Julpaus

Nu skall jag snart åka "hem hem" för att fira jul och nyår. Skall blir härligt att bara lata mig, äta gott, och umgås med familjen.

Och så skall jag ju berätta för mina två systerdöttrar, 10 och 13! Tror de har gett upp hoppet om kusiner vid det här laget. Båda två har gått igenom faser där de har försökt att tänka ut en lösning på mitt singelskap. Båda kom fram till samma lösning med 3 års mellanrum (deras åldersskillnad). Det allra bästa vore ju om jag gifte mig med deras likaledes ogifte farbror! Hålla det inom familjen liksom.... De manipulerade till och med med mandeln i gröten, men det vet ju alla att manipulerad mandel fungerar inte! :-)

En annan historia var när en kompis till den ena berättade att hon skulle få en kusin (kanske 8 år sen) varvid min äldsta systerdotter förklarade att hon skall minsann också få en kusin! Men om vääääldigt väääääldigt länge. Och det var ju sant!!

Jag har kopierat UL-bilderna från KUBen och skall lägga i vars ett guldkuvert (fånigt va, jag vet inte varför jag bestämt att det skall vara guldkuvert, men nu har jag i alla fall hittat och införskaffat sådana). Sen skall jag skriva ett kort "Hej nn, jag är din kusin! Om allt går väl så ses vi till midsommar. Julkramar från "Knud"". Skall ge det till dem idag eller i morgon så vi får chansen att prata om det och förklara och ställa frågor i lugn och ro.

Kommer inte bli så mycket bloggande närmsta tiden men vi hörs igen efter nyår.

EN GOD OCH FERTIL JUL VILL JAG ÖNSKA ER ALLA!

TV-tips

Fick ett tv-tips av F, En fri kvinnas bekännelser, en dokumentärserie som gått på SVT i höst. I den får man följa en ensamstående kvinna (40+) och kvinnor hon möter över hela världen. Diskussioner om manligt, kvinnligt, sexualitet i olika kulturer, familjens betydelse och moderskapet. Kan inte påstå att jag helt kan identifiera mig med huvudpersonen, kan inte direkt skryta med en hel radda av seriella och parallella älskare. Men intressant och tankeväckande i alla fall. Har själv hunnit igenom 4 av 6 avsnitt.

Man hittar dem på svt-play: http://www.svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/navigation.jsp?d=77487

Två avklarade

Nu har jag berättat för två utanför den innersta kretsen!

Igår avslöjade jag för min frisörska. Hon är själv gravid så det kändes roligt att kunna säga "- Hihi, jag skall också ha en bebis!" Jättepositiv reaktion. Hon har själv växt upp ensam med sin mamma, pappan försvann ut bilden i stort sett helt när hon var 2, och hon tyckte det var helt rätt. Stor tilltro till icke-kärnfamiljen. Kul kul.

Och idag tog jag chansen att berätta för min projektledare. Vi har jobbat intensivt ihop under hela året. - Näha!!?? Är du med barn! Men, har du gjort sån där insemination, sa han. Fan var häftigt! Är du lesbisk?...

Nej sa jag, jag är singel...

Får ursäkta hans antagande eftersom han är världens goaste (inte för att det skulle vara något problem att vara lesbisk, men nu är jag ju hetro), men varför skulle lesbiskhet förklara ett singelskap? Är det vanligare att vara singel om man är lesbisk, mer accepterat?

Hur som helst så var reaktionen i övrigt härlig. Stor kram och grattis! Underbart.

Blandade känslor

Det verkar som torsdagens fantastiska besked har triggat massa känslor och tankar. I helgen har jag haft konstiga funderingar. Är det verkligen det här jag vill? Kommer jag klara av det?

Jag tror det beror på att det nu känns verkligt! Med allra största sannolikhet kommer jag vara ensamstående mamma till ett litet barn i sommar!!! Tror kanske också att tanken på att berätta känns lite mer knepigt nu när det väl är aktuellt, än det har gjort innan. Jag har ju längtat efter det.

Fast innerst inne vet jag ju att jag är trygg i mitt beslut och jag är helt övertygad om att det kommer gå bra. Underligt hur hjärnan fungerar. Finns säkert något syfte med att gå igenom känslor som inte är så positiva också.

KUB avklarat!

Det gick bra! Risken att lille Knud har en kromosomavvikelse är bara 1:9836, dvs nästan obefintlig (testet är säkert till 90%). Jag är så tacksam - och lättad över att slippa ställas inför svåra svåra beslut.

Nu är jag faktiskt gravid helt och hållet på riktigt! Skulle tom kunna berätta på jobbet.

Det var riktigt nervöst och jag kunde tyvärr inte riktigt uppskatta själva ultraljudet som visade en snurrande bebbe, 71 mm lång. Och barnmorskan avslöjade inte med en min vartåt det lutade förrän hon var helt färdig med ifyllandet och uträknandet. Fick två bilder från ultraljudet men kan inte riktigt avgöra om det är profil med näsa och mun, eller en hand man ser. Om det är profilen ser den väldigt söt ut. Men har väldigt tydliga läppar. Kanske är det en hand ändå...

Laxångesten har gått över. Vilken hysterika man blivit. Barnmorskan slog med handen och menade att det inte var något att oroa sig för. Tack för tröstande kommentarer.

Laxångest

Jag fattar inte! Har varit på kurs ett par dagar och idag var det varmrökt lax till förrätt på lunchen. Med på kursen var det en "riktigt" gravid kvinna med (dvs uppenbart gravid). Servitören frågade om det var ok för henne att äta lax och hon sa det är inga problem. Så jag drogs liksom med i detta på något konstigt sätt, fattar inte varför jag inte tänkte själv. På något konstigt sätt trodde jag hon visste att den inte varit vacuumförpackad eller något (det är vacuumpackande som inte är bra).

Så jag sätter glatt i mig, först efteråt ser jag att hon lite fint har petat undan/skrapat bort laxen! Ångesten landade som en sten i magen. Efter lunchen frågade jag köket vad det var för lax, i hopp om att den inte var vacuumförpackad, men sån tur hade jag inte. NEEEEEJ!

Snabb tur till toan för att försöka kräkas upp, men det gick bara inte. Aldrig har jag kört fingrarna så långt ner i halsen! Var är illamåendet när man behöver det!?!?

Så onödigt, varför kunde jag inte bara ha skippat den där helvetes förrätten?

Skall ringa snälla doktorn i morgon och kolla om det är något jag kan göra.

Hälsningar från en orolig onödig

Skämsfilmer...

På femman kör de engelska romantiska komedier på söndagarna. Jag känner ingen speciell dragning till dessa när jag ser programlistningen, men så när man ligger där i soffan och zappar så har jag ändå fastnat... Bridget Jones förra veckan och Love actually igår. Och jag måste nog erkänna att det bor en fånig liten romantiker i mig ändå. Motvilligt dras jag in i historien och rätt var det är är jag fångad och hoppas sååå på att hon skall få han (fastän alla vet att det blir så). Tror egentligen att jag själv blir lite kär i huvudpersonen, det är liksom nyckeln i en bra kärleksfilm. Jag menar, Mr Darcy... vem kan motså? (Hugh Grant kan jag motstå, det var liksom något som föll efter den där historien i baksätet på en bil i LA)

Är det någon som kommer ihåg när serien Stolhet och fördom gick i början av 90-talet (eller var det Förnuft och känsla)? Den gick på fredagar och tisdagar, och det var outhärdligt att vänta på nästa avsnitt. Vi var tre tjejer som följde varje avsnitt slaviskt. Mr Darcy igen!

Jaja, lite romantisk dravel, men vad skall en stackar romantik-utsvulten flicka göra?

.

Tillägg: det här är Mr Darcy :-)

Avgiftad

En milstolpe nådd. Nu har jag slutat med Crinone (progesteron) och Trombyl. Det är väldigt viktigt att trappa ner sa Snälla doktorn, i synnerhet när man är gravid. Därför tog jag på doktorns order en Trombyl och en Crinone igår istället för två som tidigare. Sen var man tydligen nertrappad.

Dagens mått är oförändrade sen förra veckan.

Hon var trevlig!

Tror jag haft tur med barnmorska, jag tycker hon var trevlig. Hon började lite allmänt med att introducera sig själv och barnmorskemottagningen, vad som stod på programmet osv. Sen började frågestunden.

