Missunsam?

Bitter-droppen som fick mig att pröva bloggandet som terapi har att göra med svårigheten att hantera andras lycka.

När jag kom tillbaks från semestern berättade en av mina bästa vänner att hon var gravid - och det kändes för jävligt...

Hon har gått och dragit på en looser till pojkvän i tre år. Han har inte velat ha barn, men när det har kommit till crunch-time för förhållandet har han gläntat lite på dörren, för att sedan låta allt fortsätta som vanligt - och hon har låtit det rulla på. Nonchalant kunde jag tycka, som är så inne i fertilitet och ålderstänkande. Så äntligen i juni bestämde hon sig att nu får det vara nog. Applåder och jubelrop!

Ego-moooi: "Då kan ju hon också kan skaffa danska barn! Så kan vi hjälpa varandra och leva lyckliga i alla våra dagar."

Men samtidigt har hon en flört. Och de käkar lunch typ en gång. Och nu är hon gravid. Oplanerat. En gång. Nu är de kära. Och nu skall de leva lyckliga i alla sina dagar.

Mitt förnuftiga jag ÄR jätteglad för hennes skull. Hon är verkligen värd någon bättre än looser-boy, och hon har längtat efter barn lika mycket som jag. Men när man harvar i infertilitetsträsket så är det svårt att hantera graviditeter som är resultatet av en ivägsmiten spermie (och många andra graviditeter också för den delen..). Och när man är högst uppe på glasberget så är det svårt att förstå att det kan gå så lätt. Mina två stora livsmisslyckanden blir liksom för tydliga.

Jag vet hur det stavas - AVUNDSJUKA

Jag är inte stolt.

Bildutmaning från Storken

Storken flyger har denna utmaning på sin blogg. Man skall bild-googla sitt svar och använda första bilden. Låt oss se...

1. Vilket år är du född?

Haha, har ni sett! Det är teaterhögskolans avgångsklass från 1970 - med en smal Peter Harryson! Han var ju riktigt söt... kolla in länken om ni vill se en större bild.

2. Hur definierar du din sexuella läggning?
Väldigt söta killar...

3. Vilken är din bästa egenskap som kärlekspartner?

Gud, känns knappt som jag kan komma ihåg att jag någonsin har kunnat definiera mig som kärlekspartner! (jag har inte googlat på räserbil :-))

4. Och din sämsta?

Oj då, den här var inte svår att räkna ut

5. Vad söker du hos en partner?

6. Vem var din första hemliga barndomsförälskelse (förnamnet)?

Alltså, här fuskade jag lite. Men jag tyckte det var ganska kul att Lasse B som nu var min första hemliga barndomsförälskelse kom upp som bild nummer 3! Jag vet det känns lite främmande och underligt nu, men jag har en kompis som faktiskt också var kär i Lasse Berghagen. Kanske det var något med "Jennie, Jennie", eller "Håll i gång i skogen kanske"...

7. Vilket yrke är det sexigaste du vet?

Eouw, det här blir ju nästan lite skumt i min situation. Men frågan gäller yrket eller hur?

8. Vilken kändis är hetast enligt dig?

9. Vad gör dig avtänd?

10. Vem hade du ditt första riktiga förhållande med (förnamnet)?

11. Vilket kroppsdel, förutom munnen, gillar du mest att kyssa på en kärlekspartner?

Det är inte gommen!!??

12. Ett kärlekspar på film eller tv som du gillar?

Outad

Idag har jag outat mig själv som bloggare på femmislistan. Hmm, känns lite skumt att uppmuntra folk att läsa om sig själv, men vad är en blogg utan läsare??? Här vill jag ju dryfta tankar och idéer och gärna få någon slags reaktion. Min statcounter har i alla fall med raketfart gått från 28 till 42 besökare! Av de 28 var 25 mina egna.... (gapskratt, de bloggar jag brukar läsa har typ en miljard besökare). Och jag har fått min första kommentar!

Sprejstatus: sprejandet går bra förutom att jag inte verkar vara så koncentrerad den här gången och missar sprejtiderna hela tiden. Inga biverkningar än så länge - ta i trä...

Stackars Sanna Kallur. Att missa medalj i ett friidrotts-VM med en hundradel kan inte heller vara så kul.

Blåvalsgravid

Nu är jag blåvalsgravid gånger 2! Ja, jag står alltså i två adoptionsorganisationers kö. Och väntetiden för att få ett barn via adoption motsvarar väl ungefär en blåvalsgraviditet. Ja det vill säga för par då. För singelmoooi blir det nog snarare blåvalsgravid upphöjt till 2.

Pengar är inbetalade till Familjeföreningen för internationell adoption (FFIA) i maj och till Adoptionscentrum (AC) idag.

