[nu börjar] livet del 2

Knut vinkar hej då!

Det här inlägget har jag tänkt att skriva flera dagar. Ja, egentligen har jag drömt om det sen jag började blogga. Det kommer bli mitt sista inlägg för den här gången, för nu har det faktiskt börjat - den andra delen av mitt liv, livet som familj! Grät i bilen i går när det slog mig att nu kan jag parkera på de speciella parkeringsplatserna utanför mataffären som är reserverade för barnfamiljer. Små saker - stora känslor.

Min historia har slutat (eller börjat, hur man vill se det) så oändligt mycket lyckligare än jag vågat drömma. Tänk att det blev alternativ 1. från det här inlägget. Började blogga efter sex misslyckade inseminationer och den första IVF:en som visade att det var något som inte stod rätt till med mina ägg. En förlamande skräck, då det för första gången slog mig att jag kanske inte kunde få barn. Naivt (/optimistiskt?) hade jag tidigare skyllt på otur och taskig timing. Jag kan höra doktorns ord eka i huvudet när jag vill "- Nej, det är MYCKET ovanligt!" som svar på min fråga om det var vanligt att så få ägg delar sig av så många befruktade.

Men sen lyckades jag på IVF-försök nummer två, trots dåligt äggdelning, och detta har blivit en glädjeblogg istället för en bitterblogg. Jag har aldrig skrivit dagbok tidigare, men nu har jag detta dokument över mina känslor och förväntningar inför Knuts ankomst, och det är fantastiskt. Är det någon som vet om det går att exportera texten så jag kan spara den på annat ställe, eller skriva ut den?

Fantastiskt är det också att "prata" med er som följt oss. Varma goa människor som vi bara känner via cyberrymden, men känner sådan gemenskap med. Och också Femmistjejerna som vet vem jag är såklart. Tack för alla lyckönskningar och påhejningar. Ett särskilt tack för grattis från er som kämpar och ännu inte vet hur det kommer att gå. Vet ju att man känner sig kluven inför andras lycka i den situationen. Jag önskar er all lycka, vare sig det blir barn eller inte, och att ni hittar harmoni i livet (jag kommer såklart fortsätta följa era bloggar).

Jag känner en oändlig tacksamhet för det jag får uppleva nu. Tacksamhet till mig själv som hade modet att försöka, tacksamhet till läkarvetenskapen som gjorde det möjligt, tacksamhet till grannlandet Danmark som inte diskriminerar ensamstående, och tacksamhet till livets mysterium som skapat ett perfekt nytt liv ur två celler. Jag kan inte fatta att det faktiskt blev ett helt perfekt litet barn. Jag vet att man inte kan ta något för givet.

En bra start!

Nu skall vi leva livet! Knut och jag. Jag och Knut.

PS. Knut har varken ont i magen eller prickar! DS.
PS2. Kanske Knut får en egen blogg om vi inte kan hålla oss, men jag tror han hellre vill vara anonym. Eller kanske blir det en [vi väntar på] att bli 3! DS2.

Dålig Mor?

När man ammar finns det fyra saker man skall undvika att äta pga allergirisk. Eller man skall i alla fall smaka lite försiktigt, för att sedan se om det ger någon reaktion. Dessa är; jordgubbar, choklad, nötter och skaldjur.

När vi kom hem fram BB hade vi jordgubbar i kylen. Mmmm, det är ju gott men jag ville absolut inte ens smaka lite grand. Ingen idé att pröva sådana där farligheter när Knut är så liten. Dagen efter ligger jag och ammar och tittar på nattduksbordet och på den halvätna nötchokladkakan jag klämt i mig dagen innan... Nötchoklad tänker jag - NÖTCHOKLAD! Inte bara en av de förbjudna utan två på en gång. Och just nötterna känns ju som det som skulle vara allra värst. Som tur är verkar Knut ha klarat sig utan någon reaktion tack och lov.

Och så idag. Nästa hjärnsläpp. Här hemma har det varit krabbkalas flera kvällar (pappa fiskar) men jag avstår såklart. Men så när mamma och jag var på "stan" idag köpte vi färdig sallad från fiskbilen. Räksallad. Och ingen av oss tänkte på att räkor det får ju jag inte äta. Först när jag tar sista tuggan slår det mig. Hur svårt kan det vara att komma ihåg fyra futtiga saker!!?? Kan nästan inte låta bli att skratta.