Fråga 1:
- Jaha, då skall vi höra lite om pappan då, vem är han?....
- Ehh, det finns ingen pappa, svarade jag.
- Åhhhh...., men du är glad och lycklig över det här i alla fall???
- Mmmm väldigt, det är väldigt efterlängtat och välplanerat! Jag har varit i Danmark.

Här trillar slanten ner och hon förstår vilken typ av "ingen pappa" det rör sig om. Tror hon blev lite överraskad, men hon fann sig snart och visade sig intresserad och nyfiken. Jag var den första i denna kategori hon hade träffat på, vilket jag fann överraskande. För mig känns det så vanligt och så normalt eftersom jag umgås med så många femmisar hela tiden, men det är nog så att slår man ut det så är det en väldigt liten procent än så länge. Om hon hade några förutfattade meningar så höll hon inne med dem.

Så första delen av formuläret blev ganska tomt... Sen var det frågor om sjukdomshistorik, alkoholvanor, blodprov och vägning. 64 kg med stövar och det var ganska ok tycker jag. Innan jag började med hormon- och IVF-behandlingar vägde jag runt 60, sen har jag säkert gått upp 2-3 kg bara av behandlingarna.

Blev för övrigt pikad av femmiskompisarna i onsdags över mina blogginlägg om att jag ätit så mycket och blivit så fruktansvärt mätt. Typ sopp och varmmacka exemplet lät som jag skrivit "åhhh så åt jag en tallrik vatten med bröd till och så blev jag sååååå mätt!" Men tro mig, jag är ingen mus i maten, jag kan äta!

Åter till mödravården. Massor med broschyrer, lite prat om kurser, och så diskussion om fosterdiagnostik. Jag har ju kommit fram till att jag trots allt vill göra KUB-testet. Det blir snabba ryck nu för det skall göras i den här tiden. Fick tagit blodprovet som är en del av testet redan idag. Ultraljud kunde jag få göra på måndag, men då skulle jag inte kunna få slutresultatet eftersom blodprovet inte skulle vara färdiganalyserat. Så nu blir det ultraljud på torsdag nästa vecka, och även resultatet då. Håll tummarna att det ser bra ut!

För övrigt gjordes det ingen annan kontroll att jag verkligen var gravid. Så jag skulle fortfarande kunna vara psycho-kvinnan.

Inskrivning

I morgon klockan 10:00 är det dags. Inskrivning hos barnmorska. Känns fortfarande helt knäppt, men skoj! Hoppas det blir en barnmorska med öppet sinne som inte har några tråkiga förutfattade meningar om frivilligt (nåja...*) ensamstående mammor.

Tack för trevlig träff igår alla gruvisar!

*hade jag haft alternativet "så levde de lyckligt i alla sina dagar med sin lilla familj" så hade jag kunnat ställa upp på det också - helt frivilligt...

Tankar

De senaste veckorna har jag tänkt mycket på sena missfall. Tror det är för att jag närmar mig den magiska gränsen 12 veckor. Egentligen har jag inte ju inte varit så rädd för missfall, mer rädd för att det bara skulle vara borta, en tom fostersäck liksom. Jag vet, det är helt irrationellt, en fostersäck utan prick blir ju ett missfall, förr eller senare.

Har tänkt jättemycket på goda femmisvännen som efter 6 misslyckade inseminationer blir gravid på sin första IVF, för att sen få missfall i just vecka 12 (solskenshistorien är dock att hon nu väntar en ny liten och passerat 12 veckor för längesedan). Det måste varit så tungt. Att få missfall nu, det vore outhärdligt! Det känns som jag varit gravid så länge. Jag vet att när man står utanför så tycker man kanske det har gått jättesnabbt, men så känns det verkligen inte. Tidsmässigt tror jag hjärnan ränknar graviditeten från den dag man påbörjar behandligen. Det var i augusti. Eller kanske till och med från att jag gjorde första försöket. Juni 2006. Vilken elefantgraviditet.

Många tankar snurrar också runt KUB-test* och ett eventuellt efterföljande fostervattensprov. Har funderat på att inte göra någotdera men nu lutar det åt att jag ändå gör KUB-testet. Så får vi se vad jag tar för ställning ang fostervattensprov efter det. Helt klart är att min svårighet att bli gravid har påverkat min inställning till ett möjligt handikappat barn. På ett positivt sätt, tycker jag i alla fall.

* KUB-test: kombinerat ultraljud och blodprov som mäter sannolikheten för kromosomfel. Kub-testets huvudsyfte är, enligt landstinget, att fler ska slippa göra fostervattens- och moderkakeprov, metoder som innebär ökad risk för missfall.

Mätt och mått

Så har jag gjort det igen. Överätit! Har varit ute och käkat med femmisvänninan Gulle-F (tack för trevligt sällskap!). En stor och gräddig hummersoppa och en varm macka med ost och skinka. Rubb och stubb uppätet och jag drabbas av akut mättma. Rusade in på toa, av med bh och linne som satt åt och upp med byxknapp och gylf! Halvlåg på toastolen så magen fick en utsträckning, pheewww. Vek omsorgsfullt ihop linnet runt bh:n, kontrollerade att koftan täckte den öppna byxan och återvände till bordet. Kanske dags att lära sig måttfullhet?

Tänkte att det kunde vara intressant att följa (i alla fall för mig...) hur mina mått utvecklar sig framöver, så här är första rapporten (lyckligtvis har jag ingen nolläge att jämföra med) Alla mått är tagna på morgonen eftersom magen är dubbelt så stor på kvällen.
11+1:
midja - 74
magen på tjockaste stället - 92
magen uppochner - 29
tuttar - 93
rumpa - 100

Noteringar

10+6
Tänkte skriva ner lite minnesanteckningar hur livet som gravid varit så här långt.

Trötthet: det allra mest påtagliga har varit tröttheten. En närmast sjuklig trötthet, olik något annat jag upplevt. Inte bara sömning utan helt slut! Och det började faktisk redan runt en vecka efter befruktningen. Det är lite bättre nu sen ett par veckor, läggdags har tidigare varit runt 9 i många veckor, och 8 har också gått bra. Fortfarande går jag inte och lägger mig efter 10 (förutom igår då jag var uppe till 1!, det måste berott på vinet... (funkade perfekt fö)).
Trend: piggare

Sömn: har sovit konstigt. I synnerhet på morgnarna, känns inte som jag sover ordentligt. Och under de första veckorna var det flera nätter jag vaknade och var vaken flera timmar mitt i natten (skulle kunna bero på läggdaxet kan man kanske tänka...).
Trend: ordentligare

Illamående: endast en kräksincident. Illamående har jag dock varit konstant och varat i stort sett hela dagen förutom på morgonen (konstigt va!). Bättre nu dock sen ett par veckor.
Trend: stabiliserande

Flås: har blivit helt utmattad bara av att gå 100 meter raksträcka. Hur någon kan vara gravid och träna är för mig obegripligt.
Trend: ökande (bättre flås alltså)

Förstoppning: ja, mer eller mindre konstant. Fick dock tips av gravidrutinerade kompisen om Lactulos. Verkar vara något slags flytande sockerlösning och den påstås hålla tarmen i schack.
Trend: mjuknande

Fet: ja, har varit uppsvullen hela tiden och det blir bara värre och värre. Och 39 mm Knud kan ju inte ta all plats.
Trend: utökande

Ilsken: mest glad, men vid ett tillfälle fick jag en riktig adrenalin-aggression på ett möte som jag nu verkligen skäms över. Fattar liksom inte vad som hände. Och föremålet för aggressionen är världens mest sympatiska. Skumt.
Trend: ej återkommande hoppas jag

Tillägg - hur kunde jag glömma!
Hungrig: jättehungrig, jättefort. Lunchhungern börjar runt 10 på morgonen.
Trend: mättare

Mätt: sjukligt mätt bara efter att ha ätit lite för mycket (ja, och julbord i tisdags skall vi bara inte tala om). Och det är lätt hänt när man är så in i helvete hungrig hela tiden.
Trend: växlande

39 mm, alive and kicking!

Nu skall jag på fest, tjohoo!!

Telefonhelvete!

