Tacksamhet

Jag mår bra! Kul och utmanande på jobbet, en bebis som växer i magen och NY-resa om 6 dagar.

Var hos BM idag och fick lyssna på bebisens hjärtljud. 150 taktfasta slag i minuten. Jag är så otroligt tacksam över att få uppleva detta. Över att överhuvudtaget ha blivit gravid. Över att allt ser bra ut så här långt. Säkert är att inget kan tas för givet. Jag gläds i nuet.

Jag har märkt att varje gång jag vänder mig på natten klappar jag på magen automatiskt. Jag är förälskad i min mage som nu verkligen är en gravidmage och inget annat. Och bubbelsparkarna är som lyckopiller under dagen.

Jag känner mig inte alls ensam. Det här känns så rätt, så självklart.

Så känns det idag. Det är jag tacksam för!


PS. Alla som känner sig ledsna har full tillåtelse att kräkas på detta inlägg
PS2. Utmaning från Fertilitetsturisten antas snarast

Slutsats om klädval

Till vänster är jag i min, vad jag trodde, tuffa tältklänning från gårdagens dop. Till höger samma människa i annat klädval en dag senare. Tror min slutsats måste bli att tältklänning får tillbringa ytterligare ett par månader i garderoben tills jag faktiskt är så stor som den får mig att se ut.

PS. Ingen annan än min chef på jobbet vet någonting ännu, tror ni det börjar bli svårt att dölja eller? Min chefs tips var att köra med kavaj - det gör jag sa han :-)

Och här är dagens mått 19+2 (senaste mätning 15+6):
midja - 79 (+3)
magen på tjockaste stället - 96 (+2)
magen uppochner - 29,5 (+0,5)
byst - 97 (+2)
rumpa - 100 (+-0)

Lite fascinerande att brösten växer i samma takt som magen. Var skall detta sluta.

Tårdrypande helg

I helgen har jag gråtit för ingenting! Och för någonting. Har gråtit till Brokeback Mountain, för att den är så vacker och romantiskt och sorglig och känslig och extra mycket för att Heath Ledger gått bort. Sen har jag gråtit till en annan film, Juno, söt, rolig och cool historia om en 16-årig tjej som blivit (mycket) oplanerad gravid. Rekommenderas!

Och idag har jag gråtit på lilla T:s dop. Första lilltjejen i vår lilla sub-femmisgrupp. Så fint och stämningsfullt. När solosångerskan sjöng den här låten höll jag på att bryta ihop - rakt in i hjärtat.

Av Längtan Till Dig (av: Åsa Jinder)

I en evighet levde jag som om du inte fanns
I alla drömmar var du ändå nära så underbart nära
Och jag trodde jag fann dig men du var någon annanstans
Varenda gång jag funnit någon så såg jag att drömmen inte var sann

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Och alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött

Det var enkelt och vackert du sa att du väntat mig
Jag kunde ana att det fanns en himmel på jorden jag såg den
Och du bad mig att leva mitt liv alltid nära dig
Jag följde dina steg och allt jag någonsin drömt om fanns där för mig

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Och alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött

Det finns ingen som lockat mitt hjärta så underbart
Med all din ömhet får du sorg och smärta att sakta försvinna
Alla skuggor, allt mörker som förr var så uppenbart
Det skingras, och tillsammans ser vi ljuset, som stiger med solens fart

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Och alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Och alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött

Morotskaka och halleluja!

Morotskaka är gott, det verkat Knud också tycka. Fika på jobbet idag och Knutte blev helt vild! Jomen, bubblorna jag kände första gången för ett par veckor sedan var nog inte bara gas i alla fall. Just nu testar jag vad popcorn och lösgodis kan ge för reaktion.

Hallelujat utbrister jag i då jag äntligen hittat snygga mammabyxor. Jag köpte ju ett par på H&M för några veckor sen, men de sprack i baken efter bara två dagars användning! Vet inte riktigt hur jag skall ta det hela... Dessutom är jag inte riktigt säker på när denna incident inträffade så det är möjligt att jag gått med skinkan bar på jobbet. Eeeufff, det hoppas vi inte på!

