Aktionsgruppen för glada mammor.....

En detektivhistoria utspelar sig just i detta nu på mitt jobb!! Åter från lunchen hittar jag följande lapp på mitt skrivbord.

Jag beger mig raskt till postfacket där jag hittar fina lådan här till höger. På lappen står det:

.

"Aktionsgruppen För Glada Mammor presenterar en - MammaBox. I dagens samhälle drar mammor ett, både bokstavligt och bildligt talat, tungt lass. Därför behöver de lite avkoppling ibland, lite vardagslyx, en stund för sig själva i all enkelhet. Glada mammor får glada barn och glada barn ger en bättre värld. Så... unna dig en bättre värld genom att njuta av dessa små saker lite då och då."

.

Och i paketet finns detta - men!!!! INGEN AVSÄNDARE. Nu är jag så nyfiken så jag inte kan jobba. Hej hopp!

Volangfejden

Vanligtvis har mamma och jag ganska lika smak när det gäller kläder och inredning osv. Men när det kommer till 2000-tals bebisar har vi ett uppenbart glapp.

Vi har en liten låda på ben som Knud skall sova i den första tiden. Mina systerdöttrar har också haft den här "vaggan". Och det är mamma som har stått för i ordningsställandet. Det har varit mycket volang - volangkjol på lådan och sänghimmel i tunnt vitt tyg. Jättegulligt - men det känns inte riktigt som Knud är volangtypen.

Inte heller är han sugen på lakan med kaniner eller små nallar eller blommor eller spjälskydd med elefanter eller annat gulli-gull...

Usch stackars mamsen, fy vad jag är tråkig och otacksam när hon vill fixa till lill-knutte.

Protesbenen

Träffade två väninnor i dag i parkleken. Kände mig fin i nya piratbyxor och ballerinaskor. Vad fin du är utbrast de båda, och åhhh vilka fina stödstrumpor följde sedan ironiskt... Tänkte kanske att det inte skulle märkas hur fula de var men det fanns inte en chans att detta skulle slinka förbi en erfaren flergångsgravid.

Har bara haft mörka stödstumpor hittills (jag kan verkligen rekommendera stödstumpor, det är jätteskönt), men nu i vårvärmen har jag slagit till på några hudfärgade. De är verkligen förskräckliga! De är som nylonstrumpor men tjocka och i en vansinnig beige-orange färg. Det ser verkligen ut som jag har fotprotes på båda benen, fast i något orangare ton än normalt. Men vaffan - bara de funkar.

Dagens irrationella oro inför förlossning:
Man skall tydligen dricka mycket saft och energidryck under förlossningen för att få socker och nu tänker jag bara på vilken äcklig beläggning man kan få på tänderna av mycket sött, om man inte orkar borsta tänderna. Tror ni att detta kommer vara mitt primära besvär under förlossningen???.... Nehej, tänkte väl inte det, men det är det jag oroar mig för just i detta ögonblick.

Hos tandsadisten

På uppmaning av tandläkaren vid senaste besöket var jag igår hos tandhygienisten. Många år sedan sist och jag verkar ha förträngt vilken synnerligen obehaglig behandling en grundrengörning av tänderna är.

Började ana oråd när hygienisten drog på sig slaktarförklade, plexiglasskärm för ansiktet och därefter frågade om jag ville ha bedövning.... Ehhh, nej sa jag och gled djupare ner i stolen.

Vad är det för människor som väljer att bli tandhygienister? Varför har de så starka nypor fastän de kan vara hur små som helst och varför måste de köra ner det där spettet till tortyrredskap i mitt tandkött om och om igen!? (här önskar jag att jag kunde skriva som Bloggfrossa, han skulle kunna fått till en fantastisk utläggning om tandhygienister och deras sadistiska läggning).

Däremot måste man säga att tandhygienistbesöket är mycket mer prisvärt än tandläkardito. 659 pix för 50 minuters tortyr jämfört med 645 för 5 minuter som knappt kändes.