Jaha, varför sitter man nu här och bloggar kl 6:40 på morgonen?! Jo för att telefonhelvetet (=väckarklocka) ställer om sig till sommartid när jag synkar den med datorn, och jag har glömt att ändra tillbaks den! Och det händer för ANDRA gången den här veckan!! Gggrrrrrrr. Och håret är blött och jag är klarvaken och det är ingen idé att försöka somna om.

Morgonstund har guld i mund??

Hoho lille Knud, är du där?

10+4:
I morgon är det dags för det tiggda ultraljudet. Vet inte om jag gjorde mig själv en tjänst eller otjänst genom att göra ett extra. Oron stiger kan jag säga. Jag tror egentligen inte jag varit så orolig för missfall direkt, men har haft mycket tankar att det skall försvinna, det blir inget liksom, embryot har tillbakabildats. Det är sådana tankar som snurrar i huvudet just nu. Fast det finns mottankar också, som säger fåna dig inte, tänk nu positivt, klart att Knud är kvar.

Jag skall också på fest i morgon kväll. Har varit och inköpt den alkoholfria flaskan rödvin, och tänkte pröva utbytartricket live. Mest oroar jag mig för att jag är så otroligt osugen på vin, alkoholfritt eller ej. Hoppas man får mat också!

Moooi - fluktaren

Svängde in på Pressbyrån på vägen hem idag. Tänkte att jag skulle kolla om de har några gravidtidningar. Spanade efter tidningarna lite försynt, de stod i hörnet bakom en man som tippade. Kände mig som om det vore porr jag smygsneglat på. Tvekade fram och tillbaks, skall jag, skall jag inte?...

Så köpte jag en påse saltlakrits och gick hem.

Förlåt

Jag har haft en tagg av bitterhet i hjärtat sen jag fick reda på att min vän blivit oväntad gravid i somras. Först var det chocken, nej nej nej, det var ju jag som skulle bli gravid! Du har ju inte ens försökt! Ett misstag! Kunde knappt andas. Men sen var det det som stannat kvar och liksom inte vill försvinna, även om jag nu själv är gravid och all bitterhet borde vara helt irrelevant. Hon sa ingenting om mig och min barnlöshet, ingenting, inte endaste litet "det kanske känns jobbigt för dig?" Sen är jag övertygad om att hon tänker på det, det har inte varit några visningar av ultraljudsbilder eller överdrivet snack om graviditeten.

Men så slog det mig igår - är jag så mycket bättre själv då? Har jag sagt till er andra - jag förstår om det känns jobbigt? Nej det har jag inte. Men det vill jag verkligen att ni skall veta; Nylsa, Storken, Tingeling, Matte, Kaki, Fertilitetsturisten, Gulle-F, Fibula (har jag glömt någon så gäller det dig också). Förlåt för att jag inte sagt något om erat fortsatta kämpande. Jag förstår verkligen om det känns jobbigt.

Med hälsningar från en Moooi som verkligen inte har någon anledning att vara bitter över någonting och tänker sluta med det nu!

Tjohoo och beroenden!

Jag fick 1.9 på högskoleprovet! Tjohoo! Det betyder att jag med tillägg för arbetslivserfarenhet skulle kunna komma in på läkarlinjen överallt utom i Stockholm.

Men nu är ju inte läkaralternativet riktigt aktuellt längre. Det var ju ett alternativ i samband med väntan i adoptionskö. Och om allt går vägen (peppar, peppar, tvi tvi tvi, hasta kvasta) så blir det ju inga adoptionsköer.

Fast man skulle ju kunna tänka sig ett alternativ E kanske... Alltså alternativ D i kombination med en snäll och generös man? Som tar hand om finanserna och Knutte medan jag förverkligar mig själv? Eller Lotto-alternativet? Har en stående 10-veckors rad sen ett år tillbaks. Liten chans att vinna, jag vet, men oändligt mycket större än vid inget spel alls. Lottovinsten är ett riktigt bra alternativ faktiskt! Som passar ihop med alla alternativplaner.

Beroenden.
Har tiggt till mig ett extra ultraljud hos snälla doktorn nästa vecka. Kände att jag behöver min UL-fix. Det är över två veckor sen sist. Och doktorn öppnade nästan för alternativet själv när han senast nämnde att det var ju många som kände att de gärna ville göra en koll till och då brukar de vara tillmötesgående. Ringde Snälla syster och hon var så hjälpsam så, ja det brukar vi inte knussla med sa hon.

Tjohoo!

Mer alkotips

Häromdagen sjöng jag ju burkölens lov, men jag har nu insett att det finns mycket mer avancerade alternativ. Har från en femmisvännina fått mycket softikerade alkotips att använda på offentliga tillställningar där man inte nödvändigtvis vill skylta med sin nyanlagda nykterism. Hoppas att det är ok att jag delar med mig A, jag är mäkta imponerad. (Här kan man kanske tycka att jag verkar vara fixerad vid alkoholförtärande, men det har jag verkligen ingen anledning att vara. Något större partyliv är det inte frågan om...)

Här kommer tipset!
Köp in:
1 flaska alkoholfritt rött vin
1 flaska alkoholfritt vitt vin
Alkoholfri öl
2 små PET-flaskor med valfri läsk

Se till att du har en rejäl handväska.

Drick upp läsken och skölj ut PET-flaskorna från läskrester.
Fyll vardera flaskan med vitt respektive rött vin.

Ladda din handväska med det röda och vita vinet och den alkoholfria ölen.

På festen:
Tack glatt ja till den dryck som bjuds. Vid första lämpliga tillfälle ta med dig själv och ditt glas till toan där du häller ut det bjudna vinet och ersätter med det medsmugglade alkoholfria. Återgå till festen och drick av hjärtans lust! Upprepa vid behov.

Kul på jobbet

Den här lille druvmannen hittade jag på mitt skrivbord idag. Sånt kan göra mig barnsligt glad.

Inskrivning

Tror jag har glömt att skriva att jag ringde till barnmorskan förra veckan för att få tid för inskrivning. Det var skumt. Kände mig som en sån där psycho-kvinna som hittar på att hon är gravid och sen stjäl ett barn efter nio månader. Nåväl, jag lär väl bli avslöjad i början av december då i så fall.

Tacka vettja burköl!

Avdelningsaktivitet med nya avdelningen igår. I flera veckor har de skickat instruktioner om oömma skor, balanssinne, regnkläder vid dåligt väder, mössa, och om du varit scout - kom ihåg "var redo"!

Har haft sån råångest för denna aktivitet. Vad är det för jävla idioter som planerar en utomhusaktivitet på kvällstid i november tänker jag! Ja ja, lättlurad har jag alltid varit och det var just bara ett lur. Vi lämnade inte ens kontoret. Var lycklig hela kvällen av bara av att jag slapp gå ut.

Istället blev det körsång med företagets kör. Modigt arrangerat tycker jag då det är många på avdelningen som man kan tänka sig inte skulle vara så frimodiga när det gäller stämsången. Det var bara en gubbe som lämnade i protest. Men resten sjöng av hjärtans lust. Jättekul! (förutom parfymen på damen bredvid mig, den var inte kul)

Efteråt var det italiensk buffe (mycket gott som inte jag får äta, chansade på mozzarella och det visade sig vara ok).

Men det bästa av allt var burkölen. Kunde suga på denna hela kvällen utan att någon märkte att innehållet överhuvudtaget inte förändrades (förutom min chef som vid ett tillfälle lyfte på burken.. det var väl konstigt!)

Det perfekta jobbet?

Igår kväll träffade jag mannen från min tidigare arbetsgivare som ringde förra veckan. Han hade lite möjligheter som han ville diskutera med mig. Visste inte hur jag skulle hantera faktumet att jag absolut inte kan eller känner för att byta jobb just nu, om jag skulle förvarnat innan. Hur som helst ville jag ändå gärna träffa honom för att jag var nyfiken på vad det gällde, och sen tänkte jag att det kan vara bra att ha en fortsatt god relation med den tidigare arbetsgivaren.

Hade ett mycket trevligt samtal över middag och jobbmöjligheten som är aktuell är PRECIS det som jag hoppades på när jag jobbade där. Men vid den tidpunkten (för två år sedan) var det helt omöjligt att förutse när en sådan möjlighet skulle uppenbara sig, eller ens om. Och jag stod inte ut med att fortsätta med det jag gjorde en dag till. Och nu finns det alltså, jobbet...

