Han får en...

...egen blogg! Blir så sugen på att skriva ibland så vi gör ett försök. Får se hur det blir med uppdateringsfrekvensen. För att Knud skall slippa bagaget av mammas gynbesök, humörsvängningar och magmått blir det en helt ny blogg som inte har några referenser tillbaks till [livet del 2].

Du hittar oss här....

Insikter om föräldraskap - eller Minsta motståndets lag

Fick en kommentar från Fibula idag med en förfrågan om det inte var dags för en kvartalsuppdatering snart. Det är det inte... men denna lilla uppmärksamhet gör mig ändå lite glad och triggar ett inlägg.

Saknar bloggande ibland, men är rädd att det bara skulle bli en lång geggig, smörig, sockervaddsradda av Knud-är-fantastisk-inlägg. Livet utanför Knud är ju helt icke-existerande. Jag äter, sover, lever, andas Knud, och det kanske inte är så intressant?

Här kommer lite insikter om föräldraskap så här långt. Grundbudskapet är - minsta motståndets lag styr - inte din vilja, eller goda intentioner.

Om att gå på restaurang eller fest:
Hade (som så många andra blivande föräldrar inbillar jag mig) sett framför mig att man minsann visst kan gå på restaurang eller fest även med bäbis. Den kan ju sova, den vänjer sig väl...

Ja, det kanske den kan. Men du vet inte säkert. Det kan lika gärna bli ett maraton av "i-vagnen-ur-vagnen-fram-med-tutten-bort-med-tutten-i-vagnen-ur-vagnen-osv...", mamma som står och drar vagn och känner sig stressad över maten som kallnar eller sällskapet som väntar. Något nöje blir det inte, och efter ett par försök inser man att det är faktiskt inte värt det. Vi stannar hemma - och myser!

Om amning och tystnad:
Skulle gärna vilja ha ett slamrigt och bullrigt hem med massa liv, men det är lite svårt att slamra till det så där på egen hand. TV:n är såklart alltid på (jo, jag är inte helt förändrad), men vid amning hemma så pratar jag kanske inte så mycket och så högt. Följaktligen tror Knud att det är honom jag pratar med så fort jag är ute och fikar med någon eller pratar i telefon samtidigt som jag ammar. Så då ligger han där med släppt tutte och stora ögon och undrar vad jag har att säga honom. Skall vi leka kanske?? Snacka??... Söt är han, men äter man inte så blir man inte glad i längden... Alltså sitter mamman tyst och svarar inte på tilltal under amning. Hade absolut tyckt att det fick väl bäbisen lära sig innan jag hade barn, men nu är det liksom så att man inte vill ta den där ledsna bäbisfajten - ens en endaste gång (se nästa punkt).

Om skrik:
Jag hade föreställt mig att man skulle kunna bli helt galen och vansinnigt irriterad på bäbisen om den bara skriker. Men så är det inte! Man blir helt förstörd, min älskling skall inte vara ledsen - han skall aldrig behöva vara ledsen!!!! Så känns det! Jag har haft en otrolig tur att Knud nästan aldrig varit ledsen utan att man vet vad det är (jag är hungrig/jag är trött/jag har tröttnat på det här), men de gånger det har hänt är det hjärtskärande. Vilken mespropp va! Hoppas jag tuffat till mig innan tonåren...

Och här:

månadens bild på underverket. I utstyrsel skickad från spanska kompisen. Tog ett tag innan jag fattade den kombinerade mössan/halsduken. Vilka långa öronlappar tänkte jag.

Men de måste ha en annan modisjang de spanska bäbisarna. Den är redan för kort i livet men ändå för lång i ärmarna. Kanske är de mer som minimänniskor bäbisarna i Spanien. Men kortet på den lille beduinen är oemotståndligt tycker i alla fall mesproppsmamman (fan, jag kan inte låta bli att lägga upp bilder, jag som känner mig så tveksam till om Knud vill bli bloggad om över huvud taget..:-).

Kvartalsuppdatering - eller "Hälsningar från den lille statstjänstemannen"

Här är han, min lille "Knud". Träffade några gruv-12:e tjejer idag för första gången och det konstaterades att han (åtminstone av detta kort att döma) har en lovande framtid som (lätt överviktig) statlig tjänsteman framför sig. (gillar egentligen inte mini-vuxenkläder, men detta är ett av de få kort jag har med ett riktigt leende. Kameror av alla de slag verkar ha en hypnotisk effekt där varje antydan till leende snabbt förbyts i fullständig förundran och gravallvar).

Nu har jag varit mamma i 3 månader - ett helt kvartal! Det känns oändligt och sekundsnabbt, naturligt, självklart och helt overkligt på samma gång.

Efter att ha tillbringat 2,5 månad på västkusten är vi nu åter i storstaden och börjar hitta våra rutiner på egen hand. Vi har det riktigt bra, som tur är verkar vi gilla varandra båda två. Knud är go och glad och nöjd. Ingen kolik och inte en endaste vaknatt. Inser ju att det är smekmånad ännu, men nog hade jag väntat mig att det skulle vara lite kämpigare. Knud har en helt egen längd och viktkurva (brant) och har nu gått förbi standardbebisen. Han svalt nog lite inne i magen den lille stackaren. Vi skall på vägning på måndag, skall bli spännande att se om kurvan planat ut.

Och jag är kär i Knud och kan titta på honom hur länge som helst utan att tröttna. Och jag kan leka och ta hand om honom hela dagen utan att tröttna också. Jag brukade inte vara särskilt tålmodig med barn (fast jag var ganska bra på att låtsas...), men Knud tröttnar jag inte på (eller ja ok då, de nätterna när han har velat äta var 90:e minut har faktiskt varit lite tjatiga, det skall erkännas).

Vet ni att så som man tittar sitt barn i ögonen hela tiden, det gör människor annars bara när man är förälskade. Finurligt va! Undrar om det är uttänkt så att man skall bli förälskad i sitt barn genom att titta på det?

Hur är det att vara ensam mamma då? Ja det praktiska är inga problem, det som är tråkigt är att inte ha någon att dela glädjen med. Jag hade ju tänkt att mina föräldrar skulle bo med oss de första veckorna i somras men det slutade med att vi bodde ihop nästan hela tiden. Och det var bara för att det var så mysigt! Så härligt att dela detta fantastiska med någon som var lika fanatisk. Det kan jag verkligen sakna nu. Till exempel på morgonen när man vaknar dödstrött av att Knud sprattlar omkring och snackar, och man bara önskar att man kunde få somna om en liten stund till, men så tittar man med ett öga och får ett jätteleende till godmorgonhälsning. Då smälter man! Och då vill man gärna smälta ihop med någon.

[nu börjar] livet del 2

Knut vinkar hej då!

Det här inlägget har jag tänkt att skriva flera dagar. Ja, egentligen har jag drömt om det sen jag började blogga. Det kommer bli mitt sista inlägg för den här gången, för nu har det faktiskt börjat - den andra delen av mitt liv, livet som familj! Grät i bilen i går när det slog mig att nu kan jag parkera på de speciella parkeringsplatserna utanför mataffären som är reserverade för barnfamiljer. Små saker - stora känslor.

Min historia har slutat (eller börjat, hur man vill se det) så oändligt mycket lyckligare än jag vågat drömma. Tänk att det blev alternativ 1. från det här inlägget. Började blogga efter sex misslyckade inseminationer och den första IVF:en som visade att det var något som inte stod rätt till med mina ägg. En förlamande skräck, då det för första gången slog mig att jag kanske inte kunde få barn. Naivt (/optimistiskt?) hade jag tidigare skyllt på otur och taskig timing. Jag kan höra doktorns ord eka i huvudet när jag vill "- Nej, det är MYCKET ovanligt!" som svar på min fråga om det var vanligt att så få ägg delar sig av så många befruktade.

Men sen lyckades jag på IVF-försök nummer två, trots dåligt äggdelning, och detta har blivit en glädjeblogg istället för en bitterblogg. Jag har aldrig skrivit dagbok tidigare, men nu har jag detta dokument över mina känslor och förväntningar inför Knuts ankomst, och det är fantastiskt. Är det någon som vet om det går att exportera texten så jag kan spara den på annat ställe, eller skriva ut den?

Fantastiskt är det också att "prata" med er som följt oss. Varma goa människor som vi bara känner via cyberrymden, men känner sådan gemenskap med. Och också Femmistjejerna som vet vem jag är såklart. Tack för alla lyckönskningar och påhejningar. Ett särskilt tack för grattis från er som kämpar och ännu inte vet hur det kommer att gå. Vet ju att man känner sig kluven inför andras lycka i den situationen. Jag önskar er all lycka, vare sig det blir barn eller inte, och att ni hittar harmoni i livet (jag kommer såklart fortsätta följa era bloggar).

Jag känner en oändlig tacksamhet för det jag får uppleva nu. Tacksamhet till mig själv som hade modet att försöka, tacksamhet till läkarvetenskapen som gjorde det möjligt, tacksamhet till grannlandet Danmark som inte diskriminerar ensamstående, och tacksamhet till livets mysterium som skapat ett perfekt nytt liv ur två celler. Jag kan inte fatta att det faktiskt blev ett helt perfekt litet barn. Jag vet att man inte kan ta något för givet.

En bra start!

Nu skall vi leva livet! Knut och jag. Jag och Knut.

PS. Knut har varken ont i magen eller prickar! DS.
PS2. Kanske Knut får en egen blogg om vi inte kan hålla oss, men jag tror han hellre vill vara anonym. Eller kanske blir det en [vi väntar på] att bli 3! DS2.

Dålig Mor?

När man ammar finns det fyra saker man skall undvika att äta pga allergirisk. Eller man skall i alla fall smaka lite försiktigt, för att sedan se om det ger någon reaktion. Dessa är; jordgubbar, choklad, nötter och skaldjur.

När vi kom hem fram BB hade vi jordgubbar i kylen. Mmmm, det är ju gott men jag ville absolut inte ens smaka lite grand. Ingen idé att pröva sådana där farligheter när Knut är så liten. Dagen efter ligger jag och ammar och tittar på nattduksbordet och på den halvätna nötchokladkakan jag klämt i mig dagen innan... Nötchoklad tänker jag - NÖTCHOKLAD! Inte bara en av de förbjudna utan två på en gång. Och just nötterna känns ju som det som skulle vara allra värst. Som tur är verkar Knut ha klarat sig utan någon reaktion tack och lov.

Och så idag. Nästa hjärnsläpp. Här hemma har det varit krabbkalas flera kvällar (pappa fiskar) men jag avstår såklart. Men så när mamma och jag var på "stan" idag köpte vi färdig sallad från fiskbilen. Räksallad. Och ingen av oss tänkte på att räkor det får ju jag inte äta. Först när jag tar sista tuggan slår det mig. Hur svårt kan det vara att komma ihåg fyra futtiga saker!!?? Kan nästan inte låta bli att skratta.