På smällen och borttaget inlägg

Idag var jag hemma på lunchen för att ta emot en ventilationskille som skulle kolla på husets fläkt. När det blev dags att klättra upp för en stege till taket avstod jag denna gång. Ja det är nog säkrast konstaterade han - du är ju på smällen!

Jag blev så full i skratt. Har inte direkt tänkt på mig själv som på smällen! Kan man överhuvud taget klassificeras som "på smällen" efter IVF med donatorsäd??... (känns lite för kliniskt och lite för lite hoppsan)

Igår kväll skrev jag ett inlägg som jag tog bort i morse. Här kommer det igen, men i en kortare version. Det hela handlar om att det finns några förståndshandikappade i min släkt på ena sidan. Det finns inget som visar på att det är något ärftligt och i de två senaste generationerna ( = min och Knuds generation) finns det ingen. Men det här är ändå något som finns och har funnits i mitt bakhuvud hela tiden, även innan jag blev gravid. Tänk om det är något genetiskt och därmed ärftligt, tänk om... En extra oro helt enkelt.

Det hela fick en ny dimension igår när jag och mamma pratade namn. Jag frågade om gamla gubbar och släktingar. Jo en hette ju så, och en så, och en hette.... Knut. En av de handikappade hette KNUT! Ughhhh, det kändes inte bra. Kan inte hjälpa att det på något sätt kändes som ett dåligt omen (fast jag tror inte på sånt egentligen!!). Känns dock lite bättre idag och jag tror jag kan skaka av mig det. Hoppas.

Och mest av allt hoppas jag att Knud skall vara frisk. Och skulle han inte vara det så hoppas jag att jag ändå kan vara den bästa tänkbara mamma till det barn jag får.

Knud den lille

31+2:
Har idag varit på ultraljud för en extra tillväxtkontroll (standard vid IVF tydligen) och kontroll av moderkakans läge (sist såg det ut som den möjligtvis skulle ligga i vägen för utgången).

Moderkakan ligger lågt men är "ej föreliggande". Inget som hindrar en vaginal förlossning alltså. (fleppo-Moooi hade nästan hoppats på lite föreliggande för då är det planerat snitt som gäller, vilket i sin tur innebär att man VET när förlossningen kommer bli, och dessutom tror jag man kör ett par veckor innan BF. Kontrollbehov och otålighet är två utmärkande drag hos mig och båda hade alltså blivit tillgodosedda i detta scenario...)

Och så tillväxten, Knud är 14,4% mindre än standardbebisen. Det är tydligen helt inom gränsvärdena och kräver ingen uppföljning, men såklart skulle jag hellre önskat att han var precis på kurvan, så lite orolig blir jag. Kan inte låta bli att undra om en meny som gårdagens med pizza till lunch, mjukglass med chokladsås till mellanmål, popcorn till middag och ostmackor till kvällsmat verkligen är idealkost för en liten Dansk?

Så här stor är han nu:
Vikt 1624 g (förväntad 1897 g)
Skallbredd 81 mm
Bukdiameter 84 mm
Lårbenslängd 58 mm

Visst är det lite fascinerande att de skall bli dubbelt så stora de sista två månaderna, bebisarna!

Pratade med min mamma om hur stora jag och min syster var när vi föddes och vi låg på runt 3200 g. Har hittat statistik från 70-talet och då var vi sådär 7% mindre än medel, så det kanske är familjedrag.

Hittade den här statistiken som jämför de olika nordiska länderna.
http://www.stakes.fi/tilastot/tilastotiedotteet/2007/liitetaulukot/Tt22_07Liitetaulukot.pdf

Lite intressant fakta att notera:

• Isländska bebisar är i snitt 100 gram tyngre än andra nordiska bebisar (kan det vara valfettet?)
• Islänningarna är också mest fertila (valfettet igen?)
• Vill du undvika att spricka vid förlossning skall du föda i Finland (1,0 % jämfört med 4% här i Sverige!)
• Andelen kejsarsnitt ökar i samtliga länder och allra vanligast är det i Danmark där över 20% av alla förlossningar sker med snitt.
• 8,5% av Svenska gravida kvinnor röker under graviditeten. 1983 var siffran hela 31,4%!
• Medelålder för förstföderskor i Sverige har gått upp från 24,1 1975 till 28,4 2006

T - 2 månader

Idag är det exakt 2 månader till BF*. Oj!