Ringde BVC-sköterskan för att be om råd (att försöka kräkas har jag försökt med vid ett tidigare tillfälle utan att lyckas så jag kände inte för att pröva ens) och höra vad jag skulle göra men hon lugnade mig. Det värsta som kan hända är att lill-Knutte får ont i magen, eller får prickar. Verkar inte som de kan få en allergiskt chock eller så. Så nu får vi se hur natten blir.

KLANTMORSAN!

Det vackra i kråksången är dock att jag, om vi inte får någon reaktion, vet att skaldjur är ok. Och då blir ju sommaren bara ännu så mycket bättre.

För övrigt har vi ammat på en barnpall i ett hörn bakom ett klädställ på Lindex idag. Efter en tutte kom jag dock på att jag kanske kunde sätta mig i ett provrum i stället. Det gjorde jag och det kändes betydligt bekvämare.

Massor med milstolpar

Idag har:

• Knut fått sitt personnummer!
• Naveln ramlat av!
• Vi har gått ut en sväng i bärsjalen
• Vi har åkt på vår första biltur alldeles själva
• Vi har hämtat ut ett paket på posten
• Vi tog ett amningspitstop hos en bekant
• Vi fick chansen att använda skötväskan till byte

Säg hej till Den lille fete!

Idag har vi varit på vårt första besök på BVC. Det var spännande och nervöst. Hur lyckas tajma mätt och glad och hel och ren bäbis med en specifik tid?

Han skötte sig strålande och kunde uppvisa en viktkurva helt i egen liga. Knud är numera inte den lille smale, han är den lille fete! Efter 8 dagar....

Vikt: 3245g (+ 395g)
Lägd: 51,5 cm (+ 2,5 cm)

Distriktssköterskan blev så inspirerad av vår historia. - Men jag har ju en dotter som är själv, berättade hon, hon kanske skulle kunna åka till Danmark!? Så jag gav henne adressen till Femmiswebben och skickade med hälsningar från en som starkt kunde rekommendera det.

Lyckans minut

Har fått en dikt skickad till mig av en vän.

Lyckans minut
"Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick?
Att fjärdarna gnistra och jorden är varm,
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år?
Vem är jag? Vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever. Jag lever. På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut."

Erik Lindorm, 1920

Dag 2 - lördagen den 28:e juni - del 2

Fatta vilket snällt barn jag har fått som låter mig lägga så här mycket tid på att skriva om förlossningen! Och Fibula, antingen är jag en vekling eller så är det så att man har olika ont under latensfasen. Normalt sett är det ju under denna fas som man fortfarande är hemma och väntar med värkar.

"Knut kommer ut - tillslut!"
Hjärtfrekvensen går fortfarande ner vid de flesta värkar och ett par tre gånger tar det lite längre tid innan den går upp igen. Andas långa djupa andetag uppmanar BM och jag lyssnar och lyder. n och ut, in och ut, min bäbis skall få syre. Doktorn tar ett pH prov från bäbisens huvud för att kolla att han mår bra. Det visar 7,28 har jag för mig, och det var bra. Bäbisen mår bra. Konstigt nog är jag inte orolig. Kontrollbehovet var tydligen helt lagt åt sidan och jag litade på doktorn och BM. Jag upplevde det inte heller som att de var oroliga, men mamma har sagt efteråt att de nog var lite bekymrade från och till.

Jag har inte koll på tiden så jag vet inte hur länge krystfasen pågick, men kanske en och en halv timme eller så. Jag tycker inte jag trycker på särskilt hårt, men BM verkar vara nöjd. Hon säger att jag trycker säker så hårt som jag behöver för att kroppen skall hinna med. Det närmar sig skiftbyte och en ny BM skall ta över.

Personalen har varit jätteproffsiga vid varje överlämning, och så även här. Kändes lite tråkigt att inte få behålla samma när det var så lite kvar men ändå helt ok. Nya BM vill kolla status och konstaterar att oj, nu var bäbisen nästan ”ute”. Läkaren, som är kvar inne hos mig hela tiden håller med (de kollar om den bredaste delen av huvudet har passerat spine). Jag får ligga kvar på rygg, upp med benen i gynställning och två handtag monterades på sidan av sängen. Nu var det dags att krysta på riktigt!