Fantastiska fakta: tungan på en blåval väger ungefär lika mycket som en elefant
Fantastiska fakta 2 (äckelvarning): en genomsnittlig blåval producerar 400 liter sperma när den får utlösning, men bara 10% av det går in i partnern, så 360 liter sperma rinner ut i havet varje gång en blåval får utlösning...

PS. får förresten hoppas att jag inte är blåvalsgravid upphöjt till 2 då detta skulle innebära 576 månader...

Sveriges mest beresta tomatplanta?

Skördefest!! Sveriges mest beresta tomatplanta (> 100 mil under sommaren) har äntligen en mogen tomat på sig. Smakade smaskens!

Sprejstart

Idag börjar IVF nummer 2 på allvar. Jag skall nässpreja med Synarela 3 pust om dagen tills jag får mens och därefter 2 pust om dagen. Detta för att uppnå den sk nedregleringen vilken innebär att man liksom stänger av kroppens egna hormonproduktion så man hamnar på ett nolläge (typ försätter sig i klimakteriet (hemska ord)) . Detta gör det tydligen lättare att kontrollera stimuleringen som man gör sedan för att stimulera äggtillväxten. Enligt planerna skall jag börja med sprutor för stimulering den 13:e september.

Många mår dåligt av nedregleringen. Huvudvärk och vallningar, dåligt humör och deppighet. Jag klarade mig dock smärtfritt undan sist - hoppas trenden håller i sig.

Inför förra IVF-försöket var jag ganska positivt inställd, även om jag inte direkt trodde att jag skulle lyckas på första försöket. Såg fram emot att pröva något nytt och tyckte det var lite spännande med sprutande osv.

Under en IVF-behandling finns det väldigt mycket som man kan noja över på vägen, man kan få cystor av nedregleringsmedicinen, att man inte skall få tillräckligt med ägg, att inte äggen skall bli befruktade osv osv. Min behandling gick över förväntan nästan hela tiden...

När jag åkte till Köpenhamn för äggplocket hade dr Sven konstaterat minst 10 äggblåsor på vardera äggstock. På måndagen vid äggplocket fick jag informationen att de plockat 8 ägg vilket jag tyckte var konstigt. Så många tomma äggblåsor?? Nästa dag kunde jag inte hålla mig utan ringde för att kolla hur många som hade blivit befuktade. 13 svarar laboratoriedamen glatt, och det måste man ju säga är ett bra utfall av 8 ägg.... Visade sig att de inte hade plockat 8 utan 18 stycken. Toppen toppen tänkte jag överlycklig och såg framför mig hur läkaren skulle mysa nöjt över mina "pene aeg" (och pengarna han skulle tjäna på att jag lyckade på mitt första försök i mitt "3-pack" som jag köpt), frysen skulle bli full av perfekta embryon att använda för syskonförsök och denna långa resa skulle få ett lyckligt slut.

På torsdagen var det dags för återföring av embryon. Det visade sig att bara 2 av de 13 embryorna hade delat sig ordentligt, och inte ens dessa låg särskilt långt framme i delning. Det var ett 5-celligt och ett 6-celligt och de skall helst vara mellan 6- och 10-celliga på dag 3. 11 stycken hade alltså dukat under på vägen!! Oj då sa jag, är det vanligt att det är så få som delar sig? Nej det är mycket ovanligt konstaterade dr Krog.

Jag fick ju i och för sig tillbaks de två embryon som var helt ok men det kändes verkligen som det redan var kört. Ringde dr Sven och lipade i någon slags desperation att han skulle ha någon superbra förklaring, men han kunde naturligtvis inte säga något annat än att sånt händer någon gång emellanåt, man vet inte varför (förutom att det naturligtvis betyder att det är skitkvalitet på äggen). Irrade runt i Köpenhamn och höll på att missa flyget hem för jag var så tankspridd. Superstressade till incheckningen som hann stänga, men lyckligtvis kunde de öppna den så jag och min väska kom hem. Och sen som grädde på moset så kräktes jag på flyget!! Fan vilken mardrömsdag.

Därför känner jag mig måttligt positiv inför IVF nummer 2....

Diagnos boreout

Äntligen en diagnos på vad jag lider av (tja, bland annat då...)!

Se artikel i dagens Expressen.

"Anställda som drabbats av boreout använder så kallade boreout-strategier för att kommunicera stress, verka upptagna och undvika att tilldelas nytt tråkigt jobb"

Kul sa dr Sven

Denna dag har innehållit ett besök hos dr Sven som är fertilitetsläkare och min vapendragare i plan B.