* BF = Beräknad Förlossning

Drömmen om Knud

I natt drömde jag om Knud. Drömde att jag ammade, först ammade han lite på axeln och det gjorde ont, men sen blev det lite riktig amning (som inte kändes alls) innan han gled ner på golvet. Sen var det nog slut. Tittade på honom ordentligt och kunde konstatera att han såg ju faktiskt helt normal ut (fast han såg ut som typ en 4-månaders bebis, så det var ju inte särskilt normalt, för han var nyfödd). Senast drömde jag att han var mulatt, fast en blond sådan. Med 5 stycken småkrullor spridda över huvuded. Jättesöt! Men den här gången var det en komplett standardbebis.

Linda Bengtzing sjunger vidare i huvudet, börjar bli lite trött på henne nu faktiskt...

"Sista dansen?" eller "Lycklig och ledbruten"

Igår var det fest på jobbet. "Releasefest" för ett stort projekt som vi jobbat med i över ett år och som nu äntligen är live.

Det var så himla KUL!!

Jag vet inte vad det är som gör det (jo det gör jag ju förstås, det är graviditeten, men jag visste inte att det skulle ha en sån effekt), men jag har aldrig känt mig så uppmärksammad och omsvärmad som nu. Jobbar mest med killar och de är helfascinerade av magen och mitt ensamma moderskap.

Dansade som en tokig i flera timmar. Jag älskar att dansa och vem vet när det blir dansläge igen, så jag tänkte skit i foglossning, här skall dansas. Visste att jag skulle vara helt ledbruten idag men det var det värt! Se mig, hör mig, rör mig - hur svårt kan det va!? har jag och Linda Bengtzing sjungit i mitt huvud hela dagen idag.

Och se mig, hör mig, rör mig, gjordes det sannerligen igår. Mycket känna på magen! (det har inte varit så mycket hittills faktiskt). Och dansande och kramar, så mycket kärlek. Och komplimanger! Att jag ser så glad ut, hur jag strålar, hur fin min mage är och hur graviditeten "klär mig" och hur häftigt det är att jag tagit beslutet att skaffa barn på egen hand (ledsen för skrytet, men jag blir otroligt smickrad, både å mina Knuds vägnar). På något sätt verkar jag vara neutraliserad så man kan säga vad man tycker utan hämningar. Och kanske väcker situationen någon slags beskyddarinstinkt. Två av killarna som är singlar skulle jag säkert kunnat plockat med mig hem och de skulle gladeligen tagit hand om både mig och Knud för resten av livet - eller åtminstone tills de nyktrat till.... :-). Och den supergulliga nygifte killen som avundsjukt konstaterade att han ville också vara gravid. Hahaha.

Jag känner mig upplyft! Vad som än händer så har Knud redan berikat mitt liv - oerhört.

Helghälsningar från en Moooi på översta humörkurvan.

Glädje, förväntan och ångest

Idag satt jag på jobbet och skrev upp en lista på e-postadresser till de som jag vill maila när Knud har kommit (näää, inte helt fokuserad på jobbet...). Jag drömmer om hur det kommer vara när han är här. Ser barnvagnar på besök på jobbet och fantiserar om när jag skall dit och visa upp Knud. Hade Gruv-12:an på middag i lördags och då pratade vi lite löst om att träffas i sommar på västkusten. Jag och Knud och gruvisarna....

Och i samma ögonblick jag drömmer grips jag av en förlamande ångest. För varje dag som går känns det som om allt mer står på spel. Det är så nära nu. Men tänk om något händer. Tänk om det inte blir som jag tänkt mig? Att något händer vid förlossningen, eller innan, eller att det är något fel på barnet. Det gör mig så rädd att jag knappt vågar tänka på framtiden.

Från bitter till glad!