Jag berättade ärligt om hur läget är, kände att det var bäst. Och han sa "Damn..., -congratulations". Känns inte som om att det förändrade situationen till att jag var helt utesluten (vilket ju är positivt). Men jag vet själv att på det där företaget är det bara leverera, leverera, leverera som gäller - och jag tror inte jobb kommer kännas så viktigt under de närmsta åren. Så trygga, långsamma, vänliga företaget där jag jobbar nu kommer nog ändå vara idealiskt för mig. Även om det gör mig galen ibland.

Men sen får vi se! Det är ju mycket arbetsliv kvar av livet.

Omättlig?

8+1:
Har just käkat frukost. Två mackor med ost, skinka och tomat, och ett glas mjölk. Det känns som jag inte käkat alls. Har läst någonstans att det extrabehov av näring som man behöver när man är gravid motsvarar en ostmacka om dagen. EN OSTMACKA! Det är ju ingenting. Skulle kunna äta hundra ostmackor.

Jag har alltid tänkt ang vikt och graviditet att ja, man får väl hålla igen lite som vanligt, så är det nog inga problem med vikten. Jag hade ju inte fattat hur hungrig man skulle bli. Hungrig och lätt illamående och inte sugen på mat men helt fixerad vid vad man kan tänkas få i sig nästa mål. Och att äta frukost på helgen och sedan vänta till fyra-femtiden med middag som är min normala rutin är helt uteslutet. Minst var 4:e timma behöver jag MAT!

Min mage är redan tjock. Försöker spänna magmusklerna lite för att avgöra om den bara är uppsvälld eller om det är extrafett. En kombination tror jag. När skall det synas på riktigt? Alltså när det är uppenbar gravidmage och inte bara fetmage? Ganska långt fram tror jag...

Nej, idag blir det tunika-shopping.

Trött som en sill

Idag blir det sångtext från Galenskaparna. Så här trött är jag:

Säng, säng, säng
Sova, sova, sova
Säng, säng, säng
Se på mig, jag är död som en sill
jag är trött, jag är trött, jag är jättetrött. Ååh

Se på mig, jag är väck som en tung gammal säck
jag är trött, jag är jättetrött. Ååh
Se på mig, jag är trött som ett såll som är blött
jag är trött, jag är jättetrött

Får jag sova lite, får jag sova lite, får jag sova
så blir jag...

Där måste jag sluta eftersom jag inte blir piggelin hur mycket jag än sover. Igår gick jag och la mig klockan 8 (åtta!) och idag är jag ändå helt förstörd.

Och hungrig...

Jag har förvandlats till någonslags basversion av människa som bara är intresserad av att tillgodose energibehov, och att ransonera förbrukningen.

It's alive!!

7+4:
Jag har idag sett en liten liten människa med ett blinkande hjärta som bor i min mage. Den har ett huvud och en liten kropp och är 13 mm "lång". Frustade och fräste bakom skynket när jag klädde på mig efter ultraljudet. Överväldigad av känslor och lättnad att det faktiskt är något där.

Kan säga att jag har full förståelse för Tompa Cruise om ryktet är sant att han inköpte en ul-maskin under Katies graviditet. Jag vill också ha en egen maskin. Så att jag kan titta in när jag vill! Hej hej lille Knud.

Nu behöver jag inte gå till Snälla doktorn mer. Jag är "färdigbehandlad" och från och med nu och det är ingen skillnad på min graviditet och vilken annan som helst. Känns lite vemodigt om jag inte får träffa dem igen. Men jag sa att jag måste få komma dit och ta ett foto på doktorn och hans sköterska. För dokumentationen.

Shit!

Fick just ett samtal från min förra arbetsgivare. Träffade på europachefen där för ca ett år sen och sa skämtsamt att om de har något jobb till mig som skulle innebära ett karriärlyft (då jag absolut inte var intresserad av att gå tillbaks till min tidigare roll) så kunde de väl höra av sig.

Nu ringde det en gubbe och undrade om jag var intresserad av att diskutera vad det skulle kunna finnas för möjligheter! Ehhh, ja visst sa jag. Så han skulle skicka lite info och så skulle vi se om vi kunde träffas nästa vecka. Oj oj.... Måste ju höra vad de har att säga, men skulle ju inte kunna byta jobb nu! Skulle jag sagt att jag inte var intresserad?

Aldrig mer kotlett

7+2:
Urrk.

Har ganska nyss kommit på knepet hur man lagar riktigt goda, saftiga och möra fläskkotletter (efter att typ inte lagat dito på 10 år, och på den tiden bara torra trista). Så det har blivit ett litet kotlettstim på senaste tiden. Förra helgen åt jag två, och denna helgen blev det kotlett till tjejerna i lördags. Igår orkade jag inte laga mat så då åt jag överbliven - kotlett.

Var inte sugen ens innan och sedan igår har det bara snurrat kotlettankar i huvudet hela tiden. Uuöööhhhh. Jag vill aldrig se en kotlett mer.

Små besökare

Har mina två systerdöttrar här på höstlovsbesök. Det är mysigt! Och ja, så små är de inte längre, 10 och 13 år. Den stora ville inte kramas när de kom med tåget... pinsamt såklart. Men i morse kom de båda två för en morgonkram i min säng, så lite gos finns det allt kvar i dem. Åhhhhh!

Om pricken i magen utvecklas till mer än en prick och allt går bra har jag tänkt att berätta för dem i jul. Det är väl en ganska bra julklapp att få en kusin om man inte har någon sen tidigare!?

Hade gömt "Ett barn blir till" och "Mammapraktikan" (jag har lånat dem av en kompis), på ett som jag trodde säkert ställe... Men just det skåpet stod öppet i morse. Fick ingen kommentar men undrar vad de tänker. Varför skulle singel-moster ha de där böckerna?

Nu skall vi snart på shopping tur!

Jag har kräkits!

6+4:
Tjohoo! Jag kräktes på jobbet idag! Hade tom tänkt att skriva ett blogginlägg om hur konstigt det är att jag inte mår illa (anar oråd såklart). Min syster har kaskadkräkits under sina graviditeter och mamma kunde inte gå utanför dörren för att det luktade äpple överallt... Så jag hade liksom räknat med att det där ingår. Undrar om det är tanken som framkallat illamåendet eller om jag faktiskt mår illa. Kräkits har jag i alla fall gjort....

Lyckligtvis inträffade det när jag ändå var på jobbtoan för att tvätta bort markeringspennan som jag markerat mig själv, blus och dokumentet jag läste med. Det var ju praktiskt.

En reflektion

Sitter i badet och låter det varma vattnet strila över mig. Dagens stress och spänningar rinner av. Vattnet rinner. Lägger plötsligt märke till reflektionen i duschmunstycket. Förvriden i munstyckets konvexa spegelbild ser jag mig själv med svällande bröst och putande mage. Bilden gör mig som förhäxad. Är det jag? Är det min framtid jag ser i spegelbilden?

Betraktelser från en ålderstigen högskoleprovare

Fy fan vad skönt att det är över - vilken pärs!

Kan inte minnas att det var så jobbigt att skriva högskoleprovet, och då var det ändå bara 17 år sen sist... Kan det vara jag som har förändrats måntro? Kom inte heller ihåg att det pågick hela dagen. 8:2o till 16:15. Och ett av delproven var man tvungen att göra två gånger (ja, inte exakt samma då). Så var det inte förr. Vilken tortyr.

Kämpade mot ångesten av att vara helt fel ute i morse i svärmen av 18-åringar. Jag får vara här, jag är inte knäpp, det är inget konstigt med en medelålders tant på högskoleprovet. Lättnaden var betydande när en annan ålderstigen dök upp.

Söta är de i alla fall 18-åringarna (se upp för pervo-Moooi!)

Jag tror faktiskt det gick lite bättre än det gjorde för 17 år sen och det är ganska intressant tycker jag. Jag tänker ofta på hur fort det har gått i arbetslivet från att ha varit den unga, hungriga, entusiastiska till en ganska blasé och omotiverad typ. Har nog tänkt att det även hänger ihop med förmåga - att jag helt enkelt inte är lika skarp längre. Men om jag nu lyckas bättre på högskoleprovet än när jag var yngre så kanske skärpan ändå ersatts av någon form av erfarenhet.