Mamma står bredvid vid huvudändan. Tag två djupa andetag i masken när krystvärken kommer, sedan ned med hakan mot bröstet och håll andan – KRYSTA! Armbågarna utåt för att dra kraft från handtagen. Jag räknar tyst i huvudet och jag kommer mycket längre än till 10. Det är häftigt, jag kan känna hur huvudet rör sig nedåt. Krystningen har liksom tre växlar. När värken kommer är det först ”jag” som trycker, sen tar ”kroppen” över och en otrolig kraft klämmer barnet nedåt uppåt, och sist innan värken avtar, ytterligare en sista växel. Sen vila tills nästa värk. Ut med armbågarna påminner mamma vid varje krystvärk.

Jag är fullkomligt koncentrerad, lyssnar till vad man säger åt mig. Världen utanför finns inte, här skall födas barn. Jag frågar mamma om hon kan se honom. Det kan hon (hon berättar efteråt att toppen på huvudet såg otäckt ut, stackars henne). Jag känner också på huvudet, det känns svampigt.

Det är intressant hur naturligt allting känns. När jag tänkte på förlossningen innan kändes det som det kanske skulle kännas lite privat med mamma där, man visar ju inte direkt underlivet för släkten varje dag, men när jag väl var där var det var helt oväsentligt. Min kropp var vara ett redskap. Jag hade inte brytt mig om så Kungen hade kommit in. – Hallå Kungen, här ligger jag med benen i vädret och föder barn, kom och kolla!

Skalpelektroden lossnar och det är svårt att få fast en ny. Det betyder att man inte kan övervaka hjärtfrekvensen. BM säger att de kommer klippa lite för att underlätta för bäbisen att komma ut. Klipp bara tänker jag, det spelar ingen roll. Hon lägger lokalbedövning och klipper, det känns inte. Hon förvarnar också att eventuellt, om barnet är medtaget, kommer de behöva gå iväg med honom direkt efter födseln, bara så att jag vet och är förberedd. Det kan vara så att navelsträngen ligger runt barnets hals och det är därför hjärtfrekvensen påverkas.

Under tiden har BM1 kommit tillbaks in i rummet och hennes undersköterska. De hade inte hunnit/kunnat gå hem för det blev så spännande. Så jag är omringad av alla de som varit inblandade.

För att ytterligare snabba på och hjälpa till trycker man på magen. Doktorn lägger hela sin tyngd över min mage vid de sista värkarna. Inte heller detta gör mig någonting. Jag känner att barnets huvud är på väg ut. Det gör ont, men det är inte outhärdligt. Är det långt kvar frågar jag? Nej, nu kommer han nästa värk!

En sista krystning, sen tror jag de säger åt mig att inte krysta, och sen känner jag hur han bara glider ut! Han ger ifrån sig några små skrik. Jag sträcker mina händer mot honom instinktivt och tar emot honom på min mage. Han är här! Mitt barn, han är här! Han andas, jag hör hur han andas och jag känner att det gick bra, han kommer må bra. Han är varm och våt och perfekt. Klockan är 22:04, det är den 28:e juni 2008.

Man tar varma filtar ur värmeskåpet och lägger över honom där han ligger på mitt bröst. Mamma klipper navelsträngen. Han är lite medtagen efter resan och är lite slapp i musklerna. Han kom med nosen uppåt och då är det tydligen lite svårare med platsen. Det var detta som hade påverkat hjärtfrekvensen, inte navelsträngen. Man kallar på barnläkaren så han får göra en koll för säkerhets skull. Han skall nog repa sig den här lille mannen konstaterar han snabbt! Men han behöver tilläggsmatas från början eftersom han är lite smal. Det finns inget hull att ta av innan amningen kommer igång.

Alla är glada och gratulerar. Det känns roligt att alla ”inblandade” var med. På fotona mamma tagit strålar personalen och ser överlyckliga ut. Fantastiskt. Jag blir sydd och det tar ett tag. Jag väntar på att få ge honom bröstet. Jag har läst att de är vakna ett par timmar efter förlossningen innan de somnar. Jag vill gärna hinna ge den viktiga första råmjölken. Det tog ett bra tag att sy, men sen kunde jag äntligen ge honom bröstet.

Jag insuper honom. Mitt barn. Min son. Mitt underverk.

Sen får vi brickan, mamma och jag. Med goda mackan, cider i champagneglas och en liten blomma.