Ringde BVC-sköterskan för att be om råd (att försöka kräkas har jag försökt med vid ett tidigare tillfälle utan att lyckas så jag kände inte för att pröva ens) och höra vad jag skulle göra men hon lugnade mig. Det värsta som kan hända är att lill-Knutte får ont i magen, eller får prickar. Verkar inte som de kan få en allergiskt chock eller så. Så nu får vi se hur natten blir.

KLANTMORSAN!

Det vackra i kråksången är dock att jag, om vi inte får någon reaktion, vet att skaldjur är ok. Och då blir ju sommaren bara ännu så mycket bättre.

För övrigt har vi ammat på en barnpall i ett hörn bakom ett klädställ på Lindex idag. Efter en tutte kom jag dock på att jag kanske kunde sätta mig i ett provrum i stället. Det gjorde jag och det kändes betydligt bekvämare.

Massor med milstolpar

Idag har:

• Knut fått sitt personnummer!
• Naveln ramlat av!
• Vi har gått ut en sväng i bärsjalen
• Vi har åkt på vår första biltur alldeles själva
• Vi har hämtat ut ett paket på posten
• Vi tog ett amningspitstop hos en bekant
• Vi fick chansen att använda skötväskan till byte

Säg hej till Den lille fete!

Idag har vi varit på vårt första besök på BVC. Det var spännande och nervöst. Hur lyckas tajma mätt och glad och hel och ren bäbis med en specifik tid?

Han skötte sig strålande och kunde uppvisa en viktkurva helt i egen liga. Knud är numera inte den lille smale, han är den lille fete! Efter 8 dagar....

Vikt: 3245g (+ 395g)
Lägd: 51,5 cm (+ 2,5 cm)

Distriktssköterskan blev så inspirerad av vår historia. - Men jag har ju en dotter som är själv, berättade hon, hon kanske skulle kunna åka till Danmark!? Så jag gav henne adressen till Femmiswebben och skickade med hälsningar från en som starkt kunde rekommendera det.

Lyckans minut

Har fått en dikt skickad till mig av en vän.

Lyckans minut
"Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick?
Att fjärdarna gnistra och jorden är varm,
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år?
Vem är jag? Vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever. Jag lever. På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut."

Erik Lindorm, 1920

Dag 2 - lördagen den 28:e juni - del 2

Fatta vilket snällt barn jag har fått som låter mig lägga så här mycket tid på att skriva om förlossningen! Och Fibula, antingen är jag en vekling eller så är det så att man har olika ont under latensfasen. Normalt sett är det ju under denna fas som man fortfarande är hemma och väntar med värkar.

"Knut kommer ut - tillslut!"
Hjärtfrekvensen går fortfarande ner vid de flesta värkar och ett par tre gånger tar det lite längre tid innan den går upp igen. Andas långa djupa andetag uppmanar BM och jag lyssnar och lyder. n och ut, in och ut, min bäbis skall få syre. Doktorn tar ett pH prov från bäbisens huvud för att kolla att han mår bra. Det visar 7,28 har jag för mig, och det var bra. Bäbisen mår bra. Konstigt nog är jag inte orolig. Kontrollbehovet var tydligen helt lagt åt sidan och jag litade på doktorn och BM. Jag upplevde det inte heller som att de var oroliga, men mamma har sagt efteråt att de nog var lite bekymrade från och till.

Jag har inte koll på tiden så jag vet inte hur länge krystfasen pågick, men kanske en och en halv timme eller så. Jag tycker inte jag trycker på särskilt hårt, men BM verkar vara nöjd. Hon säger att jag trycker säker så hårt som jag behöver för att kroppen skall hinna med. Det närmar sig skiftbyte och en ny BM skall ta över.

Personalen har varit jätteproffsiga vid varje överlämning, och så även här. Kändes lite tråkigt att inte få behålla samma när det var så lite kvar men ändå helt ok. Nya BM vill kolla status och konstaterar att oj, nu var bäbisen nästan ”ute”. Läkaren, som är kvar inne hos mig hela tiden håller med (de kollar om den bredaste delen av huvudet har passerat spine). Jag får ligga kvar på rygg, upp med benen i gynställning och två handtag monterades på sidan av sängen. Nu var det dags att krysta på riktigt!

Mamma står bredvid vid huvudändan. Tag två djupa andetag i masken när krystvärken kommer, sedan ned med hakan mot bröstet och håll andan – KRYSTA! Armbågarna utåt för att dra kraft från handtagen. Jag räknar tyst i huvudet och jag kommer mycket längre än till 10. Det är häftigt, jag kan känna hur huvudet rör sig nedåt. Krystningen har liksom tre växlar. När värken kommer är det först ”jag” som trycker, sen tar ”kroppen” över och en otrolig kraft klämmer barnet nedåt uppåt, och sist innan värken avtar, ytterligare en sista växel. Sen vila tills nästa värk. Ut med armbågarna påminner mamma vid varje krystvärk.

Jag är fullkomligt koncentrerad, lyssnar till vad man säger åt mig. Världen utanför finns inte, här skall födas barn. Jag frågar mamma om hon kan se honom. Det kan hon (hon berättar efteråt att toppen på huvudet såg otäckt ut, stackars henne). Jag känner också på huvudet, det känns svampigt.

Det är intressant hur naturligt allting känns. När jag tänkte på förlossningen innan kändes det som det kanske skulle kännas lite privat med mamma där, man visar ju inte direkt underlivet för släkten varje dag, men när jag väl var där var det var helt oväsentligt. Min kropp var vara ett redskap. Jag hade inte brytt mig om så Kungen hade kommit in. – Hallå Kungen, här ligger jag med benen i vädret och föder barn, kom och kolla!

Skalpelektroden lossnar och det är svårt att få fast en ny. Det betyder att man inte kan övervaka hjärtfrekvensen. BM säger att de kommer klippa lite för att underlätta för bäbisen att komma ut. Klipp bara tänker jag, det spelar ingen roll. Hon lägger lokalbedövning och klipper, det känns inte. Hon förvarnar också att eventuellt, om barnet är medtaget, kommer de behöva gå iväg med honom direkt efter födseln, bara så att jag vet och är förberedd. Det kan vara så att navelsträngen ligger runt barnets hals och det är därför hjärtfrekvensen påverkas.

Under tiden har BM1 kommit tillbaks in i rummet och hennes undersköterska. De hade inte hunnit/kunnat gå hem för det blev så spännande. Så jag är omringad av alla de som varit inblandade.

För att ytterligare snabba på och hjälpa till trycker man på magen. Doktorn lägger hela sin tyngd över min mage vid de sista värkarna. Inte heller detta gör mig någonting. Jag känner att barnets huvud är på väg ut. Det gör ont, men det är inte outhärdligt. Är det långt kvar frågar jag? Nej, nu kommer han nästa värk!

En sista krystning, sen tror jag de säger åt mig att inte krysta, och sen känner jag hur han bara glider ut! Han ger ifrån sig några små skrik. Jag sträcker mina händer mot honom instinktivt och tar emot honom på min mage. Han är här! Mitt barn, han är här! Han andas, jag hör hur han andas och jag känner att det gick bra, han kommer må bra. Han är varm och våt och perfekt. Klockan är 22:04, det är den 28:e juni 2008.

Man tar varma filtar ur värmeskåpet och lägger över honom där han ligger på mitt bröst. Mamma klipper navelsträngen. Han är lite medtagen efter resan och är lite slapp i musklerna. Han kom med nosen uppåt och då är det tydligen lite svårare med platsen. Det var detta som hade påverkat hjärtfrekvensen, inte navelsträngen. Man kallar på barnläkaren så han får göra en koll för säkerhets skull. Han skall nog repa sig den här lille mannen konstaterar han snabbt! Men han behöver tilläggsmatas från början eftersom han är lite smal. Det finns inget hull att ta av innan amningen kommer igång.

Alla är glada och gratulerar. Det känns roligt att alla ”inblandade” var med. På fotona mamma tagit strålar personalen och ser överlyckliga ut. Fantastiskt. Jag blir sydd och det tar ett tag. Jag väntar på att få ge honom bröstet. Jag har läst att de är vakna ett par timmar efter förlossningen innan de somnar. Jag vill gärna hinna ge den viktiga första råmjölken. Det tog ett bra tag att sy, men sen kunde jag äntligen ge honom bröstet.

Jag insuper honom. Mitt barn. Min son. Mitt underverk.

Sen får vi brickan, mamma och jag. Med goda mackan, cider i champagneglas och en liten blomma.

Skål mormor, och TACK – det gjorde vi bra!

Dag 2 - lördagen den 28:e juni - del 1

"Från hemgångshot till krystfas"
Sympatiska barnmorskor avlöser varandra under natten. Tills på morgonen då den senaste kom in och förklarade att då fick vi väl se om jag kanske kunde åka hem! Skulle inte tro det!! Jag hade värkar och hade verkligen ingen lust att åka de 8 milen hem. Jag tror inte riktigt att de fattade att jag hade värkar.

När morgondoktorn gjorde ronden vid 10-tiden förklarade jag att jag inte ville åka hem, och han sa då att han skulle återkomma och att de fick ta en diskussion till angående detta. Han återkom och ville göra ytterligare ett ultraljud för att kolla moderkakan (ny doktor, ny koll). Ingen ytterligare blödning och han konstaterar som de andra att det ser ok ut. Jag är nu 3 cm öppen och livmodertappen är helt retarderad.

Det finns egentligen inga medicinska skäl för mig att stanna kvar menar han (nähä, så förlossning är inget medicinskt skäl tänker jag), men eftersom jag bor så långt bort får jag stanna. Thank God!

Värkarna gör verkligen hysteriskt ont under förmiddagen (latensfasen, när man håller på att öppna sig). Med facit i hand var detta den absolut värsta delen. Så fort jag rör mig får jag en ny värk och jag undviker därför att ens ligga på sidan. Platt på rygg, precis tvärt emot vad jag tänkt. Jag skulle ju gå omkring och stå, kanske duscha osv. Försöker ställa mig några gånger men blir svim- och kräksfärdig. Profylaxandas (utan kurs, det funkade ändå) och fortsätter med TENSen.

Jag fortsätter dock att öppna mig så sakteliga, trots ryggläget, och vid halvtretiden på eftermiddagen var det så äntligen dags att flytta över till förlossningen (och smärtlindringen! :-). 4 cm öppen.

Gillar barnmorskan direkt. Hon undrar om jag vill bada badkar, som jag skrivit i min förlossningsplan, men det känns inte alls lockande. Varmt! Lustgas kanske, föreslår jag istället förhoppningsfullt?

Skönt….