En tydlig skillnad var i alla fall snabbheten. Jag har alltid varit först färdig när det varit provdags och suttit och visslat (inte bokstavligt) och väntat att tiden skulle gå. Så var det inte nu! Phew, det var på håret att jag hann och på läsförståelsen missade jag tom att fylla i ett svar (störande!!). Tjejen som satt bredvid mig var supersnabb och det stressade mig som fan.

En annan skillnad var vilka områden som jag föredrog. Läsförståelse var alltid en favorit tidigare men den tyckte jag var svår nu, däremot var den logiska delen, ordförståelse och engelsk läsförståelse bättre den här gången.

Skall bli spännade att få det officiella resultatet om fyra veckor. Kanske avslöjar jag resultatet här på bloggen om det gått bra.

Ett under av fräschör...

...är man inte när man trycker i sig Crinone vaginalgel (vilket osmakligt ord) 2 ggr dagligen. Tänkte att det nog blivit någon liter totalt vid det här lagret, men efter ett överslag ligger nog sanningen närmare deciliter. Så lite, och så osympatiskt (dock många gånger trevligare än de alternativa progesteronvagitorierna som är apotekets egenihopknåpade alternativ).

Tur att det inte är någon man inblandad i den här historien, för någon romantik hade det inte blivit med den här surbrallan.

Hälsningar från det vandrande filpaketet.

5+4 (x1)

Ok, nu skriver jag det! Den magiska kombinationen av siffror och plustecken som är förbehållen de gravida. Som jag nästan tappat hoppet om att någonsin få tillhöra. 5+4...

VUL hos Snälla doktorn idag. Det syns en svart grej, och inuti den en lite ljusare grej, och i kanten av den en prick. EN PRICK! Pricken, eventuell, Knud... eller Rut... Jag fick en utskrift. Första fotot!

För tidigt för att kunna se hjärtpickande tydligen. Hade annars hoppats på det. Återbesök om två veckor. Då skall man kunna se huvud och knoppar som skall bli armar och ben. Det är otroligt.

Inget fokus på några äggstockar idag. Så var de har tagit vägen vet jag just inte.

PS. Frågade Snälla doktorn om han hade misstänkt att jag lyckats redan vid senaste besöket när man egentligen inte kunde se något - och minsann det hade han gjort.

Alternativ MAN då?

Jo, det är klart, jag har också haft drömmen om kärnfamiljen - mamma, pappa, barn. Men alternativ man har helt enkelt inte infunnit sig. Eftersom nu ålder är en stark negativ faktor för den kvinnliga fertiliteten (och inte helt oväsentligt för mannens fertilitet heller tyder senare undersökningar på) kom jag fram till ett vägskäl där jag stod inför valet att riskera att förbli barnlös (otänkbart, i alla fall inte utan strid) eller ta steget och försöka skaffa barn på egen hand.

Jag hade ingen lust att (ja, om jag nu skulle haft chansen...) kasta mig in i ett förhållande där barnalstrande genast skulle behöva hamna på agendan. Kanske är jag oromantisk - kanske realist? Tycker hur som helst att det är ett ganska stort beslut att skaffa barn, både som ensamstående eller tillsammans med den man älskar.

Och att träffa någon mitt i processen känns ännu mer otänkbart.
Hon: - Hej du ser söt ut!
Han: - Vi kanske skulle hångla lite?
Hon: - Jaa! Du vill väl ha barn va?
Han: - Ehhh....
Hon: - Ja men, jag bokar biljett till till dig på torsdag till Köpenhamn då. Jag har ju redan alla kontakter där så det är lika bra att fortsätta vår fertilitetsbehandling där. Du, har du kollat din spermiekvalitet förresten?....

Det var en sådan otrolig lättnad när beslutet var taget. Jag hade återtagit kontrollen - det är mitt liv och mitt val. Jag behöver inte vänta på vad ödet har i sina händer.

Detta betyder inte att det aldrig kommer att finnas en pappa i mitt barns liv. Jag hoppas verkligen inte att jag och "eventuell" skall behöva leva ensamma resten av livet. Det är bara ordningen som blir lite bakvänd - barn först - pappa sen.

"Om utifall att" eller "Plan D"

Det var ju meningen att den här bloggen skulle handla om alternativplaner också.

Jag kommer inte ihåg om jag skrivit om mina läkardrömmar tidigare? Men redan innan jag började skolan hade jag bestämt mig för att det var hjärnkirurg jag skulle bli (den inriktningen har dock försvunnit sedan dess, just nu är det, överraskande, fertilitet som känns mest lockande).

Sen rullade det på. Det gick ganska bra för mig i skolan, relativt lätt, och för en i grunden lat person som mig så nöjde jag mig med det. Jag kämpade aldrig för de riktigt riktigt bra betygen. Tänkte att det löser sig nog , optimist som jag är (var??....). Så när det var dags för universitetsstudier räckte inte betygen till för att komma in på läkarlinjen. Och att vänta 5 år på att börja plugga och samla arbetslivserfarenhetspoäng var helt uteslutet. Herregud!! Då skulle ju hela livet hinna rinna iväg innan man ens hunnit börja!!

Så kändes det då....

Nu är jag äldre och visare (?) och vet att fem år är ingenting, och om det är något man hinner med i livet så är det att jobba.

Jag hade en riktigt livsvals-ifrågasättande-period för sisådär 4 år sedan där jag nästan bestämt mig för att sadla om och faktiskt satsta på de där läkardrömmarna. Men så kom barnlängtan i mellan och jag kom fram till att det var viktigare för mig att försöka bli mamma än att ändra karriär.

Men så i somras när det såg ut som att det faktiskt fanns en reell risk att det inte blir några biologiska barn och adoption blev ett alternativ (plan C), så såg jag möjligheten att kombinera läkardrömmen med barndrömmen. Eftersom köerna för singeladoption är så långa skulle jag hinna långt på läkarutbildningen innan det ens blev tal om att hämta ett barn.

Ett mycket bra alternativ tycker jag. Nu hoppas jag såklart att plan B (IVF) verkligen kommer fungera hela vägen, men om det inte går som tänkt finns det fortfarande alternativplaner som inte känns som sämre alternativ.

Men....

För att ha en chans att komma in på läkarlinjen måste jag skriva högskoleprovet. Idag har jag övat på ett gammalt prov från 2006, och det gick riktigt bra! På lördag gäller det. Jag är mest orolig för koncentrationen. Det var ju ett tag sen man satt i timmar och tenterade.

Bloggtorka

Jag har svårt att hitta bloggämnen just nu. Det känns väldigt mycket som att jag lever i väntan på nästa "koll", och allt däremellan känns oviktigt.

Känner mig fortfarande inte övertygad om att 1 - det är sant, och 2 - det kommer hålla hela vägen. Förhoppningsvis sjunker det in snart. Längtar (och är skitskraj) till nästa vecka och vul.

Ingen tvekan

HCG-nivå vid blodprov idag - 335. En god ökning sedan fredagens 46. Jag önskar jag kunde ta blodprov varje dag. Nästa onsdag har jag tid för det första ultraljudet för att se om det bor någon Knud eller Rut i magen.

Mästerlögnaren

Damen som jag skulle arrangera städdagen med igår tyckte verkligen jag såg lite blek ut. Jag lät bli att borsta håret och sminka mig och låg i sängen halva dagen. Jag gick alltså verkligen in för att leva upp till min påhittade feberknäpp. Så min sjukdomslögn höll. Idag har jag mirakulöst tillfrisknat och till och med gått en shoppingsväng. Lyckligtvis mötte jag ingen från huset.

Tänkte jag skulle skriva ner lite symptomanalys så här i efterhand som en minnesanteckning. (Ny) innebär symptom jag inte upplevt tidigare på samma sätt.