Idag gäller inlägget mig och min vän som jag skrivit om tidigare. Jag kände mig så ledsen över att hon var oväntat gravid och inte jag, och att hon aldrig sa något till mig som visade att hon förstod att det kunde vara jobbigt för mig. Tog lång tid för mig att släppa det där, även efter det att jag själv blivit gravid.

Men nu är det borta! :-) Hon kom just förbi med lille VHS 1 månad, helt oförhappandes. Hon och pappan har flyttat till en lägenhet som ligger på gatan bredvid min! Jag tycker det är så otroligt trevligt när någon bara ringer på dörren, det händer ju nästan aldrig i storstaden (där jag växte upp brukade man ofta ta bilen någonstans och bara hälsa på folk, utan att ringa innan - jag gillar det!)

Vi har hittat tillbaks till varandra och det känns precis som "förr", så bra har det inte känts på flera år (jag gillade inte hennes förra kille).

Hoppas att allt kommer gå bra nu och att vi kommer kunna njuta av våra mammaledigheter ihop.

God morgon

I morse sjöng vi, Knud och jag, när vi vaknade.

Är du vaken Knud, är du vaken Knud? sjöng jag
Jag är vaken Mor, sjöng Knud och svarade med en spark!

Sett från den ljusa sidan

Jag har funderat lite på det här med krämpor och att vara gravid ensam.

Slutsats: jag tror det är enklare att vara själv*

Varför? jo för att jag helt enkelt inte har någon att beklaga mig för (ja förutom kära bloggen då...). Hade jag haft en man hade jag varit så ynklig så! - hämta det, -hjälp mig med det, -stackars mig, -så svårt att få på stödstrumpan, voi voi. Men nu är det ingen idé att jag ynkar mig, och därmed blir problemen inte större än nödvändigt.

Är det inte finurligt hur hjärnan kan vända saker till det positiva! (inte lika kul att hjärnan är minst lika skicklig på motsatsen - om man befinner sig i en sådan fas...)

* inser att mina krämpor är minimala i jämförelse med hur det kan vara, och hade de varit värre så vet till och med jag att två är bättre än en.

Bankomatprat

Det går en reklam på tv med en bankomat som talar och den påminner mig om följande komiska händelse.

Var i Italien och åkte skidor förra året. Skulle ta ut kontanter på den lokala banken. Bankomaterna fanns i ett eget utrymme med dörr och så så man inte skulle behöva frysa. Alltså ett litet rum med bara två bankomater, inget annat. Sticker in kortet i den första bankomaten varpå det direkt matades ut. Skall just försöka igen när jag hör "- L'altra machina" (eller något liknande...., jag kan inte italienska), jag ser antagligen aningen förvirrad ut då rösten upprepar "-L'ALTRA MACHINA!". Rösten kommer inte från maskinen eller någon högtalare, utan från bakom väggen. Det var en människa som satt där bakom och ropade. Undrar om samma människa räknar upp pengarna och sticker ut dem genom springan??? Och var kompisen på rast så bara en av bankomaterna var bemannade?

Finns det en människa i varje bankomat.....

Ohärdad elittittare

Har just tittat på andra avsnittet av Barnmorskorna på webben. Det är underligt, jag som är en riktig förlossningsprogramsjunkie, ser alla de olika amerikanska som går på tv4 Fakta (typ 3 olika i veckan) utan att blinka, jag blir helt förstörd av detta program. Tårarna rinner från början till slut, och jag kan inte riktigt säga varför. Vad är det som gör en svensk förlossning så mycket mer gripande? Konstigt.

Knud – fett- och sockermonstret

Knud vill ha fett och socker! Han köper chips, han väljer bacon- och ostpaj till lunch i stället för right and light och han tänker på morotskakor och brownies hela dagen. Knuds mamma är vanligtvis mer smågodistypen och förtjust i "riktig" mat, men nu är det visst Knud som bestämmer. Får dåligt samvete av kollegan som berättar hur hans fru blev ett hälsofreak under graviditeten och fortfarande under amningen - allt för barnets bästa. Hmmm, barn skall ju visst må bra av strama tyglar, och här håller jag på att ge efter redan innan födseln...