Efter sex inseminationer kändes det som det var dags att pröva något annat. Nästa steg i (in-)fertilitetsbehandling är IVF (provrörsbefruktning). Enkel kan man säga att man 1. stimulerar äggstockarna att massproducera ägg. 2. plockar ut äggen och befruktar dem. 3. låter dem växa till sig ett par dagar för att sedan 4. stoppa tillbaks ett eller två och hoppas att de stannar kvar. Isypisy kan man tycka.

Behandlingen gör jag på Dansk Fertilitetsklinik i Köpenhamn eftersom det inte är tillåtet för ensamstående att få (= köpa!) denna hjälp i Sverige. Men ultraljud och andra undersökningar som behövs kontinuerligt under behandlingen det hjälper dr Sven till med. Dr Sven är de ensamståendes hjälte!

Jag har gjort en IVF-behandling hittills, and no luck. Det visade sig tvärtom att det är kanske är något skumt med mina ägg....(satan!) Fram tills den här punkten var jag mer otålig än orolig, jag hade väl haft otur och taskig timing. Nu är jag otålig och orolig!

FERTILITETSPROBLEM... det gäller väl inte mig!!??

Nog för att jag har försökt vara realistisk med avseende på min ålder - men ändå!!

Idag hos dr Sven pratade vi om hans jobb och han förklarade hur roligt han tycker det är. I synnerhet sådana där lite mer komplicerade feritilitetsfall - som mitt.... På något sätt kändes det lite bra. Något positivt i den här soppan. Sven tycker det är kul....

Plan C

Idag har jag träffat en handläggare på socialtjänstens familjeenhet för att diskutera "Plan C" - adoption. Det gick jättebra. Jag hade hört talas om årslånga väntetider bara för att få komma på detta första samtal, men jag fick tid redan samma dag! Sånt gillar vi.

Nästa steg blir att anmäla sig till den obligatoriska adoptionsutbildningen. Jag har redan ställt mig i adoptionskö. Det gör man genom att betala in anmälningsavgift till någon av de auktoriserade adoptionsorganisationerna. Det är detta som räknas som kötid, inte när man anmäler sig till sin socialtjänst.

Det var efter den 6:e inseminationen som jag tänkte att det nog var dags för lite fler alternativplaner.... Kötiderna för ensamstående som vill adoptera (och adoption överhuvudtaget faktiskt) ökar hela tiden. Jag räknar med minst 5 år så det var inget att vänta på. Men detta är inte enbart dåligt då det lämnar utrymme för andra parallella alternativplaner...

- mer om detta senare.

Plan A

Sagt och gjort, beslutet var taget. Bytte raskt jobb från ett med ständigt resande till ett på gångavstånd. Andra praktikaliteter var på plats som bostad och stabil ekonomi och ett nätverk av vänner som hejar på (kära, kära vänner som är positiva!). Jag gick med i föreningen Femmis för frivilligt ensamstående mammor.

Funderat på metod hade jag gjort i flera år och kommit fram till att insemination med anonym donator i Danmark är det bästa alternativet (kära, kära grannland som hjälper oss överblivna svenskor att bli mammor). Jag skall dryfta alternativ och resonemang i något senare inlägg.

I maj 2006 åkte jag för första gången till Storkklinik för det obligatoriska journalsamtal som man skall ha så att de kan avgöra att man är någorlunda stabil och färdiggenomtänkt att bli "allena mor".

Första inseminationsförsöket gjorde jag sedan i juni 2006. Försökte vara realistisk i mina förhoppningar och tänkte att jag lyckas nog inte före tredje försöket.

Så blev det inte....

Till dags dato har jag gjort 6 inseminationer - ingen graviditet...

Men jag har lärt mig väldigt mycket om ägglossningar och reproduktionsprocessen och hormoner och andra hormoner och blodprover och graviditetssymptom och symtom som inte alls var graviditetssymptom och kostråd och motsägelsefulla kostråd. Dessutom har jag lärt mig att man får lika många olika svar som antalet läkare man frågar. Kanske bäst att hålla sig till en?

Till sist har jag en önskan om lära mig släppa taget om det jag inte kan kontrollera. Det vore skönt.

När det inte blir som man tänkt sig

Jag minns när jag var liten och förklarade för min mamma att jag minsann kommer gifta mig innan min tre år äldre syster, jag var full av självförtroende och redo att erövra värden, och hon var trist tyckte jag då.

Så blev det inte....

Jag fyller 37 i år. Jag är inte gift. Jag har inga barn. Min syster har varit gift i 17 år....

Jag har varit singel länge nu. Och länge har tanken funnits att om jag inte träffar någon så kommer jag skaffa barn själv. För ett par år sedan läste jag en artikel om hur kvinnans fertilitet sjunker dramatiskt efter 38 och jag som gärna ville ha både ett och två barn insåg att skall det bli något så var det dags att sätta igång.