Till Fibula!

Halleluja!!

Tack för att du tänkte på att skriva kommentar till mig, jag är överväldigad! Sitter här med klump i halsen och tårarna rinnande på jobbet. Jag har varit inne på din blogg och kollat och försökt skriva kommentarer massor med gånger men bara fått felmeddelande.

Alltså om det är någon som inte hänger med så är Fibula med barn! Men hennes blogg är paj denna viktigaste av kungörelsedagar.

Stor kram till dig Fibula och må det lilla livet hänga sig kvar för allt vad det är värt.

GRATTIS GRATTIS GRATTIS GRATTIS GRATTIS GRATTIS!

Höggravid

28+1:

Om jag förstått saken rätt är jag nu höggravid. I 3:e trimestern av graviditeten. Räknade efter hur länge till jag skall jobba igår och det är bara 9 veckor kvar (12 veckor till leveransdatum)! Shit - snart är det verklighet det här! :-) Häftigt! Det känns som det gått fort, men ändå som jag varit gravid i en evighet.

Så här ser magen ut nu, i svartvita referenströjan (här finns motsvarande från v 19).

Och så här stor är den (senaste mätning 23+6):
midja: 86 (+3)
magen på tjockaste stället: 100 (+3)
magen uppochner: 33 (+2)

byst: 98 (+3)
rumpa: 101 (+-0)

Snigel, snigel på vägen där

27+5:
Jag mår ju oförskämt bra och har gjort det under hela graviditeten, i alla fall efter de första utmattande månaderna. Men nu är det nog så att foglossningen ändå gör sig lite kännbar (fast jag klagar inte! :-)).

Från vårdguiden: "Under graviditeten förbereder sig kroppen inför förlossningen genom att producera mer av ett hormon som heter relaxin. Hormonet gör att senor, ligament och bindväv mjukas upp, bland annat mjukas bäckenlederna upp och blir mer töjbara. Det sker för att bäckenet ska kunna utvidgas och kallas bäckenuppluckring eller foglossning."

Jag har alltid tyckt att foglossning låter som något kan ramla isär eller så, men det handlar tydligen om att saker och ting inte hålls ihop lika väl som vanligt av senor och ligament. Loss är de tydligen alltid fogarna, om det inte vore för ligament och dylikt.

I mitt fall känns det som någon satt en spärr på bakbenet så jag inte kan dra tillbaks benet lika mycket som vanligt när jag går. Framåt däremot går utmärkt. Men det har man ju inte så stor nytta av, framåt på ena innebär ju bakåt på det andra... Enda bilden jag kan få i huvudet skulle vara någon slags jämfota längdhopp med båda benen framåt, men det känns verkligen inte lockande.

Alltså är det bara att acceptera att hur jag än travar på med mina små steg så går det inte särskilt fort. De har börjat mobba mig på jobbet när jag släntrar efter :-)

Positiva saker med foglossning är att man skall följa dessa rekommendationer som inte alls känns som en börda:
Undvik tunga lyft
Gå inte i trappor
Gå inte långa promenader
Stå inte på ett ben

Med hälsningar från latmasken

PS. nu har jag surfat lite på foglossning och kommit fram till att det kunde vara mycket, mycket värre...

Litet flytetyg

Här är den lilla räddningsvästen. Ser kanske inte så liten ut på bilden men det är den! :-)

Utmanad

Utmanad av Nylsa.

För 5 år sedan: började jag leta lägenhet där jag och "barnet" skulle få bättre plats än i hyresettan. Efter mycket letande och flera budgivningar hittade jag min pärla där jag bor nu. Veckopendlade till Amsterdam, min absoluta favoritstad vid sidan av hemstaden. I Amsterdam skulle jag vilja bo som pensionär. Jag skulle cykla omkring på min oväxlade cykel, handla blommor på blomstermarknaden och grönsaker på grönsaksmarknaden. På hemvägen stannar jag till vid kvarterets "Bruin café" och tar ett glas rosé och pratar lite med grannarna.

Ett problem är bara att jag skulle vilja att alla jag känner också skulle bo i Amsterdam - det blir liksom roligare då... Någon som hänger på?

För 10 år sedan: jobbade jag på Ericsson och reste runt i världen och jobbade med IT-system. Jag var ung, ny och engagerad och det var lätt att överträffa förväntningarna. Det mest spännande projektet var i Beijing. När jag kom dit visade det sig att projektledaren och jag hade gått i parallellklass på gymnasiet på lilla hemorten. Världen är liten. Sydde upp den första av en radda asiatiska kostymer som sedan aldrig använts (varför lära sig av misstag?)