Nu är jag således desperat efter byxor som jag kan ha och som är sköna. Men det är helt otroligt vad fula alla mammabyxor är! Skall man inte kunna få vara gravid och fin?! Jag har varit överallt känns det som. Köpte ett par jeans på H&M men de kändes sådär. Men så gick jag in på Kapp Ahl. Visste inte ens att de hade mammabyxor och det visste knappt expediten heller. Men längst inne i hörnet av "generous"-avdelningen så fanns de. Och dessutom två olika som jag gillade. Ett par mörka jeans och ett par svarta, snygg färg och t om snygga fickor!

Halleluja!

Karriär vs. kärnfamilj

I en av kommentarerna på mitt föregående inlägg frågades om inte många av de tjejer som väljer att bli frivilligt ensamma mammor har prioriterat karriär framför förhållande och inte passar ihop med kärnfamiljsidealet där mannen står för försörjningen och kvinnan har huvudansvar för hemmet.

Hmm, jag vet faktiskt inte om det stämmer.

I mitt fall har jag aldrig tvingats välja mellan förhållande och karriär. Snarare har jobbet tagit stor plats eftersom jag inte haft något förhållande. Liksom, ja ja, jag kan ju likagärna jobba, jag har ju inget viktigare i mitt liv. Jag har aldrig (medvetet i alla fall) valt bort ett förhållade för jobbet. Och därmed inte heller barn.

Däremot tror jag jag har använt jobbet som en ursäkt för att jag inte träffat någon. Har varit på resande fot i jobbet i åtta år och det har varit ganska skönt att kunna skylla på det. Det är ju lika bra att jag inte har någon pojkvän, det skulle ju aldrig funka ändå med det här jobbet - typ...

Dessutom blev resandelivet något slags pseudo-tillvaro där man umgås med kollegor och faktiskt kan ha det ganska trevligt med sin "projektfamilj". Har nog varit lite rädd för livet på hemmaplan där jag är själv och alla andra har sitt med pojkvänner och barn.

Men nu lever jag på hemmaplan, och snart är vi en liten familj - Knud och jag!

Om spermiedonation i SvD idag

I dagens SvD finns två artiklar (du hittar dem här och här) som behandlar spermiedonation i Danmark och den ökande strömmen av svenska kvinnor som liksom jag väljer att få barn med hjälp av anonym donator i Danmark. Jättebra artiklar!

Men kommentarerna.... Det gör mig riktigt beklämd hur människor kan vara så missunsamma och fördömmande. Vem är du som blir så provocerad av att jag, efter många års övervägande, har bestämt mig för att bli mamma på egen hand.

Jag måste få svara på några av påståendena i kommentarerna.

Alla kvinnor som väljer insemination är manshatare:
Jag älskar män! Tror jag var kär första gången redan vid 2 års ålder i min då 3-årige granne. Sen dess har jag varit kär många gånger, men tyvärr har jag inte haft något förhållande där det varit aktuellt att skaffa barn.

Alla kvinnor som väljer insemination är feminister:
Visst tycker jag att det kan finnas orättvisor mellan män och kvinnor, men inte alltid nödvändigtvis till männens fördel. Jag har aldrig kunnat identifiera mig med den tysta flickan som inte fått sändningstid i klassrummet eller blivit omkörd i arbetslivet. Helt enkelt för att jag alltid tagit för mig.

Kvinnor som väljer insemination är neurotiska vrak som ingen man kan leva med:
Under mina två år i Femmis har jag träffat många femmistjejer och jag kan inte sluta förundras över vilken grupp av starka, stabila, humoristiska, ofta framgångsrika och definitivt med fötterna på jorden-tjejer det är.