Lite knepigt dock med timingen. Man måste börja andas in lustgasen liksom just innan värken börjar, annars hinner det inte få någon effekt. Missar man får man mer panik i masken och får ta bort den och lita till andningen i stället. Totalt sett var dock lustgasen en mycket god vän under resten av förlossningen.

Man kollar mig varje timme; 5 cm öppen, en timme senare; 5 cm öppen (suck). Jag är i min egen lilla bubbla. Andas igenom värken, blundar och vilar mig mellan värkarna som nu kommer med ca 2-3 minuters mellanrum. Någonstans här kräks jag massor. Men det är inget som bekymrar mig nämnvärt. Vad är väl lite kräks i håret? Mamma servar med dricka, lägger en sval hand på min panna eller masserar mina fötter. Hon är lugn och trygg och det är så skönt att ha henne med. Hon sköter sig exemplariskt. Barnmorskorna sköter coachningen och hon bara finns där för mig. Jag ligger fortfarande på rygg.

Jag har CTG-monitor på och man kan se att bäbisens hjärtfrekvens går ner vid varje värk. Barnmorskan och läkaren som hjälper till är eniga om att det inte är farligt. De förklarar för mig att om hjärtfrekvensen bara går upp igen direkt efter värken så är det inte farligt. Det är om det tar längre tid att återhämta sig som det är farligt. Jag ser på kurvan att den beter sig just så som de säger. De är så trygga i sitt sätt att jag litar fullkomligt på dem. Jag frågar att om det skulle vara någon fara för barnet så skulle ni väl plocka ut honom? Och svarar mig själv i nästa andetag att vi har ju faktiskt gemensamt intresse i detta och jag förstår att de inte skulle utsätta bäbisen för onödig risk.

Tror att man satt en skalpelektrod på bebisens huvud vid det här laget som mäter hjärtljuden bättre än CTG-apparaten. Vilket också måste innebära att de tagit häl på hinnorna så vattnet gick (vilken fors!). Jag använder värkmätningskurvan för att lättare kunna avgöra när jag skall andas lustgasen.

Om man vill ha ryggbedövning bör man få den när man är mellan 5 och 6 cm öppen. Jag ber om den ett par gånger, det är tydligt att de inte ger ryggbedövning sådär bara man nämner det, man måste säga till explicit. De kallar på narkosdoktorn som kommer en stund senare. Det går bra verkar det som. Ahhh, jag vaknar upp ur bubblan! Det gör fortfarande skitont men på ett annat sätt. Den brännande konstanta värken i lår, rumpa och rygg försvinner. Och nu kan jag stå ett tag, eller stå lutad över huvudändan av sängen, utan svimningkänslorna. Jag får lite värkstimulerande dropp, men det behövs knappt, värkarna fortsätter bra trots bedövningen.
Dags att kolla öppning igen. Mamma säger skämtsamt att nu är det nog 8 cm öppet (standard är 1 cm per timme). Varefter BM något förvånad konstaterar att ja, det var det visst.. Och ytterligare en timme senare är jag 10 cm öppen (återigen förutspått av mamma) och det är snart dags att börja krysta.

Fridfull

I väntan på tillräckligt med tid för nästa del i förlossningsberättelsen kommer här en bild som jag tycker är väldigt fin.

Min "lumpenhistoria"

Jag undrar om det är så att graviditet och förlossningsprat är kvinnornas motsvarighet till lumpenhistorier? Jag känner i alla fall en obetvinglig lust att skriva ner hur det gick till - ni behöver inte läsa. Mest terapi för mig tror jag. Jag vet när jag skrev en kort beskrivning i ett mail att det lät väldigt dramatiskt, men upplevelsen totalt sett var positiv - utan tvekan.

Dag 1 - fredagen den 27:e juni
"Ett tecken"
Jag vet ju att jag tidigare bönat och bett om ett tecken på att något var på gång. Det fick jag på fredagen... Jag och mamma låg och lyssnade på radion när jag kände den första värken vid 17:30. Jag sa inget utan väntade och 20 minuter senare kom nästa. Utan tvekan, det var en värk. Jag sa till mamma, jag tror det är på gång! Bäst att fixa lite mat var första tanken :-)

Under tiden mamma fixade gick jag på toa och när jag torkade mig var det blod på pappret! Blod kan vara väldigt dåligt, men det var inte jättemycket. Ringde sjukhuset direkt och lyckades hålla mig lugn. De svarade lugnande att det säkert inte var farligt, men att jag skulle komma in. Pappa körde de 8 milen till sjukhuset, nervöst visslande.

Underbara underbara gullungen Knud var vaken och rörde sig i magen i stort sett hela resan. Tack för det Knud!

När jag kom in tog man CTG (hjärtljud och värkmätning) och det såg perfekt ut. Hade inte särskilt starka värkar eller särskilt täta. Doktorn gjorde ultraljud för att kolla moderkakan som ligger lågt. Hon säger att det kan vara så att livmodern vidgas så mycket när man håller på att öppna sig och att när moderkakan ligger så lågt så töjs den liksom och kan blöda. Jag är öppen futtiga 1 cm och det är 1,5 cm kvar av livmodertappen.

Får i alla fall vara kvar över natten. Skulle först behöva dela rum och då skulle mamma behövt åka hem men sen fixade de så vi fick ett eget rum så hon kunde stanna. Skönt!

Värkarna varierar mellan var 5 minut och var 20 minut kanske. Barnmorskan föreslår att jag tar tabletter så att jag kan få lite sömn under natten, så jag har krafter inför morgondagen. På hennes rekommendation väljer jag det och jag tror det var bra. Värkarna känns kraftigare under natten men de kommer inte så ofta. Jag har TENS-apparat på och trycker på styrkan när det kommer en värk. Vet inte om det hjälper men det var skönt att hålla i den där apparaten i alla fall. Som om man hade någon slags kontroll (hahaha).

Forts följer..

Säg hej till Den lille smale!

Äntligen! Jag är här nu. I lördags den 28:e juni kl 22.04 kom jag äntligen ut, ivrigt påhejad av två arbetslag barnmorskor, läkare och mormor. Inte så stor men alldeles alldeles underbar. 2850 g och 49 cm lång. Vi mår båda bra, mamma och jag, och har kommit hem från BB idag. Bäst av allt det är att äta och sova tycker jag. Nu skall vi hämta krafter och bli ompysslade tänkte vi.

Hälsningar från Prins Knut (eller Olle) af Sverige-Danmark!

BF+7

Det var ju idag det skulle ske enligt min, i mitt tycke, realistiska plan. Men då får det nog gå ganska snabbt för än har det inte börjat.

Varje kväll när jag går och lägger mig tänker jag förhoppningsfullt - i natt kanske det sätter igång!!??, för att sedan vakna nästa morgon och besviket konstatera - nähepp inte nu heller.

Den mest påtagliga känslan just nu är annars - ÄHH, DET BLIR NOG INGET!

Igår morse hettade det i alla fall till lite grand. Jag tyckte att det nog var lite fuktigare i brallan än vanligt och tänkte optimistiskt aha, fostervattensläckage (fostervatten = bäbis inom 3 dagar)!! Insåg dock att det var väldigt tveksamma mängder och ringde min barnmorska i stället för sjukhuset. Barnmorskan tog mig dock snabbt ner på jorden och konstaterade att om det inte åtminstone sipprar lite grand så är det nog inget annat än vanliga hederliga flytningar. Tror hon hade rätt...

Fick i alla fall en ny kontrolltid hos henne på måndag morgon och då skall jag se om jag inte kan lyckas få ett tidigare datum för igångsättning. Standard här är annars två veckor efter BF, dvs nästa fredag (= en eon dagar från nu!).

Igår kväll var jag hos bekanta på middag. Tänkte jag skulle pröva deras studsmatta som dagens knep, men den främre fogen sa bestämt nej. Men det hade kanske funkat!?

Mercy!

Den här låten dansar jag till idag! Kan det hjälpa tro?...

Läggdags

Nu skall jag gå och lägga mig. Oduschad, smutsigt hår och med linserna i. Kan det hjälpa tro?

BF+4

Nu har jag börjat sticka....

Fick tipset av K (en annan sommarfemmis här på lilla orten - tänk så trevligt!!) Hon stickade under sina >2 övertiden-väntansveckor. >2!!!

BF+3

PÅ VÄSTKUSTEN INTET NYTT. STOP

TPA revisited

Jaha, efter närmare 6 månaders total avhållsamhet har jag nu återfallit till TPA (toapappersanalys för den oinvigde). Anledningen är att jag fått höra att den omtalade slemproppen (omtalad i gravidkretsar, tidigare har jag aldrig hört talas om den) kan visa sig som en slem- och blodblandad flytning när den släpper. Jag vill ha ett TECKEN! Att något är på gång. Men icke sa nicke, toapappret lyser så vitt så vitt.

Inte heller minsta lilla fostervattensläckage.

Andra tecken jag letar är magen som kan bli lös när det börjar bli dags. Blev faktiskt lite hoppfull i fredags, men igår var allt fast och fint som vanligt, perfect poo skulle dietexperten på tv3 utbrustit.

Foglossningen har galopperat senaste dagarna. Mitt "cykelsadelsområde" känns helt massakrerat, och nu snackar vi innan förlossningen! :-)

Japp det var dagens gnäll.

Knud ut, Knud ut, Knud ut, Knud ut, Knud ut, Knud ut!

Dubbelutmanad

Senfärdigt svarar jag här på utmaning från Nylsa och Fibula:

Fem saker på min "to-do-lista" för morgondagen:
1. äta
2. såsa omkring och vänta på Knud
3. lyssna på ljudboken (Jens Lapidus nya) som man kan ladda ner gratis på DN, här.
4. äta mer och sedan sova middag
5. äta och kolla på fotboll

Fem dåliga egenskaper:
1. tålamodslös
2. rastlös
3. lat
4. pratar först och tänker sen, alltför ofta
5. gillar att ha "rätt"...

Fem platser där jag bott:
1. Stockholm
2. Göteborg
3. Amsterdam
4. Linköping
5. Aten

Fem jobb som jag haft:
1. brevbärare
2. bryggmålare
3. IT-konsult
4. biträde i fyndbutik (katastrofalt)
5. servitris på studentrestaurang (katastrofal)

Lugna gatan

Nej, någon midsommaraftonsbebis hinner det nog inte bli.

En sista (förhoppningsvis) mätning innan leverans. Jag växer fortfarande! Här är dagens mått 39+6 (egentligen borde jag väl vara 40+0 om det är BF idag, men jag går på Snälla Doktorns siffror, fast barnmorskans BF). Senaste mätning 33+1. Andra siffran inom parantes representerar första mätningen 11+1.

midja: 93 (+3, +19)
magen på tjockaste stället: 108 (+4, +16)
magen uppochner: 40 (+3, +11)
byst: 102 (+2, +9)
rumpa: 105 (+2, +5)

Volangfejden, upplösningen

Jag har ju tidigare berättat om vissa skillnader i min och min mammas uppfattning om hur gulligt man vill ha det när man är en liten bäbis. Här är nu kompromissresultatet av volangfejden, lagom gulligt tycker jag.