För 15 år sedan: var jag halvbakad civilingengörsstudent. Lyckades med nöd och näppe klara de obligatoriska tentor man behövde för att få börja årskurs 3! Innan jag började plugga var min inställning att bara man kommer in på utbildningen så är det inga problem att komma igenom... Riktigt så enkelt var det inte! Men förutom pluggandet så älskade jag att vara student. Bästa tiden i mitt liv (hittills!). Var också upp över öronen förälskad men i en olyckligtvis skakig relation som varade större delen av studietiden (fram och tillbaka). Tog ju slut tillslut såklart, men jag skulle inte tveka en sekund att göra samma "misstag" igen.

För 20 år sedan: flyttade jag hemifrån för att gå de två sista åren av gymnasiet på annan ort. Så här i efterhand var det nog lite tidigt... men kanske skulle jag gjort mina misstag ändå. Aldrig tror jag den självuppfattade åldern (= åhhh vad vuxen jag är) har skilt sig så från verkligheten (jag var verkligen inte vuxen alls....) Upplagt för känslomässiga katastrofer.

Nu skall man utmana vidare men jag tror faktiskt hela min bloggbekantskap redan är bearbetad.

Något jag undrar över...

... hur får man hönorna att värpa extra till påsk? Säkerligen kan ju inte den vanliga äggproduktionen täcka påskbehovet. Idéer någon?

Noll hål!

Tandläkarbesök idag. Noll hål, Gud vad skönt. Tydligen skall man ha lite känsligare tänder när man är gravid, och jag har inbillat mig hål och rotfyllningar till max. Blev insvept i blyförkläde från topp till knä för att skydda magen från röntgenstrålning.

Men fasen vad dyrt det är med tandläkarbesök nuförtiden. 645 pix för röntgen och 5 minuters undersökning (jag går till Folktandvården). Jag överlever, men jag kan inte låta bli att tänka på de som har det knapert. Känns som det vore ganska lätt att välja bort tandhälsa om valet står mellan detta och att betala hyran... Hemskt om tandvård är en klassfråga.

Om sanningar

En av femmismammorna på listan delade med sig av denna fantastiska dikt av Eeva Kilpi. Jag vill gärna dela vidare.

Av jungfru född, sa de
och tänk, det gick.

Och nu när felet har begåtts
och vi fortfarande lever med det
kan man inget annat än föreställa sig
hur annorlunda allting skulle vara
om de hållit sanningen högt, sagt:
-Var välsignad, ogifta mor.

Knud på badhuset

Viktiga funderingar?...

Igår kväll kom jag och tänka på hur det kommer bli för Knud på badhuset. Hur länge kommer han kunna följa med mamma in i damernas omklädningsrum? Och hur stor måste han vara för att jag skall våga släppa honom själv in i herrarnas? På- och avklädning, duschning, tvättning och en nyckel att hålla reda på!

Min mamma skrattade åt mig när jag senast förklarade att hon minsann måste lära mig hur man gör köttsoppa nu. Klart man måste kunna göra köttsoppa om man skall vara mamma. När jag var liten var det det enda med någon form av grönsaker som jag överhuvudtaget åt. Tänk om Knud blir likadan? Då måste jag ju kunna göra köttsoppa så han inte dör av vitaminbrist!

Inte heller tycker min mamma att jag behöver köpa flytväst till Knud ännu, en av de saker som jag kollar efter på Blocket..... Men vi skall ju vara på västkusten i sommar Knud och jag, klart han måste ha en flytväst om vi skulle vilja åka båt. Eller?

Hormonriden?

25+4:
Jag är inte mig själv....

Var är den logiska, förnuftstyrda diplomaten? Jag har tagits över av en hetsig, känslig person som dessutom lyckas trampa folk på tårna hela tiden. Och sen mår jag dåligt av att tänka på att folk skall vara arga på mig. Igår lyckades jag förnärma en herre på bostadsrättsföreningens styrelsemöte så till den milda grad. Bara för att jag ställde lite enkla frågor runt hans 2-miljoners investeringsförslag... Uppenbarligen ställde jag dem inte taktfullt... Jag tar på mig hela ansvaret. Och nu har jag känt mig helt ut balans hela dagen. Kom tillbaka Moooi!

Jag har alltid tänkt att jag kommer minsann inte låta mig påverkas av lite hormoner! Det är väl bara att bestämma sig! NOT uppenbarligen.

Å andra sidan känner jag mig extatiskt glad och lycklig mesta delen av tiden - en ganska trevlig baksida.

Nyväckt intresse....

....för efterrätter. Måste dela med mig av min senaste favorit.

Skala, kärna ur och dela ett syrligt äpple i mindre bitar (per person).
Stek äppelbitarna i lite smör några minuter.
Pressa över citron och söta med sirap.
Mortla lite hel kardemumma och blanda i.