Ömma bröst: ja, lite lite hela tiden, både bröst och bröstvårtor, men inte på något sätt dramatiskt eller avgörande. Absolut inte så att jag inte kan sova på mage som jag hört från andra.
Mörka bröstvårtor: kanske lite, svårt att avgöra, men i så fall ända sedan Ovitrellesprutan.
Strimmiga bröst: någon gång i början av veckan la jag märke till att blodkärlen på mina bröst syntes ganska tydligt. Men återigen, svårt att säga hur det brukar se ut, kollar ju inte så noga annars (Ny).
Illamående: ja, från och till, från tisdag till tordag vecka två. Enligt doktorn beror detta på vätska i magen och ingen graviditet (Ny).
Trötthet: oerhört. Sedan torsdag förra veckan har jag varit helt sänkt. Har somnat vid nio-tiden på kvällen. Har sovit oroligt, och flera nätter har jag legat vaken flera timmar mitt i natten (Ny).
Känningar i livmodern: har känt lite stickningar i livmodern, ffa runt dag 6 och 7 efter ET, och lite då och då efter det. Har vid flera tidigare tillfällen känt mer aktivitet i livmodertrakten än denna gång.
Extra kissnödig: nej
Metallsmak i munnen: nej
Huvudvärk: nej
Känslosam: ja! Från och till mycket gråtmild. Fick en riktig hulkattack i bilen på väg till doktorn i torsdags till Lugna favoriter. "There can be miracles, if you believe" - det var som att Mariah och Whitney talade just till mig.
Halbränna: nej
Ökad aptit: hmm, svårt att säga. Brukar inte ha några problem med aptiten i vanliga fall.

Inga jättetydliga symptom alltså. Det finns dock en skillnad jämfört med tidigare försök. Varje gång tidigare när jag har känt olika symptom så har de runt dag 10 eller så helt plötsligt varit puts väck och jag har vetat att det inte fungerat när det har varit testdags.

Kan det vara sant?

Tog alltså blodprovet igår, kunde inte hålla mig. Och det var alltså positivt, jag är gravid! Har tagit kisstest i morse också och det visar ett svagt svagt svagt streck (hade gärna önskat att det var starkt starkt starkt...). Skall ta ett nytt blodprov nästa vecka och hoppas då att HCG har stigit som det skall.

Vad känner jag? Jag vet inte riktigt. Overkligt. Jag är såklart jätte-jätteglad. Oavsett hur det går har jag aldrig tidigare varit mer gravid än jag är nu. Och jag visste ju faktiskt inte om jag överhuvudtaget kunde bli gravid. Samtidigt känner jag en oro. Men jag skall försöka intala mig själv att njuta av stunden. Just här, just nu är jag faktiskt gravid (som en femmissyster tidigare uttryckt sig).

Ligger hemma och låtsas vara sjuk eftersom jag inte får vara med på bostadsrättsföreningens städdag för Doktorn. Så jag har mycket tid att tänka och känna efter. Förhoppningsvis "kryar jag på mig" till kvällen.

Tack för grattisar och jag tror stenhårt på att hållna tummar har hjälpt.

Mobilsvar 12:04

Välkommen till mobilsvar. Du har 1 nytt meddelande. Inkom idag 12:04

"- Hej Moooi-lilla, det är nn här, xx-kliniken. Jag har ett positivt svar att säga dig. Serum-HCG var fyra sex alltså 46. Hör av dig för en tid till oss, inte kanske nästa vecka men veckan efter behöver du ha en tid. Lycka till, och ha det så bra, och var rädd om dig. Hej då!"

Mer fantastiska fakta om fortplantningsapparaten

Nytt besök hos Snälla doktorn idag. Ser fortfarande perfekt ut. Vet inte om det alltid ser perfekt ut när man närmar sig slutet på sin cykel, oavsett om man möjligen skulle vara gravid eller inte. Det är sådana frågor som man kommer på i bilen på väg hem. Tror iofs inte Doktorn någonsin skulle avslöja om han trodde man var gravid, om han inte säkert kunde se något skrutt på vul:et.

Äggstockarna befinner sig fortfarande bredvid varandra vid bäckenbotten. De är tydligen 2,5 ggr större än normalt - och det är helt normalt! Så det var visst inte bara gulkropparna som tyngde ner dem och fick dem att sjunka.

En risk med detta är att en äggstock liksom skulle kunna vrida sig runt sin egen infästning. Det skulle göra ohyggligt ont sa Doktorn, men går att åtgärda genom att ställa sig på alla fyra. Då hänger alla organen ut sig och rätar till sig igen. Detta ger mig en ganska lustig bild i huvudet, på ett möte på jobbet t ex.

En annan komplikation av stora östrogenstinna äggstockar är att det samlas vätska i buken. Det är det som gör att jag mår illa! Jo, illamåendet har fortsatt och jag har i min enfald tänkt att kanske det skulle kunna ha något med en eventuell graviditet att göra. Men det här var en helt annan sak. Vätskan kan också leda till andnöd. Men då är det bara att stäcka upp armarna sa Doktorn, så blir det mer plats för att andas. Hej och hå!

Så var det det här med testdag. Snälla doktorn har sin egen tideräkning med testdag 19(!) dagar efter ET. Det skulle innebära torsdag nästa vecka. På kliniken i Danmark sa de att jag skulle testa nu på lördag - kisstest. Nu har jag fått remisser på blodprov från Snälla doktorn. Ett att ta "snart", dvs en dag nära lördag, eftersom danska kliniken sagt så. Och ett att ta på torsdag eftersom Doktorn tycker så. Blodprov är mycket känsligare än kisstest... fredag eller måndag... phuu... tror det blir måndag. Jag vågar inte.

Hmmm....

Vet inte om jag vill skriva det här. På något sätt tror jag att om jag skriver om symptom så kommer hånskrattet bara bli ännu större vid ett misslyckande. Som att jag på något sätt påverkat utgången i negativ riktning genom att sätta orden på pränt, eller egentligen redan genom att tänka tanken...

Men ok, jag tar risken. Idag har jag mått illa på eftermiddagen. Var tvungen att käka lite pepparkakor. Det skulle iofs också kunna bero på stress på jobb, snabblunch eller det faktum att jag återigen klämt i mig i mina tajta byxor (dock med knappen uppknäppt). Sedär. Så la jag in en brasklapp. Då kan det ju inte påverka utgången..... Eller hur!!???

Lureri lurera

Någonstans runt den 3:e-4:e inseminationen förbjöd jag mig själv att klämma på brösten för att se om de var ömma. Jag blev så otroligt trött på detta tvångsmässiga beteende. Klämmande gjorde ju mig inte varken mer eller mindre gravid. Jag har hållt mig ganska bra.

Istället har jag utvecklat följande alternativstrategier:
Jag "råkar" stöta till bröstet från sidan med överarmen. Kan t ex lätt uppnås genom att sträcka sig efter kaffekoppen som står på vänster sida, med höger arm.
Allra bäst funkar det om man klämmer till från båda hållen samtidigt, då detta även leder till ett mittenkläm. En stretchning av skulderbladen funkar i detta syfte.
Jag har utvecklat en snabb och studsig gångstil. Även om jag inte har några jättemaraccas så studsar de till oavsett bh-kvalitet.
Noggrann tvagning vid morgonduschen. Man vill ju inte gärna gå runt med smutsiga tuttar, eller hur?

Analysen ger att de är lite ömma... men det kan ju lika gärna förklaras av progesteronet jag petar i mig morgon och kväll.

Väntar, men ändå inte

Händer inte så mycket. Försöker låta bli att analysera symptom (eller brist på...) Det har jag gjort så många gånger förut utan att ha rätt.

95% av mig tror att det inte kommer lyckas den här gången heller. Det är så svårt att tänka sig att det verkligen skulle kunna fungera. Helt abstrakt. Men så är det de där 5% som pockar på med sitt -tänk OM det har funkat... tänk OM... nää men det kan ju inte... men tänk OM....

När jag gjorde inseminationerna kunde jag inte hålla mig i från att testa för tidigt. Jag tyckte de två väntansveckorna var outhärdliga. Och att få vetskap var viktigare än själva resultatet. Bara få det översökat. Det var någon som sa att - ja men de där veckorna kan man ju i alla fall hoppas. Det kunde jag inte förstå. Så kände jag inte alls.

Men så känner jag nu. Jag vill hoppas. Jag vill att det skall fungera. Jag vill inte att det skall vara lördag och jag skall ha misslyckats igen. Jag vill. Jag vill hoppas.

Perfekta förhållanden sa Snälla doktorn

Första återbesök hos Snälla doktorn idag. En vecka efter äggplock. Han konstaterade att allt såg perfekt ut. Slemhinna, äggstockar och gulkroppar - kan inte bli bättre. Inget behövs tillsättas eller tas bort. En mycket bra förutsättning för att lyckas (dock säger det ju ingenting om det finns några embryon som fortsatt dela på sig...)