I morgon skall jag ha barn. Enligt pappsnurran i alla fall. Fast jag tror det tar en vecka till. Den 27:e är mitt tips. Vad tror du?

Problem med "datan" och hejarramsor

Mitt bredband strular!! Åhh, jag blir så frustrerad så jag inte kan sova. Nu har jag lånat pappas mobila bredband från Telia tillfälligt och det fungerar utmärkt med min dator. Har varit i kontakt med 3 sen i måndags men det verkar svårt att ens komma fram till vad problemet kan bero på.

Pust. Vad beroende man är!

Här hemma har vi börjat sjunga hejarramsor för att Knud skall komma ut. Nu känner jag mig definitivt redo! Börjar bli färdig med avslappnandet.

Knut ut, Knut ut, Knut ut, Knut ut, Knut ut, Knut ut, Knut ut skrålar mamma, pappa och jag.
Och sen på danska också för säkerhets skull:
Knud ud, Knud ud, Knud ud, Knud ud, Knud ud, Knud ud, Knud ud...

Samtal från Doktor Preben

Min gode vän, och tillika pappan till min gudson, ringde häromsistens och presenterade sig som Dr Preben från Rigshospitalet i Køpenhavn. Sen gjorde han lång utläggning på hittepå-danska om att man kommit fram till att Knuds donator är danske kronprins Frederik och att man därför ville att vi skulle komma till Köpenhamn så Knud kan födas kungligt på Rigshospitalet.

Det var väl det jag visste - Kung Knud!

Oj vad jag skrattade, det är så bra, gode vännen kan vara både manlig och dansk förebild.

Shit - jag skall ha barn!

Ja, så känns det faktiskt. För det mesta kan jag inte ens fatta att det faktiskt skall komma en riktig bäbis, men ibland så slår det igenom. Ooouuiiiiiii!!! En ny människa som skall vara med mig - hela tiden.

There can be miracles...

Torsdagen den 11 oktober förra året körde jag i min bil på väg till Snälla Doktorns klinik. Radion spelade "Lugna favoriter" i bakgrunden (skämskanalen..:-). Jag skulle på återbesök nummer två efter mitt andra IVF-försök. Det var exakt två veckor efter äggplock och jag hade ännu inte testat (eller tjyvtestat...). Skulle ta blodprov (graviditetstest) på fredagen eller måndagen, hade inte riktigt bestämt mig för när jag skulle våga.

Efter alla skengraviditeter var det ändå något som var annorlunda denna gång. Skengravid på ett nytt sätt liksom. Framförallt var skillnaden att jag ännu efter två väntansveckor fortfarande inte kände mig säker på att jag inte var gravid, något som jag i stort sett alltid tidigare varit vid motsvarande tidpunkt.

Lyssnade inte aktivt på radion, men plötsligt var det som att texten på låten som spelades gick rakt in i hjärtat. Skulle jag varit religöst lagd skulle man nästan kunnat tala om en uppenbarelse. Tårarna sprutade och jag tänkte att kanske, kanske kan det ändå ske mirakel?

Many nights we've prayed
With no proof anyone could hear
In our hearts a hopeful song
We barely understood

Now we are not afraid
Although we know there's much to fear
We were moving mountains long
Before we knew we could

There can be miracles, when you believe
Though hope is frail, it's hard to kil
lWho knows what miracles you can achieve
When you believe, somehow you will
You will when you believe

In this time of fear
When prayers so often prove in vain
Hope seems like the summer birds
To swiftly flown away

Yet now I'm standing here
My heart's so full I can't explain
Seeking faith and speaking words
I never thought I'd say

There can be miracles, when you believe
Though hope is frail, it's hard to kill
Who knows what miracles you can achieve
When you believe, somehow you will
You will when you believe

They don't always happen when you ask
And it's easy to give in to your fears
But when you're blinded by your pain
Can't see your way straight throught the rain
Small but still, resilient voice
Says love is the relief

There can be miracles
(Miracles)
When you believe
(Lord, when you believe)
Though hope is frail
(Though hope is frail)
It's hard to kill
(Hard to kill, Ohhh)
Who know what miracles,you can achieve
When you believe, somehow you will (somehow,somehow, somehow)
somehow you will
You will when you believe

You will when you
You will when you believe
Just believe...in your heart
Just believe
You will when you believeeeeeeeeeee

Tjohoooo!!

Ett stort grattis till Fertilitetsturisten som testat positivt. Denna trägnaste av fertilitetsvänner som inte slösat bort en enda ägglossning! Hurra!!!!

Ode till en mage

Eller nej, något ode blir det inte. Ingen poet direkt. Men jag vill skriva ner så jag minns hur mycket jag tycker om min mage. Tror aldrig jag känt mig så bekväm med min kropp. På morgonen när jag kliver ur duschen och får se mig själv i helspegel, jag känner mig så fin.

Och jag känner mig fin i kläder också. Allt sitter så bra liksom. Inga lågt skurna byxor som skapar muffinsvalkar t o m på den smalaste person. Inget som hänger upp sig på höfter, eller mage som putar ut av fett. Jag är spänd som ett trumskinn.

Jag kommer sakna magen.

Enastående mamma!

Igår var jag på mitt nya MVC och träffade barnmorskan. Mycket sympatisk kvinna måste jag säga. Hon kikade igenom min journal som jag hade med mig och konstaterade "-Jaha, du är enastående?!" Sen skrev hon det i alla sina journaler, både den jag skall ha med mig till förlossningen och den som hon skickade till BVC.

I vecka 38, skall föda på NÄL.
Enastående!
Mått bra i sin graviditet.
Arbetat fram till v 37.

Senare på dagen var det information om förlossning och BB på sjukhuset. Bra att ha sett hur det ser ut och provkört vägen. Jag blev lite känslosam bara av att åka förbi ingången med de stora bokstäverna - FÖRLOSSNING. Roligaste delen av information var besöken på damtoan innan, under pausen och efter. 50 kissnödiga fetmagade.

Hänt i veckan

I måndags kom mina föräldrar upp och hjälpte mig inför sommarens omlokalisering. Vi packade bilen full med vagn och bilstol och diverse babyattiraljer och körde de 50 milen tvärs över Sverige.

Så nu är jag alltså installerad i huset där jag, om allt går som tänkt, skall få uppleva min första sommar som mamma. Det är otroligt skönt att inte jobba och bara laja omkring hela dagarna utan bh och i löst sittande kläder (japp jag är jättesnygg :-).

Badat har jag gjort varje dag, men nu är familjen arg på mig och säger att jag inte får. Har lovat att låta bli tills jag frågat barnmorskan som jag skall träffa i morgon. Tror mest att jag badar i desperation eftersom jag sannolikt inte kommer kunna bada på hela resten av sommaren (tänk avslag och mjölkstockning...). Jag älskar att bada!!

Däremot är jag inte redo att föda barn ännu. Det känns hur avlägset som helst. Och overkligt. Fast förr eller senare är jag nog tvungen att inse att det är dags, redo eller inte. Mindre än två veckor kvar till BF. Skumt skumt skumt. Undrars när/om jag kommer packa den där väskan?

A room with a view

Utsikt från sovrummet där vi bor i sommar, Knud och jag. Sämre kan man ha det! Jag är en lyckligt lottad människa. Nyfångad makrill levererad till dörren. Har badat - det gick ganska snabbt....

Vem är hon?

Som går upp och putsar fönster halv sju på söndagsmorgonen, istället för att ligga kvar i sängen?

Helt ny bekantskap för mig i alla fall!

En ny dag...

...är det idag. Solen skiner, jag skall ta mig en skål jordgubbar till frukost och njuta på balkongen. Gårdagens ångest är borta, det är riktigt skönt att ledigheten börjar nu.

Ångest

Usch, jag känner mig skum. På jobbet önskar man mig lycka till. Snart skall jag bjuda på avslutningsfika, det kommer ett helt gäng. Jag har ångest, ångrar att jag gjort en sån "stor grej" av att jag skall vara ledig nu. En av mina nära vänninor har förlorat två barn i magen. Det ena i vecka 27 och det andra i vecka 39. Hon hade säkert också avslutningsfika på jobbet. Jag har nog aldrig känslomässigt kunnat förstå hur jobbigt det måste ha varit efteråt. Men nu tror jag att jag förstår. Alla här på jobbet är så engagerade i den här graviditeten. De är så glada för min skull och det har verkligen varit fantastiskt. Men tänk om det inte blir något? Vad bidde det då då? Det bidde ingenting, inte ens en vantetumme.

Du kommer väl och visar Knud när du är tillbaks i stan frågar man? Javisst säger jag, ler och sväljer hårt.

Just nu känns det som jag önskar att ingen visste om att jag var gravid överhuvudtaget. Om det inte går bra så skulle jag bara kunna komma tillbaks och låtsas som ingenting.

Detta är inte förnufts-Moooi som talar. Men just nu verkar känslo-Moooi ha övertaget.

Sista dagen på jobbet

Känns skönt.
Och märkligt.

Företagsam

Idag har jag haft elektriker här som installerat el till min tvättmaskin i badrummet. Fram tills nu (dvs de senaste typ 7 åren) har jag löst det hela med en förlängningssladd... men mitt nya ansvarsfulla jag har kommit fram till att nu var det dags för en riktig installation.

I morgon kommer en städerska som skall göra mitt hem till ett rent paradis (detta är min förhoppning) inför det nya livet. Mest hoppas jag att hon skall göra rent under badkaret. Det är ett jobbigt ställe tycker jag.

TENS (smärtlindringsapparat) beställd.

Tid bokad hos barnmorska på västkusten.

Lokal för årsmöte för brf fixad (varför nu jag skulle göra det - jag skall inte ens vara med)

Ringt tillbaks elektrikern som glömt sin jacka.

Sista besöket...

...hos min nuvarande barnmorska idag. Har ett besök till inplanerat innan BF, men då på annan ort och följdaktligen annan MVC. Kändes ganska osentimentalt. Kan inte påstå att jag känner mig jättenära min barnmorska. Troligtvis av den mycket goda anledningen att allt har sett så bra ut genom hela graviditeten. Det har liksom varit blodvärden check, blodtryck check, hjärtljud check, magmätning check, har du några frågor, nähä, då ses vi om tre veckor. 10 minuter in-och-ut.

Ännu en solig dag. Fick en impuls att jag skulle vilja sätta mig på balkongen med ett glas vin efter jobbet! Men det går ju såklart inte. Huvud, kropp och illamående är tydligen helt återställda till normal status där vin är ett positivt inslag och inte något som man vill kräkas bara av tanken på.