Skål mormor, och TACK – det gjorde vi bra!

Dag 2 - lördagen den 28:e juni - del 1

"Från hemgångshot till krystfas"
Sympatiska barnmorskor avlöser varandra under natten. Tills på morgonen då den senaste kom in och förklarade att då fick vi väl se om jag kanske kunde åka hem! Skulle inte tro det!! Jag hade värkar och hade verkligen ingen lust att åka de 8 milen hem. Jag tror inte riktigt att de fattade att jag hade värkar.

När morgondoktorn gjorde ronden vid 10-tiden förklarade jag att jag inte ville åka hem, och han sa då att han skulle återkomma och att de fick ta en diskussion till angående detta. Han återkom och ville göra ytterligare ett ultraljud för att kolla moderkakan (ny doktor, ny koll). Ingen ytterligare blödning och han konstaterar som de andra att det ser ok ut. Jag är nu 3 cm öppen och livmodertappen är helt retarderad.

Det finns egentligen inga medicinska skäl för mig att stanna kvar menar han (nähä, så förlossning är inget medicinskt skäl tänker jag), men eftersom jag bor så långt bort får jag stanna. Thank God!

Värkarna gör verkligen hysteriskt ont under förmiddagen (latensfasen, när man håller på att öppna sig). Med facit i hand var detta den absolut värsta delen. Så fort jag rör mig får jag en ny värk och jag undviker därför att ens ligga på sidan. Platt på rygg, precis tvärt emot vad jag tänkt. Jag skulle ju gå omkring och stå, kanske duscha osv. Försöker ställa mig några gånger men blir svim- och kräksfärdig. Profylaxandas (utan kurs, det funkade ändå) och fortsätter med TENSen.

Jag fortsätter dock att öppna mig så sakteliga, trots ryggläget, och vid halvtretiden på eftermiddagen var det så äntligen dags att flytta över till förlossningen (och smärtlindringen! :-). 4 cm öppen.

Gillar barnmorskan direkt. Hon undrar om jag vill bada badkar, som jag skrivit i min förlossningsplan, men det känns inte alls lockande. Varmt! Lustgas kanske, föreslår jag istället förhoppningsfullt?

Skönt….

Lite knepigt dock med timingen. Man måste börja andas in lustgasen liksom just innan värken börjar, annars hinner det inte få någon effekt. Missar man får man mer panik i masken och får ta bort den och lita till andningen i stället. Totalt sett var dock lustgasen en mycket god vän under resten av förlossningen.

Man kollar mig varje timme; 5 cm öppen, en timme senare; 5 cm öppen (suck). Jag är i min egen lilla bubbla. Andas igenom värken, blundar och vilar mig mellan värkarna som nu kommer med ca 2-3 minuters mellanrum. Någonstans här kräks jag massor. Men det är inget som bekymrar mig nämnvärt. Vad är väl lite kräks i håret? Mamma servar med dricka, lägger en sval hand på min panna eller masserar mina fötter. Hon är lugn och trygg och det är så skönt att ha henne med. Hon sköter sig exemplariskt. Barnmorskorna sköter coachningen och hon bara finns där för mig. Jag ligger fortfarande på rygg.

Jag har CTG-monitor på och man kan se att bäbisens hjärtfrekvens går ner vid varje värk. Barnmorskan och läkaren som hjälper till är eniga om att det inte är farligt. De förklarar för mig att om hjärtfrekvensen bara går upp igen direkt efter värken så är det inte farligt. Det är om det tar längre tid att återhämta sig som det är farligt. Jag ser på kurvan att den beter sig just så som de säger. De är så trygga i sitt sätt att jag litar fullkomligt på dem. Jag frågar att om det skulle vara någon fara för barnet så skulle ni väl plocka ut honom? Och svarar mig själv i nästa andetag att vi har ju faktiskt gemensamt intresse i detta och jag förstår att de inte skulle utsätta bäbisen för onödig risk.

Tror att man satt en skalpelektrod på bebisens huvud vid det här laget som mäter hjärtljuden bättre än CTG-apparaten. Vilket också måste innebära att de tagit häl på hinnorna så vattnet gick (vilken fors!). Jag använder värkmätningskurvan för att lättare kunna avgöra när jag skall andas lustgasen.