Slutsatsen blir alltså att jag upplåter ett optimalt boende till mina inneboende, även om inte hyresgästerna är optimala.

Skall tillbaks om en vecka. Snälla doktorn ville gärna göra en extra koll eftersom det inte har gått så bra för mig hittills. Han avrådde dessutom stark från att vara med på bostadsrättsföreningens städdag nästa lördag (som jag är med och organiserar). Nya nödlögner krävs alltså. Får bli migrän eller matförgiftning.

Humöret är fortsatt gott! Fasen vad skönt det är att inte alltid vara nere under isen.

Och jo förresten. Feber är inte bra sa doktorn. 37,7 var på gränsen och det var bra att jag stannade hemma och vilade hela dagen i måndag.

Förresten 2. Visste ni att äggstockarna efter ägglossning (eller i alla fall efter äggplock) blir tunga av gulkropparna och lägger sig liksom på bäckenbotten. Idag gick det att se båda äggstockarna samtidigt på ultraljudet. De låg bredvid varandra under livmodern. Konstigt.

Glada dagar

Idag känner jag mig glad. Så där som man är vissa dagar. Bra dagar.

Det här är min favorithistoria just nu. Den är så fånig att jag börjar fnissa bara jag tänker på den.

Vad säger snigeln när den åker på sköldpaddans rygg?...

- oouiiiiiiiii!!!

Här är en annan fånighet som kittlar mina smilmuskler:
.
.
Och en till....
.

För om man inte är glad....

....på sin födelsedag när skall man då vara glad!?

Idag fyller jag 37 år. Födelsedagar känns ganska meningslösa nu för tiden tycker jag. Att de dessutom knaprar på fertiliteten är ju inget plus. Fast det känns ändå nästan som jag vunnit ett år den här gången. Har tänkt att jag är 37 så länge att det känns som jag borde fylla 38.

När jag var liten hade jag bestämt att jag skulle få barn år 2000. Tyckte det var en chans för god för att missas (har själv tyckt att det varit väldigt praktiskt att vara född -70, det blir liksom så lätt att veta hur gammal man är). Jag såg bara ett problem. Egentligen skulle jag ju vara för gammal för att få barn då, så i så fall fick det bli en sladdis!

MOUAHAHAHAH!! hånskrattar livet åt mig.

Men annars känns det rätt bra. Jag är så nöjd med att jag tog beslutet att försöka bli gravid redan för drygt ett år sen. Skulle egentligen kunnat tänka mig att lägga ett par år till på att hitta en lämplig pappa, men så tänkte jag att om jag skall hinna med att få två barn (från början har jag velat ha syskon) eller om det skulle visa sig att jag får problem med att bli gravid (vilket jag egentligen aldrig trodde skulle hända mig) så var det dags att ta steget.

Jag är evinnerligt tacksam för att jag får chansen att försöka. Och blir det inget så behöver jag inte gräma mig över att jag väntade för länge osv. De problem jag har med celldelning tror jag inte har med ålder att göra.

PS. febern är borta!

Feber

Jag är sjuk, har ont i halsen! Inte mycket, men ändå. Har haft lite feber sen igår, pendlar mellan 37,5 och 37,7. Vet inte riktigt vad jag brukar ha (vore praktiskt att ha en tempkurva att jämföra med) men det känns som feber. Har googlat lite och det verkar som 38 är gränsen att oroa sig för. Fast det hjälper inte riktigt. Jag oroar mig ändå. Det blir ju för varmt i mitt värmeskåp! Snälla embryon håll ut!

Två inneboende

Sedan kl 12:00 idag bor det två stycken 4-celliga, perfekta embryon i mig!

Jag kom till kliniken kl 9, en timme för tidigt, finns inte så mycket att ta sig för i Köpenhamn en tidig lördagsmorgon. Laboratoriemänniskan höll just på att gå igenom alla embryon för att kolla status på delningen. Av de 12 befruktade äggen var det många som hade delat sig till 2-cellstadiet berättade han, men inget till 4-cells som är det optimala på dag 2. Efter lite konfererande mellan doktor och labman och en check mot mina restider blev det bestämt att jag skulle komma tillbaks kl 12, i förhoppningen att något/några delat sig till 4.

Ett par timmar och lite shopping senare är det tummen upp från doktorn. Thank you, thank you, thank you!!

De övriga äggen är långsamma och det är tveksamt om det blir några till frysen. Stort bortfall och liknande scenario som sist alltså. Men det KÄNNS mycket bättre! Och härmed läggs den sista energin på att fundera på hur det hade blivit om man hade väntat en dag till med återföringen. Basta!

Så från och med nu är jag (utvalt förslag från Tingelings lista):
- gravid tills motsatsen bevisats!

Äggfabrik

Vid gårdagens äggplock fick de ut 21 ägg (som idag har reviderats till 18, 3 var visst inte ägg i alla fall).... 18 ägg är precis samma resultat som förra gången. Och ändå har jag bara fått 2/3 så hög dos denna gång.

Förstår att detta låter fantastiskt för de som har problem med att producera ägg. Men i mitt fall var målet den här gången att jag skulle få färre ägg, vilket i sin tur borde ge bättre kvalitet (förra gången delade de sig inte).

Så återigen - är det bu eller bä? Morgondagen kommer ju utvisa. Har de delat sig???? Kliniken ringde i morse och meddelade att fertiliseringen ser bra ut, 11-12 är befruktade (den där 12:an ger jag inte mycket hopp). Sist var 13 befruktade. Men delningen kan man inte se förrän i morgon och då är jag redan på plats. Huga, lite väl spännande.

Fick uppklarat ett donatormissförstånd igår också. Laboranten kom in och förklarade att de inte hade någon donator på lager som passade mitt önskemål på längd. Ja alltså över 1.90 säger hon. Ehhh, jag har aldrig önskat över 1.90... Nu blev det en 1.82 och det låter perfekt tycker jag.

För övrigt är jag allmänt koko. En man som satt bredvid mig igår drog upp en nässprej varvid jag tänker "-Åhh, han kanske gör IVF!?". Hollo!

Tack till tumhållarna!

Hur kom de på det?

Igår tog jag ägglossningssprutan inför morgondagens äggplock. I normala fall (eller ja, normalt och normalt, det är ju en definitionsfråga), i icke-IVF-fall, tar man en ägglossningsspruta för att den äggblåsa som ägget växer i skall spricka och släppa ut ägget.

När man gör IVF tar man ägglossningsmedicinen för att äggen liksom skall lossa från skalet av äggblåsan - inte för att äggblåsorna skall spricka (det vore väldigt dåligt, då skulle man aldrig kunna hitta äggen). Tydligen är det nedregleringssprejen som gör att de inte spricker. Men hur i hela friden kom de på det!? Det fattar jag inte. Det är mycket som är fantastiskt med IVF, men detta tillhör det konstigare tycker jag.

För övrigt tycker jag det är en sådan märklig konstruktion det här med ägglossning. Att ägget släpps ut i magrymden för att sedan bli inviftad i äggledarna. Vore det inte säkrare om allt satt ihop? Känns som det vore lätt att ägget blir ivägsprätt åt fel håll. Och i mitt fall så brukar det vara jättesvårt att hitta den ena äggstocken på ultraljud, den sitter inte riktigt där den skall, vet äggledaren det?

Imorgon blir det uppstigning 4:45 för resan. Tror inte jag kommer sova så gott. Håll tumms för mig plis. Och ännu mer på fredag och mest på lördag.

Skengravid - redan?

Jag och Jungfru Maria....

Följande symptom noteras två dagar INNAN äggplock:
Jättehungrig. Smällde i mig en pizza efter jobbet. - Vem vet när jag får äta parmaskinka igen! (ursäkt som använts flitigt både för det ena och det andra under the baby-making-year). Jag blev lagom mätt. Det är konstigt.
Jättetrött. Somnade som en mätt liten gris på soffan och hade gärna sovit hela kvällen. Vaknade med ett ryck när jag kom på att i kväll är det dags för ägglossningsspruta. Det hade ju inte varit kul att missa.
Illamående. Jag har varit konstant lätt illamående i flera dagar, hungrig och inte sugen på mat på samma gång (pizza exkluderat).
Mage som en spärrballong. Kan kanske delvis förklaras av sista-chansen-ätandet. Men inte enbart det.
Det drar och spänner i äggstockarna. Skulle kunna tolkas som de ligamentssmärtor man får när livmodern växer.
Ömma bröstvårtor. Tecknet som under årets instudering av jordens alla graviditetssymptom har glidit upp i toppen. Inte ömma bröst alltså, utan ömma bröstvårtor.