På "Vill bli Mors dag"

Ett stort fång rosor till alla därute som kämpar och längtar. Utropar härmed dagen till Vill bli Mors dag!

Morgontårar

Vaknade tidigt även denna lördagmorgon (verkar inte kunna sova längre än till 06:00, bra träning inför vad som komma skall antar jag). Låg och funderade och klappade min stora mage. Knud korvade omkring och tryckte ut en fot här och en rumpa där. Är du vaken lille Knud sa jag? Känner en sådan lycka över detta fantastiska, tårarna trillar.

Snälla Gud eller Tomten (som Storken en gång bad) låt allt gå bra. Om något skulle hända vet jag inte vad jag skulle ta mig till.

Jag längtar
Jag våndas

Det var en kille!!

Mysteriet med mammaboxen är uppklarat. Kan ni fatta, det var en kille som låg bakom!?

En projektledare på jobbet som jag egentligen bara jobbat med lite grand, han kom tillbaks från pappaledighet efter jul. Idag stod han vid mitt skrivbord och frågade rakt ut i luften - hade du läst boken? Jag fattade ingenting förrän han pekade på post-it lappen som fortfarande ligger kvar på mitt skrivbord. Vet du vem det är som ligger bakom, undrade jag? Är det du!!!??

Jojomensan, det var han. Och helt själv, ingen annan inblandad. Jag brukar göra så förklarade han, det är så roligt att se hur folk spekulerar om vem som ligger bakom. Oj oj oj, han måste ha en lycklig fru! :-)

Är hon helt sjuk!??

Hade min tonåriga systerdotter utbrustit angående mina namnförslag när hon pratat med sin mormor tidigare idag. Över detta blir jag inte förnärmad, bara full i skratt. Alternativen Knut, Olle eller Henning verkar inte vara helt rätt bland den yngre generationen.

Allra roligast är att det var när jag pratade med min 10-åriga systerdotter idag som namnfrågan kom upp och jag avslöjade mina alternativ. Lilltjejen höll masken och menade att jo det var visst bra namn.... Det menade hon förstås inte men det var lite rörande att upptäcka hur de lär sig hänsyn och att inte alltid säga rakt ut vad man tycker. Börjar bli stor.

Hur som helst så har de nu ringt mig och meddelat en lista på 11 namn som jag får välja mellan:
Elliot
Elias
Edvin
Sebastian
Gustav
Alexander
Alvin
Melvin
Elvin
Noel
Sander

Hmm, lite annan stil än Knut... får se hur vi kan kompromissa i detta fall. Han kan ju kanske ha flera namn.

Irriterad

På tv4 nyheterna i morse presenterades nya forskningsrön från Storbritannien där man kommit fram till att gravida kvinnor som använder mobiltelefon löper en ökad risk att få barn med beteendestörningar. Det skulle visst räcka med 2-3 samtal om dagen. Hur många gravida kvinnor tror ni det finns? Hur många av dessa tror ni använder mobil? Ganska många skulle jag tro. Hur många människor tror ni man oroar genom att presentera sån här information?

Ingenting sas om hur stor risken är att få ett hyperaktivt barn om man inte använder mobil. Och ingenting om hur stor den ökade risken är i procent. Säg att risken skulle gå från 0,5 på 1000 till 0,6 på 1000. Skulle innebära en 20% förhöjd risk vilket i sig är mycket, men den totala risken är fortfarande låg. Det gör mig skitirriterad att man inte presenterar fakta i sitt sammanhang utan istället väljer att skrämma upp alla!!

Nu har jag hittar artikeln inslaget grundar sig på. Inte heller här anger man utgångsrisken som man jämför med utan bara den procentuella ökningen.

Jag vägrar oroa mig! (fast det gör jag ju förstås ändå, annars skulle jag inte behöva skriva ett inlägg om det... Dessutom har jag precis bytt till mobilt bredband vilket måste innebära att jag just nu sitter och strålar magen extra mycket - förbaskade forskningsrön).

Mönster...

...till babynästet hittade jag här (jag googlade på babynest). Det är egentligen bara en klädd madrass med en korv påsydd på tre sidor. På fjärde sidan är korven inte fast utan här knyter man ihop den med snöret som går genom hela korven och på så sätt kan man reglera storleken.

Jag använde tubtrikå istället för vanligt bomullstyg. 1,5 meter 40 cm brett. Ca 60 cm till botten och resten till korven (delat på längden = 90*2 = 180 cm korv). 2 m snedremsa och 2 m snöre.

Babynästen galore

I helgen överväldigades jag av inspiration att sy ett babynäste till Knud. Som vanligt var tiden från idé till genomförande mikroskopisk.

I tygaffären kunde man bara köpa stora bitar skumgummi som behövs till botten. Det går ju inte an att köpa så mycket skumgummi i onödan tänkte jag, varpå jag raskt beslutade att sy några nästen till. Gogetlife och E är nästan jämngravida med mig så det blev material till två till.

Så E, om du läser det här, leverans sker när det passar!

De var jätteskojiga att sy, åtminstone fram till stoppning och handsömsmoment... Hoppas de kommer sussa sött i dessa - bebbarna.

Hemligheter från gravid- och förlossningsvärlden

Går just nu på förlossningsutbildning som nämnt i gårdagens inlägg. Tänkte jag skulle avslöja lite småäckliga, men dock intressanta fakta (för en 35-veckorsgravid i alla fall, inser att jag inte har helt normal referensram), som jag misstänkt men inte helt fått bekräftat förrän nu.

Känsliga läsare varnas, ni kan sluta här.

När man är helt öppen, dvs 10 cm, så är redan barnets huvud långt nere i förlossningskanalen. Som det såg ut på den tecknade genomskärningsbilden borde man lätt kunna känna huvudet själv om man ville (tror inte jag skall pröva).

I ett sent stadie av förlossningen så når barnet två små "hullingar" på insidan av bäckenbenet. Hullingarna är ihopkopplade med magsäcken och ofta kan man kräkas när barnet stannar till där. Men då kan man veta att det inte är långt kvar. Jag frågade om man visste vad som var tanken med de här, men det kunde ingen svara på.

Den här jag verkligen misstänkt. Om man har bajs i tarmen så bajsar man på sig under förlossningen. Det är bara bra för barnet sa barnmorskan och inget som någon bryr sig om. Man kan få lavemang innan om man vill (fast min kompis som födde nyss fick inget fastän hon frågade - jag har inte frågat hur det blev med påbajsandet). Dock är kroppen så finurlig att många kvinnor blir lösa i magen några dagar innan förlossning och då har kroppen laxerat sig själv.

Man måste kissa ofta under förlossningen annars blir urinblåsan som en ballong som ligger i vägen för öppningen. Typ

Efter förlossningen får man ett stort sår i livmodern där moderkakan suttit fast. Detta sår blöder i 3-8 veckor och det är detta som kallas avslag. Googlade idag och hittade följande info: Veckan efter förlossningen är blödningen oftas väldigt riklig med inslag av knytnävesstora klumpar av gammalt levrat blod. Därefter avtar blödningen succesivt för att mot slutet enbart se utsom en brunaktig flytning, innan den helt tar slut. Knytnävesstora??? :-(

För övrigt får man svart bajs av järntabletter... men det behöver man ju inte titta på.

Disträ och förnärmad

Disträ:
Fick ett trevligt sms av en av mina bästa vänner igår. "Jag håller på att baka en tårta som jag tror kommer bli jättegod, vill du komma hit och smaka klockan 6?"

Åh vilket trevligt erbjudande svarade jag. Skall på förlossningskurs, kan jag komma efter sju? Och visst det gick bra.

Glad i hågen begav jag mig till tårtfika efter kursen. När jag kom dit var det flera personer på tårtfika. Åhh är ni också här på tårta utbrast jag! För att sedan inse att det kanske fanns någon anledning till detta... kanske en födelsedag kanske... Jo, så var det. Jag hade bara glömt bort det i år. Och de ledtrådar jag fått under dagen hade inte heller triggat någon somhelst eftertanke. Nåja, det blev ganska roligt hela situationen i alla fall.

Mitt huvud är fullt av Knud och mig själv....

Förnärmad:
På kalaset sa jag något om "Knud och jag" varvid en av gästerna utbrister "Knut!?, jag hoppas det bara är arbetsnamnet det!". Hrrrmmmfff, kände jag och förklarade att det var det kanske minsann visst inte bara. För kanske är det så att Knud verkligen är en Knut när han kommer ut.

Besatt av killar

Jag är helt fixerad av killar nuförtiden. Det är två grupper framförallt som fångar min uppmärksamhet. 2-4 åringarna och tonåringarna.

Jag undrar och stirrar. Kommer Knud bli en sån, eller en sån, eller...

Söt eller ful
Arg eller glad
Lång eller kort
Tjock eller smal
Tuff eller mes

Jag vet ju att han kommer bli min allra bästa Knud, men jag är så nyfiken på vilken slags Knud det blir.

På bussen...

..idag satt en Svensson-dam i 55-årsåldern och läste Agent X9. Det kändes ovanligt - och upplyftande.

Tycker också detta är ganska kul....

Set nummer fem

"Kortärmat med transporttema"

Här är en mycket speciell body. Det är Knuds första present och den har han fått av Nylsa och Fertilitetsturisten (vad det någon mer med på presenten ber jag om ursäkt... ge dig i så fall tillkänna). Utvald med särskild onsorg och med temat att det blivit många resor i jakten på Knud. Dessutom ingår i detta set ett flygplan att roa sig med.

På begäran!

Har fått en rolig begäran från "Anonym", i föregående inläggs kommentarer, om att visa rugbytröjan här till höger. Skrev på Fibulas blogg om onödiga saker man kan köpa i New York, och nämnde då denna otroligt onödiga rugbytröja från Ralph Lauren som jag inhandlade på min resa i februari. La en tumstock bredvid för att ge ett begrepp om hur liten den är. Kommer säkert aldrig bli använd för jag tror den är skitjobbig att ta på. Men visst är den bedårande?

Set nummer fyra

"Klassiskt randigt, och så lite brunt förstås..."

Ännu mera Lindex (visst har de fina grejer). Men det här är det sista jag lovar. Efter detta endast ett set kvar + ev ett som är utom tävlan...

Set nummer tre

"Ännu fler djungeldjur - hej kollikok."

Från Lindex igen. Den vita byxan är i velour och supermjuk, men kan den vara för varm denna sommar som är så solig i mina drömmar? Det är ju inte bara djungeltema i dressarna det finns ju en brun tråd också. Så alternativt kan man kombinera även denna med de bruna byxorna.

PS. man kan klicka på bilderna så blir de större DS.

Set nummer två

"Oskuldsfullt vitt från knopp till tå."