Serveras ljummet med Kesella vanilj

MUMS!

Fika med Gruvisarna

Femmisfika med Gruv-12:an igår. Vi är ett gäng som träffats mer eller mindre regelbundet i ett och ett halvt år eller så. De flesta av oss har haft det lite småknackigt med fertiliteten, fast det visste vi inte när vi började ses. Otroligt skönt har det varit att kunna dela med andra som förstår!

Igår fick vi träffa det allra senaste tillskottet, M, 3 veckor. Det var förstås höjdpunkten, hon var underbar. Två minigruvisar finns det nu.

Extra glad blev jag över att Nylsa, Fertilitetsturisten och Matte kom med och fikade. Jag vet ju att man kan känna sig kluven över andras lycka när man kämpar och kämpar utan att ha det där svaret - kommer jag någonsin lyckas? Att det efterhand kan bli jobbigt att ha många som hoppas. Men jag är så glad över att ha träffad den här gruppen tjejer, det är människor jag lätt hade velat ha till vänner också under andra omständigheter. Vi har sammanförts av slumpen och vårt gemensamma mål och längtan, och jag hoppas det kan fortsätta, och att inte samma längtan gör att det blir för jobbigt att fortsätta ses. Mest av allt hoppas jag förstås att alla skall få det de drömmer om, även om det är jobbigt med andra som hoppas...

Lite skit i hörnen.

Jag köper hushållsnära tjänster. Av mig själv. Det hela är väldigt enkelt. Det börjar med att jag har mer eller mindre rörigt hemma (det händer ofta). Sen blir det fredag och då köper jag mig en stor bunt tulpaner (det är det som är betalningen). Idag har det blivit 20 vita som liksom är lite spetsiga. Jättefina. Men nya fina tulpaner kan man ju inte sätta fram om det är rörigt hemma. Så då har man en toppenmotivation att stöka undan, snabbt och lätt, allt till det facila priset av 70 pix! Rent behöver det däremot inte vara.... bara det inte syns i kvällsljus.

Och när det inte är tulpansäsong då? Ja, då är det svårare med motivationen...

Trevlig helg!

Där kände jag mig inte hemma...

Igår var jag på någon slags utbildning hos barnmorskan hela eftermiddagen. Ett helt gäng gravida, runt vecka 20, samlade för att få lite basinfo om foglossning och annat (uppenbarligen gjorde det inte så stort intryck eftersom foglossningsbiten är det enda jag minns).

På något sätt kände jag mig obekväm bland de andra gravida (det var bara mammor med, inte pappor), som om jag inte hörde dit. De flesta var yngre (tror jag) och naturligtvis fanns det pappor till barnen. Kändes som det syntes på mig att jag var annorlunda. Fast det gjorde det såklart inte och ingen av de där vet ju att jag är själv. Undrar om det inte var ett litet mindervärdeskomplex som gav sig tillkänna ändå... Söta och lyckliga såg de ut allihopa också!

Tack tack tack alla kära Femmis-vänner för att ni finns och gör att jag känner mig som jag passar in i ett fantastiskt sammanhang.

Och vinnare är!:
Tre helt korrekta och snabba svar på tapettävlingen inlämnade av Fertilitetsturisten, Fibula och Carin. Om jag får bestämma så får ni var och en en graviditet i pris för denna fantastiska insats!

Tävling - fortplantningstapeten!

Varje morgon när jag trött sitter på toan, huvudet i knät (inte mycket längre till dock eftersom magen är i vägen) fascineras jag av tapetens alla "livmödrar". Min toa är väldigt liten så tapeten kommer väldigt nära. Nu har jag dock upptäckt att hela tapeten verkar vara fortplantningsinspirerad... Fixerad? Jag? Låt oss se hur många fler fortplantningsfixerade läsare bloggen har. Para ihop följande organ/händelser med rätt bild:

1 - celldelning

2 - äggledare, inklusive inviftare

3 - livmoder

4 - follikel

Om att dela med någon

Jag har ju hittills i min graviditet inte känt någon sorg eller saknad över att vara själv. Efter de första 12 veckorna eller så när det faktiskt sjönk in och jag började tro på det här miraklet, har jag bara känt lycka och tacksamhet.

Men nu, när jag känner den lilla människan boxas i magen då önskar jag att någon annan också kunde få vara med och dela detta fantastiska. - Känn, känn nu, nu sparkar han! Hej hej lille Knud. Det är så häftigt!

Igår kväll fick jag en sån längtan efter när jag äntligen skall få träffa honom (Knud alltså). Jag längtar!

Vad tycks?

Resultatet av stick-bobyggeriet. Inspirationen fick jag av en liten tröja jag såg i New York, så idén har jag snott. Men visst är den ganska söt?