Om man vill ha ryggbedövning bör man få den när man är mellan 5 och 6 cm öppen. Jag ber om den ett par gånger, det är tydligt att de inte ger ryggbedövning sådär bara man nämner det, man måste säga till explicit. De kallar på narkosdoktorn som kommer en stund senare. Det går bra verkar det som. Ahhh, jag vaknar upp ur bubblan! Det gör fortfarande skitont men på ett annat sätt. Den brännande konstanta värken i lår, rumpa och rygg försvinner. Och nu kan jag stå ett tag, eller stå lutad över huvudändan av sängen, utan svimningkänslorna. Jag får lite värkstimulerande dropp, men det behövs knappt, värkarna fortsätter bra trots bedövningen.
Dags att kolla öppning igen. Mamma säger skämtsamt att nu är det nog 8 cm öppet (standard är 1 cm per timme). Varefter BM något förvånad konstaterar att ja, det var det visst.. Och ytterligare en timme senare är jag 10 cm öppen (återigen förutspått av mamma) och det är snart dags att börja krysta.

Fridfull

I väntan på tillräckligt med tid för nästa del i förlossningsberättelsen kommer här en bild som jag tycker är väldigt fin.

Min "lumpenhistoria"

Jag undrar om det är så att graviditet och förlossningsprat är kvinnornas motsvarighet till lumpenhistorier? Jag känner i alla fall en obetvinglig lust att skriva ner hur det gick till - ni behöver inte läsa. Mest terapi för mig tror jag. Jag vet när jag skrev en kort beskrivning i ett mail att det lät väldigt dramatiskt, men upplevelsen totalt sett var positiv - utan tvekan.

Dag 1 - fredagen den 27:e juni
"Ett tecken"
Jag vet ju att jag tidigare bönat och bett om ett tecken på att något var på gång. Det fick jag på fredagen... Jag och mamma låg och lyssnade på radion när jag kände den första värken vid 17:30. Jag sa inget utan väntade och 20 minuter senare kom nästa. Utan tvekan, det var en värk. Jag sa till mamma, jag tror det är på gång! Bäst att fixa lite mat var första tanken :-)

Under tiden mamma fixade gick jag på toa och när jag torkade mig var det blod på pappret! Blod kan vara väldigt dåligt, men det var inte jättemycket. Ringde sjukhuset direkt och lyckades hålla mig lugn. De svarade lugnande att det säkert inte var farligt, men att jag skulle komma in. Pappa körde de 8 milen till sjukhuset, nervöst visslande.

Underbara underbara gullungen Knud var vaken och rörde sig i magen i stort sett hela resan. Tack för det Knud!

När jag kom in tog man CTG (hjärtljud och värkmätning) och det såg perfekt ut. Hade inte särskilt starka värkar eller särskilt täta. Doktorn gjorde ultraljud för att kolla moderkakan som ligger lågt. Hon säger att det kan vara så att livmodern vidgas så mycket när man håller på att öppna sig och att när moderkakan ligger så lågt så töjs den liksom och kan blöda. Jag är öppen futtiga 1 cm och det är 1,5 cm kvar av livmodertappen.

Får i alla fall vara kvar över natten. Skulle först behöva dela rum och då skulle mamma behövt åka hem men sen fixade de så vi fick ett eget rum så hon kunde stanna. Skönt!

Värkarna varierar mellan var 5 minut och var 20 minut kanske. Barnmorskan föreslår att jag tar tabletter så att jag kan få lite sömn under natten, så jag har krafter inför morgondagen. På hennes rekommendation väljer jag det och jag tror det var bra. Värkarna känns kraftigare under natten men de kommer inte så ofta. Jag har TENS-apparat på och trycker på styrkan när det kommer en värk. Vet inte om det hjälper men det var skönt att hålla i den där apparaten i alla fall. Som om man hade någon slags kontroll (hahaha).

Forts följer..

Säg hej till Den lille smale!

Äntligen! Jag är här nu. I lördags den 28:e juni kl 22.04 kom jag äntligen ut, ivrigt påhejad av två arbetslag barnmorskor, läkare och mormor. Inte så stor men alldeles alldeles underbar. 2850 g och 49 cm lång. Vi mår båda bra, mamma och jag, och har kommit hem från BB idag. Bäst av allt det är att äta och sova tycker jag. Nu skall vi hämta krafter och bli ompysslade tänkte vi.

Hälsningar från Prins Knut (eller Olle) af Sverige-Danmark!