Dress från H&M. Byxa och mössa med diskret elefantmönster. Den här ser verkligen "nyfödd" ut tycker jag. Och dessutom blev den så pluttig efter tvätten att jag inte kan fatta att de skulle kunna vara så små.

Set nummer ett

"En retroflirt i orange och brunt."

Här är första bidraget i hemreseomröstningen. Omlottbody i orange med djurmotiv. Bruna små byxor och orange sockor. Allt från Lindex.

Dagens mått

33+1:
Här är dagens mått (senaste mätning 28+1)

midja: 90 (+4)
magen på tjockaste stället: 104 (+4)
magen uppochner: 37 (+4)
byst: 100 (+2)
rumpa: 103 (+2)

Och så här ser den ut --------->

Shop-o-holic

Ooouuuiiiiiii! Nu har jag handlat bebiskläder igen. Det är med skräckblandad förtjusning jag inte kan motstå allt det fina som finns. Sätter hela tiden upp deadlines som jag bryter. Typ, i slutet av maj skall jag handla kläder i storlek 50 för den första tiden - och nu är de redan inhandlade! Känns som jag har handlat jättemycket, men de flesta plagg jag handlat innan idag är i storlek 62 eller 68 så de kommer inte passa förrän senare. Men en sak är säker, han kommer inte behöva gå naken, den lille Knud.

På något sätt känns det förbjudet att handla tidigt. Och dessutom känner jag mig så osäker på vad de behöver och hur mycket kläder som behövs.

Nu håller jag på att tvätta allt. Har särskilt inköpt parfymfritt sköljmedel för att kläderna skall bli så mjuka som möjligt för den lilla skrotten.

Inspirerad av Storkens modebloggande tänkte jag utlysa en omröstning här på bloggen om vilket set som skall få bli det viktiga "hemrese-setet" (från BB alltså).

Idag vaknade jag...

... av kramp i vaden. Det var inte skönt!

Godingar

Har haft besök hemhemifrån ett par dagar. En gammal gymnasiekompis och hennes otroligt goa barn. En femåring och en ett-och-etthalftåring. Nu skall jag erkänna något som säkert verkar märkligt i en barnlöshetsblogg, men jag är egentligen inte sådär superbarnkär i allmänhet... (Fast superbarnkär i Knudsynnerhet). Visst kan det vara så att man längtar jättemycket efter barn själv, utan att man älskar alla andra barn bara för därför?

Men de här två godingarna - de gillar jag verkligen!

Mysteriet med MammaBoxen är fortfarande inte löst! Jag har nu gått igenom både starkt och svagt misstänkta men ingen vill kännas vid den. Har bara ett möjligtvis tänkbart alternativ kvar, fast det är en kille och hela grejen kändes väldigt o-killig. To be continued...

Aktionsgruppen för glada mammor.....

En detektivhistoria utspelar sig just i detta nu på mitt jobb!! Åter från lunchen hittar jag följande lapp på mitt skrivbord.

Jag beger mig raskt till postfacket där jag hittar fina lådan här till höger. På lappen står det:

.

"Aktionsgruppen För Glada Mammor presenterar en - MammaBox. I dagens samhälle drar mammor ett, både bokstavligt och bildligt talat, tungt lass. Därför behöver de lite avkoppling ibland, lite vardagslyx, en stund för sig själva i all enkelhet. Glada mammor får glada barn och glada barn ger en bättre värld. Så... unna dig en bättre värld genom att njuta av dessa små saker lite då och då."

.

Och i paketet finns detta - men!!!! INGEN AVSÄNDARE. Nu är jag så nyfiken så jag inte kan jobba. Hej hopp!

Volangfejden

Vanligtvis har mamma och jag ganska lika smak när det gäller kläder och inredning osv. Men när det kommer till 2000-tals bebisar har vi ett uppenbart glapp.

Vi har en liten låda på ben som Knud skall sova i den första tiden. Mina systerdöttrar har också haft den här "vaggan". Och det är mamma som har stått för i ordningsställandet. Det har varit mycket volang - volangkjol på lådan och sänghimmel i tunnt vitt tyg. Jättegulligt - men det känns inte riktigt som Knud är volangtypen.

Inte heller är han sugen på lakan med kaniner eller små nallar eller blommor eller spjälskydd med elefanter eller annat gulli-gull...

Usch stackars mamsen, fy vad jag är tråkig och otacksam när hon vill fixa till lill-knutte.

Protesbenen

Träffade två väninnor i dag i parkleken. Kände mig fin i nya piratbyxor och ballerinaskor. Vad fin du är utbrast de båda, och åhhh vilka fina stödstrumpor följde sedan ironiskt... Tänkte kanske att det inte skulle märkas hur fula de var men det fanns inte en chans att detta skulle slinka förbi en erfaren flergångsgravid.

Har bara haft mörka stödstumpor hittills (jag kan verkligen rekommendera stödstumpor, det är jätteskönt), men nu i vårvärmen har jag slagit till på några hudfärgade. De är verkligen förskräckliga! De är som nylonstrumpor men tjocka och i en vansinnig beige-orange färg. Det ser verkligen ut som jag har fotprotes på båda benen, fast i något orangare ton än normalt. Men vaffan - bara de funkar.

Dagens irrationella oro inför förlossning:
Man skall tydligen dricka mycket saft och energidryck under förlossningen för att få socker och nu tänker jag bara på vilken äcklig beläggning man kan få på tänderna av mycket sött, om man inte orkar borsta tänderna. Tror ni att detta kommer vara mitt primära besvär under förlossningen???.... Nehej, tänkte väl inte det, men det är det jag oroar mig för just i detta ögonblick.

Hos tandsadisten

På uppmaning av tandläkaren vid senaste besöket var jag igår hos tandhygienisten. Många år sedan sist och jag verkar ha förträngt vilken synnerligen obehaglig behandling en grundrengörning av tänderna är.

Började ana oråd när hygienisten drog på sig slaktarförklade, plexiglasskärm för ansiktet och därefter frågade om jag ville ha bedövning.... Ehhh, nej sa jag och gled djupare ner i stolen.

Vad är det för människor som väljer att bli tandhygienister? Varför har de så starka nypor fastän de kan vara hur små som helst och varför måste de köra ner det där spettet till tortyrredskap i mitt tandkött om och om igen!? (här önskar jag att jag kunde skriva som Bloggfrossa, han skulle kunna fått till en fantastisk utläggning om tandhygienister och deras sadistiska läggning).

Däremot måste man säga att tandhygienistbesöket är mycket mer prisvärt än tandläkardito. 659 pix för 50 minuters tortyr jämfört med 645 för 5 minuter som knappt kändes.

På smällen och borttaget inlägg

Idag var jag hemma på lunchen för att ta emot en ventilationskille som skulle kolla på husets fläkt. När det blev dags att klättra upp för en stege till taket avstod jag denna gång. Ja det är nog säkrast konstaterade han - du är ju på smällen!

Jag blev så full i skratt. Har inte direkt tänkt på mig själv som på smällen! Kan man överhuvud taget klassificeras som "på smällen" efter IVF med donatorsäd??... (känns lite för kliniskt och lite för lite hoppsan)

Igår kväll skrev jag ett inlägg som jag tog bort i morse. Här kommer det igen, men i en kortare version. Det hela handlar om att det finns några förståndshandikappade i min släkt på ena sidan. Det finns inget som visar på att det är något ärftligt och i de två senaste generationerna ( = min och Knuds generation) finns det ingen. Men det här är ändå något som finns och har funnits i mitt bakhuvud hela tiden, även innan jag blev gravid. Tänk om det är något genetiskt och därmed ärftligt, tänk om... En extra oro helt enkelt.

Det hela fick en ny dimension igår när jag och mamma pratade namn. Jag frågade om gamla gubbar och släktingar. Jo en hette ju så, och en så, och en hette.... Knut. En av de handikappade hette KNUT! Ughhhh, det kändes inte bra. Kan inte hjälpa att det på något sätt kändes som ett dåligt omen (fast jag tror inte på sånt egentligen!!). Känns dock lite bättre idag och jag tror jag kan skaka av mig det. Hoppas.

Och mest av allt hoppas jag att Knud skall vara frisk. Och skulle han inte vara det så hoppas jag att jag ändå kan vara den bästa tänkbara mamma till det barn jag får.

Knud den lille

31+2:
Har idag varit på ultraljud för en extra tillväxtkontroll (standard vid IVF tydligen) och kontroll av moderkakans läge (sist såg det ut som den möjligtvis skulle ligga i vägen för utgången).

Moderkakan ligger lågt men är "ej föreliggande". Inget som hindrar en vaginal förlossning alltså. (fleppo-Moooi hade nästan hoppats på lite föreliggande för då är det planerat snitt som gäller, vilket i sin tur innebär att man VET när förlossningen kommer bli, och dessutom tror jag man kör ett par veckor innan BF. Kontrollbehov och otålighet är två utmärkande drag hos mig och båda hade alltså blivit tillgodosedda i detta scenario...)

Och så tillväxten, Knud är 14,4% mindre än standardbebisen. Det är tydligen helt inom gränsvärdena och kräver ingen uppföljning, men såklart skulle jag hellre önskat att han var precis på kurvan, så lite orolig blir jag. Kan inte låta bli att undra om en meny som gårdagens med pizza till lunch, mjukglass med chokladsås till mellanmål, popcorn till middag och ostmackor till kvällsmat verkligen är idealkost för en liten Dansk?

Så här stor är han nu:
Vikt 1624 g (förväntad 1897 g)
Skallbredd 81 mm
Bukdiameter 84 mm
Lårbenslängd 58 mm

Visst är det lite fascinerande att de skall bli dubbelt så stora de sista två månaderna, bebisarna!

Pratade med min mamma om hur stora jag och min syster var när vi föddes och vi låg på runt 3200 g. Har hittat statistik från 70-talet och då var vi sådär 7% mindre än medel, så det kanske är familjedrag.

Hittade den här statistiken som jämför de olika nordiska länderna.
http://www.stakes.fi/tilastot/tilastotiedotteet/2007/liitetaulukot/Tt22_07Liitetaulukot.pdf

Lite intressant fakta att notera:

• Isländska bebisar är i snitt 100 gram tyngre än andra nordiska bebisar (kan det vara valfettet?)
• Islänningarna är också mest fertila (valfettet igen?)
• Vill du undvika att spricka vid förlossning skall du föda i Finland (1,0 % jämfört med 4% här i Sverige!)
• Andelen kejsarsnitt ökar i samtliga länder och allra vanligast är det i Danmark där över 20% av alla förlossningar sker med snitt.
• 8,5% av Svenska gravida kvinnor röker under graviditeten. 1983 var siffran hela 31,4%!
• Medelålder för förstföderskor i Sverige har gått upp från 24,1 1975 till 28,4 2006

T - 2 månader

Idag är det exakt 2 månader till BF*. Oj!