Att skaffa barn med insemination är ogenomtänkt och själviskt:
En sak är säker, detta är inte ett beslut som man fattar lättvindigt. Det är självklart att man tänker igenom vilka konsekvenser det kan få för barnet. Och visst kan det vara så att barnet kommet ifrågasätta ditt val. Det är något som jag och alla andra femmismammor måste vara medvetna om. Men det måste inte bli problem.

Valet att skaffa barn på egen hand innebär ett fördömmande av kärnfamiljen:
Jag har alltid tänkt att jag skulle ha familj. Det har liksom varit en självklar del av livet. Jag har tillbringat många år med att söka efter den "rätte". Och visst har jag drömt om kärnfamiljen. Jag är själv uppväxt i en familj med en mamma och pappa som är lyckligt gifta, och har haft en fantastisk barndom. Men just nu när tiden är knapp har jag inte det valet! Mitt val står emellan 1. riskera att förbli barnlös (otänkbart) 2. skaffa barn med första bästa (otänkbart) eller 3. skaffa barn på egen hand och lita på att min grundtrygghet och det nätverk jag har runt mig är goda förutsättningar för att Knud liksom jag kommer bli ett lyckligt efterlängtat barn.

Barn som har anonym donator som pappa är dömda till ett liv i olycka och kommer bli trasiga vuxna:
Det finns inget som tyder på att barn till ensamstående har löper större risk att bli olyckliga vuxna än andra. Dessutom är jag helt övertygad om att det är bättre att inte ha någon biologisk pappa än en som skiter i dig.

Det är ingen rättighet att få barn:
Det här argumentet hör man alltid i sådana här sammanhang. Men varför skulle det vara ett argument för att just ensamstående inte skall få skaffa barn? Det är väl inte mer en rättighet när man är två? Det finns väl inget barn som bett om att få födas? Men de flesta barn verkar ju ändå, när det väl är ett faktum, vara ganska nöjda över att finnas till. Samma sak att det skulle vara höjden av egoism att skaffa barn på egen hand. Men är det inte alltid egoistiskt att skaffa barn? Visst skaffar du barn för din skull? Vem gör inte det? Sen blir det ju förhoppningsvis en win-win för alla inblandade.

Varför inte adoptera, det finns ju massor av barn som far illa i världen:
Jo, det är absolut ett alternativ. Men kötiden för singeladoptioner är jättelång, och i många fall finns inte tiden att vänta. Kan också vara en ekonomisk fråga. Det är dyrt att adoptera. (Det är det iofs att göra 6 inseminationer och 2 IVF också....)

Ett barn behöver manliga förebilder:
Japp, det tror jag också. Men inte nödvändigtvis i form av en biologisk pappa. Jag har många killkompisar, pappa, svågrar och släktingar. Dessutom hoppas jag att Knud och jag kan träffa en pappa senare! Bara för att jag är själv nu när jag skaffar barn betyder det ju inte att jag aldrig skulle kunna träffa en man.

Det var nog "allt" för nu (ganska mycket....)

Foten i pannan

Är det månntro en blivande akrobat som växer i min mage? Här är Knud med knäna i näshöjd och foten i pannan.

Familjen Taikon på ultraljud

17+6:
Igår kväll kl 11 när jag just hade somnat ringde det på dörren. Utanför stod mamma, pappa och min syster. De bor 50 mil bort. De är mycket för överraskningar.

I julas när jag var hemma så skojade jag om att den 18:e så är det dags för ultraljud så är det någon som vill vara med så är det bara att komma upp. Så nu kom de - 3 st.

Skall erkänna att jag känner min kära överraskningsfamilj så väl att jag var nästan säker på att M&P skulle komma. Att min syster dessutom var med var dock en total överraskning. Extra roligt då vår relation har varit lite svajig senaste året. Kanske skriver mer om det en annan gång.

Alla var med på ultraljudet idag. Kunde inte låta bli att skämmas lite, det är ju mest par som går på ultraljud... inte så många som har med sig mamma, pappa och syster - och ingen man! MEN - mest av allt var jag glad att de var med! Det är ju ändå något fantastiskt att dela med de man tycker om.

