man bara önskar att man kunde få somna om en liten stund till, men så tittar man med ett öga och får ett jätteleende till godmorgonhälsning. Då smälter man! Och då vill man gärna smälta ihop med någon.