* BF = Beräknad Förlossning

Drömmen om Knud

I natt drömde jag om Knud. Drömde att jag ammade, först ammade han lite på axeln och det gjorde ont, men sen blev det lite riktig amning (som inte kändes alls) innan han gled ner på golvet. Sen var det nog slut. Tittade på honom ordentligt och kunde konstatera att han såg ju faktiskt helt normal ut (fast han såg ut som typ en 4-månaders bebis, så det var ju inte särskilt normalt, för han var nyfödd). Senast drömde jag att han var mulatt, fast en blond sådan. Med 5 stycken småkrullor spridda över huvuded. Jättesöt! Men den här gången var det en komplett standardbebis.

Linda Bengtzing sjunger vidare i huvudet, börjar bli lite trött på henne nu faktiskt...

"Sista dansen?" eller "Lycklig och ledbruten"

Igår var det fest på jobbet. "Releasefest" för ett stort projekt som vi jobbat med i över ett år och som nu äntligen är live.

Det var så himla KUL!!

Jag vet inte vad det är som gör det (jo det gör jag ju förstås, det är graviditeten, men jag visste inte att det skulle ha en sån effekt), men jag har aldrig känt mig så uppmärksammad och omsvärmad som nu. Jobbar mest med killar och de är helfascinerade av magen och mitt ensamma moderskap.

Dansade som en tokig i flera timmar. Jag älskar att dansa och vem vet när det blir dansläge igen, så jag tänkte skit i foglossning, här skall dansas. Visste att jag skulle vara helt ledbruten idag men det var det värt! Se mig, hör mig, rör mig - hur svårt kan det va!? har jag och Linda Bengtzing sjungit i mitt huvud hela dagen idag.

Och se mig, hör mig, rör mig, gjordes det sannerligen igår. Mycket känna på magen! (det har inte varit så mycket hittills faktiskt). Och dansande och kramar, så mycket kärlek. Och komplimanger! Att jag ser så glad ut, hur jag strålar, hur fin min mage är och hur graviditeten "klär mig" och hur häftigt det är att jag tagit beslutet att skaffa barn på egen hand (ledsen för skrytet, men jag blir otroligt smickrad, både å mina Knuds vägnar). På något sätt verkar jag vara neutraliserad så man kan säga vad man tycker utan hämningar. Och kanske väcker situationen någon slags beskyddarinstinkt. Två av killarna som är singlar skulle jag säkert kunnat plockat med mig hem och de skulle gladeligen tagit hand om både mig och Knud för resten av livet - eller åtminstone tills de nyktrat till.... :-). Och den supergulliga nygifte killen som avundsjukt konstaterade att han ville också vara gravid. Hahaha.

Jag känner mig upplyft! Vad som än händer så har Knud redan berikat mitt liv - oerhört.

Helghälsningar från en Moooi på översta humörkurvan.

Glädje, förväntan och ångest

Idag satt jag på jobbet och skrev upp en lista på e-postadresser till de som jag vill maila när Knud har kommit (näää, inte helt fokuserad på jobbet...). Jag drömmer om hur det kommer vara när han är här. Ser barnvagnar på besök på jobbet och fantiserar om när jag skall dit och visa upp Knud. Hade Gruv-12:an på middag i lördags och då pratade vi lite löst om att träffas i sommar på västkusten. Jag och Knud och gruvisarna....

Och i samma ögonblick jag drömmer grips jag av en förlamande ångest. För varje dag som går känns det som om allt mer står på spel. Det är så nära nu. Men tänk om något händer. Tänk om det inte blir som jag tänkt mig? Att något händer vid förlossningen, eller innan, eller att det är något fel på barnet. Det gör mig så rädd att jag knappt vågar tänka på framtiden.

Från bitter till glad!

Idag gäller inlägget mig och min vän som jag skrivit om tidigare. Jag kände mig så ledsen över att hon var oväntat gravid och inte jag, och att hon aldrig sa något till mig som visade att hon förstod att det kunde vara jobbigt för mig. Tog lång tid för mig att släppa det där, även efter det att jag själv blivit gravid.

Men nu är det borta! :-) Hon kom just förbi med lille VHS 1 månad, helt oförhappandes. Hon och pappan har flyttat till en lägenhet som ligger på gatan bredvid min! Jag tycker det är så otroligt trevligt när någon bara ringer på dörren, det händer ju nästan aldrig i storstaden (där jag växte upp brukade man ofta ta bilen någonstans och bara hälsa på folk, utan att ringa innan - jag gillar det!)

Vi har hittat tillbaks till varandra och det känns precis som "förr", så bra har det inte känts på flera år (jag gillade inte hennes förra kille).

Hoppas att allt kommer gå bra nu och att vi kommer kunna njuta av våra mammaledigheter ihop.

God morgon

I morse sjöng vi, Knud och jag, när vi vaknade.

Är du vaken Knud, är du vaken Knud? sjöng jag
Jag är vaken Mor, sjöng Knud och svarade med en spark!

Sett från den ljusa sidan

Jag har funderat lite på det här med krämpor och att vara gravid ensam.

Slutsats: jag tror det är enklare att vara själv*

Varför? jo för att jag helt enkelt inte har någon att beklaga mig för (ja förutom kära bloggen då...). Hade jag haft en man hade jag varit så ynklig så! - hämta det, -hjälp mig med det, -stackars mig, -så svårt att få på stödstrumpan, voi voi. Men nu är det ingen idé att jag ynkar mig, och därmed blir problemen inte större än nödvändigt.

Är det inte finurligt hur hjärnan kan vända saker till det positiva! (inte lika kul att hjärnan är minst lika skicklig på motsatsen - om man befinner sig i en sådan fas...)

* inser att mina krämpor är minimala i jämförelse med hur det kan vara, och hade de varit värre så vet till och med jag att två är bättre än en.

Bankomatprat

Det går en reklam på tv med en bankomat som talar och den påminner mig om följande komiska händelse.

Var i Italien och åkte skidor förra året. Skulle ta ut kontanter på den lokala banken. Bankomaterna fanns i ett eget utrymme med dörr och så så man inte skulle behöva frysa. Alltså ett litet rum med bara två bankomater, inget annat. Sticker in kortet i den första bankomaten varpå det direkt matades ut. Skall just försöka igen när jag hör "- L'altra machina" (eller något liknande...., jag kan inte italienska), jag ser antagligen aningen förvirrad ut då rösten upprepar "-L'ALTRA MACHINA!". Rösten kommer inte från maskinen eller någon högtalare, utan från bakom väggen. Det var en människa som satt där bakom och ropade. Undrar om samma människa räknar upp pengarna och sticker ut dem genom springan??? Och var kompisen på rast så bara en av bankomaterna var bemannade?

Finns det en människa i varje bankomat.....

Ohärdad elittittare

Har just tittat på andra avsnittet av Barnmorskorna på webben. Det är underligt, jag som är en riktig förlossningsprogramsjunkie, ser alla de olika amerikanska som går på tv4 Fakta (typ 3 olika i veckan) utan att blinka, jag blir helt förstörd av detta program. Tårarna rinner från början till slut, och jag kan inte riktigt säga varför. Vad är det som gör en svensk förlossning så mycket mer gripande? Konstigt.

Knud – fett- och sockermonstret

Knud vill ha fett och socker! Han köper chips, han väljer bacon- och ostpaj till lunch i stället för right and light och han tänker på morotskakor och brownies hela dagen. Knuds mamma är vanligtvis mer smågodistypen och förtjust i "riktig" mat, men nu är det visst Knud som bestämmer. Får dåligt samvete av kollegan som berättar hur hans fru blev ett hälsofreak under graviditeten och fortfarande under amningen - allt för barnets bästa. Hmmm, barn skall ju visst må bra av strama tyglar, och här håller jag på att ge efter redan innan födseln...

Till Fibula!

Halleluja!!

Tack för att du tänkte på att skriva kommentar till mig, jag är överväldigad! Sitter här med klump i halsen och tårarna rinnande på jobbet. Jag har varit inne på din blogg och kollat och försökt skriva kommentarer massor med gånger men bara fått felmeddelande.

Alltså om det är någon som inte hänger med så är Fibula med barn! Men hennes blogg är paj denna viktigaste av kungörelsedagar.

Stor kram till dig Fibula och må det lilla livet hänga sig kvar för allt vad det är värt.

GRATTIS GRATTIS GRATTIS GRATTIS GRATTIS GRATTIS!

Höggravid

28+1:

Om jag förstått saken rätt är jag nu höggravid. I 3:e trimestern av graviditeten. Räknade efter hur länge till jag skall jobba igår och det är bara 9 veckor kvar (12 veckor till leveransdatum)! Shit - snart är det verklighet det här! :-) Häftigt! Det känns som det gått fort, men ändå som jag varit gravid i en evighet.

Så här ser magen ut nu, i svartvita referenströjan (här finns motsvarande från v 19).

Och så här stor är den (senaste mätning 23+6):
midja: 86 (+3)
magen på tjockaste stället: 100 (+3)
magen uppochner: 33 (+2)

byst: 98 (+3)
rumpa: 101 (+-0)

Snigel, snigel på vägen där

27+5:
Jag mår ju oförskämt bra och har gjort det under hela graviditeten, i alla fall efter de första utmattande månaderna. Men nu är det nog så att foglossningen ändå gör sig lite kännbar (fast jag klagar inte! :-)).

Från vårdguiden: "Under graviditeten förbereder sig kroppen inför förlossningen genom att producera mer av ett hormon som heter relaxin. Hormonet gör att senor, ligament och bindväv mjukas upp, bland annat mjukas bäckenlederna upp och blir mer töjbara. Det sker för att bäckenet ska kunna utvidgas och kallas bäckenuppluckring eller foglossning."

Jag har alltid tyckt att foglossning låter som något kan ramla isär eller så, men det handlar tydligen om att saker och ting inte hålls ihop lika väl som vanligt av senor och ligament. Loss är de tydligen alltid fogarna, om det inte vore för ligament och dylikt.

I mitt fall känns det som någon satt en spärr på bakbenet så jag inte kan dra tillbaks benet lika mycket som vanligt när jag går. Framåt däremot går utmärkt. Men det har man ju inte så stor nytta av, framåt på ena innebär ju bakåt på det andra... Enda bilden jag kan få i huvudet skulle vara någon slags jämfota längdhopp med båda benen framåt, men det känns verkligen inte lockande.

Alltså är det bara att acceptera att hur jag än travar på med mina små steg så går det inte särskilt fort. De har börjat mobba mig på jobbet när jag släntrar efter :-)

Positiva saker med foglossning är att man skall följa dessa rekommendationer som inte alls känns som en börda:
Undvik tunga lyft
Gå inte i trappor
Gå inte långa promenader
Stå inte på ett ben

Med hälsningar från latmasken

PS. nu har jag surfat lite på foglossning och kommit fram till att det kunde vara mycket, mycket värre...