Och det allra viktigaste som hände idag var att allt som man kan se på ultraljud såg bra ut. Och att det överhuvud taget fanns ett barn där med ett hjärta som slog förstås, eftersom jag dragits med tvivel angående detta.

Dessutom vet jag om Knud är en Knut eller en Dubblknut ;-)

Berättat för chefen!

I slutet av förra veckan blev det uppenbart att jag måste berätta för chefen - snart! Hade egentligen tänkt att vänta till efter UL på fredag. Det blev uppenbart när jag insåg att min kollega tänker vara pappaledig från och med juni, och att tanken var att jag skulle ta hans roll under tiden.... Vi är de enda två med motsvarande kompetens på företaget så det kommer ställa till det ordentligt.

Jag är IMPONERAD över chefens reaktion. Såklart ställer det till det för organisationen, men det är ju bara att lösa menade han. Han frågade om inte jag var singel, så jag förklarade att det var jag visst fortfarande, men att det blir barn ändå. Förtydligade för honom att det var planerat och då fattade han att jag inseminerats. Han sa flera gånger att det var roligt och gratulerade och det kändes som han menade det. Tilläggas skall att jag är ganska ny i denna delen av organisationen (började 1:a september). Han var också intresserad av hur det går till med val av donator och så vidare. Han tyckte det var tufft och modigt och sa att själv hade han aldrig gjort motsvarande! Inte för att han tyckte det var fel utan för att han inte trodde han skulle klara av det. Han har själv två barn varav en 4-månaders.

Hans reaktion gjorde mig verkligen jätteglad! Dels för att jag inser att det verkligen ställer till det, och dels för att han verkligen inte kunde förvänta sig att jag skulle försvinna bort på föräldraledighet. Så en annan reaktion hade varit helt förståelig.

Tack för det chefen!

Fortfarande mer fet än gravid

17+1:
Två vänner som jag inte träffat på några veckor har idag oberoende av varandra konstaterat att jag fortfarande ser mer fet än gravid ut. Vaffan!
;-)

Patetiska människa!

Ååååhhh, jag blir så trött på mig själv! Jag har en fånig hang-up som gör att jag inte kan låta bli att handla som om jag handlade till fler än en person... Särskilt gäller detta stycksaker. T ex handlar jag ofta något gott frall-typ-bröd eller ciabatta att äta till kvällsmat, och då handlar jag alltid två, fastän jag bara kommer äta en...

Ikväll var det chokladpudding. Plockar till mig en och försöker lämna kyldisken, men så blir ångesten för svår och så kan jag inte låta bli att ta en till. För Gud förbjude att någon skulle tänka STACKARS MÄNNISKA DÄR SKALL HON HEM ENSAM PÅ FREDAGSKVÄLLEN OCH FESTA TILL DET MED EN CHOKLADPUDDING!!

Sorgligt, jag vet, folk skiter väl i mig och mina chokladpuddingar.

Till New York!

Jag skall åka till New York. 5 nätter. Semester!!

Tålmodige vännen H hänger på och nu har vi äntligen bokat. Första planen var att åka i november då jag skulle behöva pigga upp mig efter en misslyckad ivf. Sen så lyckades den ju i alla fall (hurra!) och då tänkte jag vi kunde boka direkt för att åka efter v12. Sen kom jag på att jag inte kunde boka förrän efter Nuppen, ville ju inte resa mitt i eventuella fostervattensprover. Men nu så! I början av februari bär det av. Här skall shoppas!!

Nu har jag 2 frågor:
Är det oansvarigt att ge sig ut och flyga ganska långt i v 20-21?
Är det att utmana ödet att köpa vagn i v 20-21?

Vad var det där egentligen!!???