Litet flytetyg

Här är den lilla räddningsvästen. Ser kanske inte så liten ut på bilden men det är den! :-)

Utmanad

Utmanad av Nylsa.

För 5 år sedan: började jag leta lägenhet där jag och "barnet" skulle få bättre plats än i hyresettan. Efter mycket letande och flera budgivningar hittade jag min pärla där jag bor nu. Veckopendlade till Amsterdam, min absoluta favoritstad vid sidan av hemstaden. I Amsterdam skulle jag vilja bo som pensionär. Jag skulle cykla omkring på min oväxlade cykel, handla blommor på blomstermarknaden och grönsaker på grönsaksmarknaden. På hemvägen stannar jag till vid kvarterets "Bruin café" och tar ett glas rosé och pratar lite med grannarna.

Ett problem är bara att jag skulle vilja att alla jag känner också skulle bo i Amsterdam - det blir liksom roligare då... Någon som hänger på?

För 10 år sedan: jobbade jag på Ericsson och reste runt i världen och jobbade med IT-system. Jag var ung, ny och engagerad och det var lätt att överträffa förväntningarna. Det mest spännande projektet var i Beijing. När jag kom dit visade det sig att projektledaren och jag hade gått i parallellklass på gymnasiet på lilla hemorten. Världen är liten. Sydde upp den första av en radda asiatiska kostymer som sedan aldrig använts (varför lära sig av misstag?)

För 15 år sedan: var jag halvbakad civilingengörsstudent. Lyckades med nöd och näppe klara de obligatoriska tentor man behövde för att få börja årskurs 3! Innan jag började plugga var min inställning att bara man kommer in på utbildningen så är det inga problem att komma igenom... Riktigt så enkelt var det inte! Men förutom pluggandet så älskade jag att vara student. Bästa tiden i mitt liv (hittills!). Var också upp över öronen förälskad men i en olyckligtvis skakig relation som varade större delen av studietiden (fram och tillbaka). Tog ju slut tillslut såklart, men jag skulle inte tveka en sekund att göra samma "misstag" igen.

För 20 år sedan: flyttade jag hemifrån för att gå de två sista åren av gymnasiet på annan ort. Så här i efterhand var det nog lite tidigt... men kanske skulle jag gjort mina misstag ändå. Aldrig tror jag den självuppfattade åldern (= åhhh vad vuxen jag är) har skilt sig så från verkligheten (jag var verkligen inte vuxen alls....) Upplagt för känslomässiga katastrofer.

Nu skall man utmana vidare men jag tror faktiskt hela min bloggbekantskap redan är bearbetad.

Något jag undrar över...

... hur får man hönorna att värpa extra till påsk? Säkerligen kan ju inte den vanliga äggproduktionen täcka påskbehovet. Idéer någon?

Noll hål!

Tandläkarbesök idag. Noll hål, Gud vad skönt. Tydligen skall man ha lite känsligare tänder när man är gravid, och jag har inbillat mig hål och rotfyllningar till max. Blev insvept i blyförkläde från topp till knä för att skydda magen från röntgenstrålning.

Men fasen vad dyrt det är med tandläkarbesök nuförtiden. 645 pix för röntgen och 5 minuters undersökning (jag går till Folktandvården). Jag överlever, men jag kan inte låta bli att tänka på de som har det knapert. Känns som det vore ganska lätt att välja bort tandhälsa om valet står mellan detta och att betala hyran... Hemskt om tandvård är en klassfråga.

Om sanningar

En av femmismammorna på listan delade med sig av denna fantastiska dikt av Eeva Kilpi. Jag vill gärna dela vidare.

Av jungfru född, sa de
och tänk, det gick.

Och nu när felet har begåtts
och vi fortfarande lever med det
kan man inget annat än föreställa sig
hur annorlunda allting skulle vara
om de hållit sanningen högt, sagt:
-Var välsignad, ogifta mor.

Knud på badhuset

Viktiga funderingar?...

Igår kväll kom jag och tänka på hur det kommer bli för Knud på badhuset. Hur länge kommer han kunna följa med mamma in i damernas omklädningsrum? Och hur stor måste han vara för att jag skall våga släppa honom själv in i herrarnas? På- och avklädning, duschning, tvättning och en nyckel att hålla reda på!

Min mamma skrattade åt mig när jag senast förklarade att hon minsann måste lära mig hur man gör köttsoppa nu. Klart man måste kunna göra köttsoppa om man skall vara mamma. När jag var liten var det det enda med någon form av grönsaker som jag överhuvudtaget åt. Tänk om Knud blir likadan? Då måste jag ju kunna göra köttsoppa så han inte dör av vitaminbrist!

Inte heller tycker min mamma att jag behöver köpa flytväst till Knud ännu, en av de saker som jag kollar efter på Blocket..... Men vi skall ju vara på västkusten i sommar Knud och jag, klart han måste ha en flytväst om vi skulle vilja åka båt. Eller?

Hormonriden?

25+4:
Jag är inte mig själv....

Var är den logiska, förnuftstyrda diplomaten? Jag har tagits över av en hetsig, känslig person som dessutom lyckas trampa folk på tårna hela tiden. Och sen mår jag dåligt av att tänka på att folk skall vara arga på mig. Igår lyckades jag förnärma en herre på bostadsrättsföreningens styrelsemöte så till den milda grad. Bara för att jag ställde lite enkla frågor runt hans 2-miljoners investeringsförslag... Uppenbarligen ställde jag dem inte taktfullt... Jag tar på mig hela ansvaret. Och nu har jag känt mig helt ut balans hela dagen. Kom tillbaka Moooi!

Jag har alltid tänkt att jag kommer minsann inte låta mig påverkas av lite hormoner! Det är väl bara att bestämma sig! NOT uppenbarligen.

Å andra sidan känner jag mig extatiskt glad och lycklig mesta delen av tiden - en ganska trevlig baksida.

Nyväckt intresse....

....för efterrätter. Måste dela med mig av min senaste favorit.

Skala, kärna ur och dela ett syrligt äpple i mindre bitar (per person).
Stek äppelbitarna i lite smör några minuter.
Pressa över citron och söta med sirap.
Mortla lite hel kardemumma och blanda i.

Serveras ljummet med Kesella vanilj

MUMS!

Fika med Gruvisarna

Femmisfika med Gruv-12:an igår. Vi är ett gäng som träffats mer eller mindre regelbundet i ett och ett halvt år eller så. De flesta av oss har haft det lite småknackigt med fertiliteten, fast det visste vi inte när vi började ses. Otroligt skönt har det varit att kunna dela med andra som förstår!

Igår fick vi träffa det allra senaste tillskottet, M, 3 veckor. Det var förstås höjdpunkten, hon var underbar. Två minigruvisar finns det nu.

Extra glad blev jag över att Nylsa, Fertilitetsturisten och Matte kom med och fikade. Jag vet ju att man kan känna sig kluven över andras lycka när man kämpar och kämpar utan att ha det där svaret - kommer jag någonsin lyckas? Att det efterhand kan bli jobbigt att ha många som hoppas. Men jag är så glad över att ha träffad den här gruppen tjejer, det är människor jag lätt hade velat ha till vänner också under andra omständigheter. Vi har sammanförts av slumpen och vårt gemensamma mål och längtan, och jag hoppas det kan fortsätta, och att inte samma längtan gör att det blir för jobbigt att fortsätta ses. Mest av allt hoppas jag förstås att alla skall få det de drömmer om, även om det är jobbigt med andra som hoppas...

Lite skit i hörnen.

Jag köper hushållsnära tjänster. Av mig själv. Det hela är väldigt enkelt. Det börjar med att jag har mer eller mindre rörigt hemma (det händer ofta). Sen blir det fredag och då köper jag mig en stor bunt tulpaner (det är det som är betalningen). Idag har det blivit 20 vita som liksom är lite spetsiga. Jättefina. Men nya fina tulpaner kan man ju inte sätta fram om det är rörigt hemma. Så då har man en toppenmotivation att stöka undan, snabbt och lätt, allt till det facila priset av 70 pix! Rent behöver det däremot inte vara.... bara det inte syns i kvällsljus.

Och när det inte är tulpansäsong då? Ja, då är det svårare med motivationen...

Trevlig helg!

Där kände jag mig inte hemma...

Igår var jag på någon slags utbildning hos barnmorskan hela eftermiddagen. Ett helt gäng gravida, runt vecka 20, samlade för att få lite basinfo om foglossning och annat (uppenbarligen gjorde det inte så stort intryck eftersom foglossningsbiten är det enda jag minns).

På något sätt kände jag mig obekväm bland de andra gravida (det var bara mammor med, inte pappor), som om jag inte hörde dit. De flesta var yngre (tror jag) och naturligtvis fanns det pappor till barnen. Kändes som det syntes på mig att jag var annorlunda. Fast det gjorde det såklart inte och ingen av de där vet ju att jag är själv. Undrar om det inte var ett litet mindervärdeskomplex som gav sig tillkänna ändå... Söta och lyckliga såg de ut allihopa också!

Tack tack tack alla kära Femmis-vänner för att ni finns och gör att jag känner mig som jag passar in i ett fantastiskt sammanhang.

Och vinnare är!:
Tre helt korrekta och snabba svar på tapettävlingen inlämnade av Fertilitetsturisten, Fibula och Carin. Om jag får bestämma så får ni var och en en graviditet i pris för denna fantastiska insats!

Tävling - fortplantningstapeten!

Varje morgon när jag trött sitter på toan, huvudet i knät (inte mycket längre till dock eftersom magen är i vägen) fascineras jag av tapetens alla "livmödrar". Min toa är väldigt liten så tapeten kommer väldigt nära. Nu har jag dock upptäckt att hela tapeten verkar vara fortplantningsinspirerad... Fixerad? Jag? Låt oss se hur många fler fortplantningsfixerade läsare bloggen har. Para ihop följande organ/händelser med rätt bild:

1 - celldelning

2 - äggledare, inklusive inviftare

3 - livmoder

4 - follikel

Om att dela med någon

Jag har ju hittills i min graviditet inte känt någon sorg eller saknad över att vara själv. Efter de första 12 veckorna eller så när det faktiskt sjönk in och jag började tro på det här miraklet, har jag bara känt lycka och tacksamhet.

Men nu, när jag känner den lilla människan boxas i magen då önskar jag att någon annan också kunde få vara med och dela detta fantastiska. - Känn, känn nu, nu sparkar han! Hej hej lille Knud. Det är så häftigt!

Igår kväll fick jag en sån längtan efter när jag äntligen skall få träffa honom (Knud alltså). Jag längtar!

Vad tycks?

Resultatet av stick-bobyggeriet. Inspirationen fick jag av en liten tröja jag såg i New York, så idén har jag snott. Men visst är den ganska söt?