16+3:
Tock-tock-tock... blob-blob... Värst vad det rör sig gaser i tarmarna tänker jag där jag sitter ensam kvar på jobbet. Så plötsligt inser jag - kanske det inte var gaser, kanske det var en liten fot!?? Slutar andas och försöker känna efter. Kanske kom det ett par tock-tock till, är inte säker. Kanske var det andnöden, kanske inbillade jag mig alltihop? Eller också var det tarmarna.

To be continued... snart hoppas jag!

Målsman

Idag har jag anmält mig till vattengympa för gravida. Känner verkligen att jag behöver röra på mig. Har slutat gå upp för mina 3 trappor till lägenheten (tidigare hade jag en regel att jag var tvungen att gå om inte hissen stod och väntade (fast ibland fick man fuska) - nu fuskar jag alltid). Raksträckor gör mig andfådd. Och jag har ju bara 5 minuters gångväg till jobbet, så någon vardagsmotion blir det inte tal om.

I anmälningen till vattengympan var Målsman ett obligatoriskt fält, det var lite komiskt tyckte jag. Skulle jag ha skrivit min pappa??

Bobyggarinstinkt eller bara uttråkad?

Saxat från en graviditetssajt: "I tredje trimestern har nyhetens behag passerat och många får nog av att känna sig tung och trött. Att vara väl förberedd inför bebisen hemma och på jobbet kan hjälpa till med sinnesfriden. Vissa grips av intensiv "bobyggarinstinkt" och börjar fixa och dona hemma alldeles i graviditetens slutskede."

Nu är jag ju varken i tredje trimestern eller har fått nog av att känna mig tung och trött, men senaste dagarna har fått värsta husliga inspirationen. Jag gjort hemmagjord GI-nyttig müesli, egen hallonsylt, lagat ordentliga middagar, och idag ställde jag mig och bakade brödkakor. Känner då rakt inte igen mig.

Kan det vara bobyggarinsinkten som slagit till redan!? Troligtvis är jag bara uttråkad...

PS. igår inhandlades de första mammabyxorna.

Status 15+6

Generellt sett mår jag toppen. Illamående och trötthet är borta sen en månad eller så. Är inte heller lika hungrig, fast äter ganska mycket. Magen är inte lika svullen, men jag känner mig fortfarande mer fet än gravid (under jul gick jag under namnet fetknoppen av min stygga familj, taskmörtarna).

Är fortfarande rädd att bebisen skall vara "borta". Just nu känns det ju ingenting! Längtar verkligen efter att kunna känna sparkar så man får lite bekräftelse. Men det dröjer nog en månad ännu. Stora ultraljudet är planerat till den 18:e januari. Spännande!

Så här ser måtten ut idag 15+6, senast jag mätte var 11+1:
midja - 76 (+2)
magen på tjockaste stället - 94 (+2)
magen uppochner - 29 (+-0)
tuttar - 95 (+2)
rumpa - 100 (+-0)

Det var ju inte så stor skillnad. Fast det KÄNNS som stor skillnad.

Bättre än 20 000 elscootrar?

Hej hopp!

Åter i verkligheten och med tillgång till moderniteter som Internet och dusch som frambringar mer än tre samtidiga strålar.

Guldkuvertspresenten till systerdöttrarna gjorde succé. Hård och lång kram från E, och stort leende från F som är lite mer den tillbakadragna typen. Sen satt de med stora ögon i soffan och tittade på mig - tysta.... -Undrar ni kanske hur det har gått till, sa jag? Jaaa, svarade de i kör, uppenbart frågan de båda ville ställa. Så jag sa något om blodgivare och njurdonatorer och män som donerar spermier. Att jag inte vågade vänta längre eftersom man inte kan få barn hur länge som helst, och att jag hoppades att det kanske skulle kunna komma en pappa senare.

E:s mest orealistiska önskejulklapp i år var en elscooter. I bilen på julafton hade hon sagt till min syster att den här julklappen var bättre än 20 000 elscootrar. Inte illa tycker jag!

De har också hittat på ett nytt namn om Knud skulle visa sig vara en flicka. Dubbelknut tyckte de kunde passa bra då! :-)