Ha! där fick du hjärnan, motattack för nästa vecka när det är dags att börja storspöka.

Sluta spöka!

En uppmaning:
Snälla hjärnan sluta spöka för mig är du vänlig. Hur du än bär dig åt kommer du inte hitta en lösning som får dig att känna att du är i kontroll i den här situationen. Nu är det faktiskt två läkare som är helt överens om att morgondagen är ägglossningssprutedax! Sluta tänk på ägg som inte skulle vara mogna eller ägg som inte delar på sig! Basta!!!

Minnesanteckning stimuleringsdag 12:
Endometrium: 11 mm
Höger: 3st 16 mm, >5 st 13 mm
Vänster: 2 st 15 mm, > 3st 13 mm

Japp, så är det alltså nära. I kväll tar jag sista dosen Gonal-F och i morgon kväll är det dags för ägglossningssprutan. Äggplock blir på torsdag kl 9:30 och äggåterföring på lördag kl 10:00. Embryona (embryerna, embryorna?) får alltså bara två dagar på sig innan det är dags för återföring. Inte optimalt kan jag tycka med tanke på tidigare delningsmissöden, man vill ju gärna veta vilka som tänker ge upp innan man sätter tillbaks dem. Men kliniken är inte öppen på söndagarna så det är bara att gilla läget. Läkaren verkar inte tycka det är något problem så jag får väl lita på honom.... (om det blir ett tredje försök så blir det på hans bekostnad, så man kan ju hoppas att de är lika angelägna som jag att det skall lyckas, om än av skild anledning).

Jag har valt att åka fram och tillbaks till Köpenhamn de två dagarna. Blir för besvärligt att vara borta från jobbet igen. Hmm, undrars hur koncentrerad jag kommer vara på fredag (eller hur jag kommer må, kommer inte ihåg riktigt från förra gången, men känns inte som det var direkt tipp topp). Nu när det bara blev en dag jag behöver vara borta (torsdag) har jag bara sagt att jag behöver vara ledig på jobbet, utan att ge direkt anledning. Behöver inte låtsas vara sjuk och det känns väldigt skönt.

Känslor

Rädsla
Hopp
Längtan
Oro

Maktlöshet
Otålighet
Tålamod
Drömmar
Nyfikenhet

Missmod
Skräck
Sorg
Rastlöshet
Misströstan
Avund
Spänning
Förväntan

Förtvivlan

Trötthet

Finns det ägg, finns det hopp!

Stimuleringsdag 9:
Det finns ägg! Ja, äggblåsor i alla fall (eller ägglådor som min kära paps trodde jag sa när jag förklarade IVF för honom).

Jag var så rädd när jag klev in till doktorn idag. Så otroligt orolig att dosen inte skall ha varit tillräcklig och att det inte hade blivit några ägg, och att försöket skulle behöva avbrytas. Men, ta i trä, det ser bra ut. So far, so good. Det finns ca 12 stycken äggblåsor, varierande i storlek mellan 10 och 12 mm. Jag sprutar på med 150 IE Gonal-F.

Kändes lite bättre en stund men sen verkar det som mitt psyke kom på att det faktiskt finns mycket kvar att oroa sig för. Så var klumpen i magen tillbaks. Jag har fövandlats till ett nervöst vrak! De människor därute som blir gravida helt naturligt skall tacka Gudarna för det! Det här är inte kul.

Onödig oro 5: Doseringen av äggstimulerande medicin verkar vara fullt tillräcklig!

Minnesanteckning:
S-Östradiol 2142 pmol/L på stimuleringsdag 8.
Förra försöket 5033 på motsvarande dag.

Vilket humör....

Stimuleringsdag 8:
Oj, det var värst vad jag var arg igår... Får be känsliga läsare om ursäkt. Lite mycket svärande kanske... och det där med miljoner var väl kanske lite överdrivet....

Kan det vara hormonerna?....

Jag känner mig allmänt superstressad, både jobbmässigt och annars. I morgon är det dags igen att kolla äggtillväxt. Jag tror inte det kommer gå att bestämma vilken dag det kommer bli äggplock ännu. Jag vet alltså inte vilken/vilka dagar jag kommer behöva vara ledig/"sjuk" nästa vecka. Min förra chef kände till mina planer så med henne var det ok att jag var "sjuk" inför alla andra. Men förra gången ringde folk från jobbet som bara den! För att kolla hur jag mådde! Usch jag gillar inte att ljuga, och hur lätt är det inte att höra om någon har influensa eller inte? Och har man telefonen avstängd verkar ju det underligt också. Min nya chef har jag inte lust att berätta sanningen för. Vacklar mellan att säga att jag bara måste vara ledig utan att ange orsak, eller att låtsas som jag är sjuk. Suck och stön.

Jaha, det blev ju inte särskilt uppåt det här heller. Sorry!

Gubbjävel

Stimuleringsdag 7:
Jag är så frustrerad att jag varit tvungen att ta ett bad*. Ja, hade jag haft cigaretter hemma tror jag fan jag hade rökt.

Jag har råkat ut för att en fjäder, som har sitt ursprung i genuin vilja att göra något bättre, förvandlats till den fetaste jävla höna jag träffat på.

Jag är relativt ny** på det företag jag jobbar på. Jag jobbar i en intern leveransorganisation (inom IT) och när man kom in från utsidan var det ganska lätt att se att det fanns saker som kunde göras annorlunda. Jag tyckte helt enkelt att det borde gå att leverera mycket mer för pengarna. Det tyckte andra människor inom min organisation också, så så långt är allt väl. Det skulle dock krävas en liten förändrad process i hur vi får våra krav från "verksamheten", alltså vår kund.

Problemet uppstod när vi presenterade detta för "verksamheten". Det blev liksom fel från början. Som om de (inte alla men några nyckelpersoner) trodde vi försökte luras på något sätt. Det var uppenbarligen inte populärt att som leverantör ta sig friheten att komma med förslag hur man kunde förbättra saker. Förslaget gick dock vidare för att bearbetats och vi har nu knådat och workshoppat i månader (och det är ingen stor förändring!!).

Jag trodde nu i min enfald att vi hade kommit fram till ett förslag som vi gemensamt kunde stå för. Men ack vad jag bedrog mig! Nu har den ledande mister kund bestämt att det skall vara på ett visst sätt och det är uppenbarligen inte förhandlingsbart. Att vi skulle ta upp alternativen i den referensgrupp som finns från kundsidan är tydligen inte heller aktuellt. När jag försökte resonera får jag höra att ”Du måste lära dig att vara ödmjuk och lyssna på kunden!” vilket inte betyder något annat än ”DU SKALL LÄRA DIG ATT GÖRA SOM JAG SÄGER OCH INTE KOMMA HÄR OCH TA INITIATIV!”.

Jag är så trött på hela den här fetkycklingen och förbannar att jag satte igång hela soppan.

Så nu säger jag till dig mister kund:

GUBBJÄVEL, DU KAN DRA ÅT HELVETE, FORTSÄTT DU ATT SLÖSA FÖRETAGETS MILJONER PÅ LUFT, DET SKITER JAG I!


Oj, det kändes skönt!....


*ett beroende som jag försöker undvika i inseminations eller IVF-tider (obs! jag har inga vetenskapliga belägg för att det skulle vara rätt)
** Ja, jag tror det kan vara en del i problemet. Att jag är tjej hjälper nog inte heller till i just detta fall.

Bu eller bä?

Stimuleringsdag 6:
Ja, jag vet inte riktigt!? Det var bara en äggblåsa idag som var lite större (8 mm) men det fanns ett helt gäng små. Så det var liksom både många och väldigt få. Hmm, hur skall jag känna nu? Tror nog jag får sväva i limbo (med liten dragning åt ofrånkomlig oro) tills på fredag och nästa VUL.

Fick tag på kliniken i Danmark efter mail och två meddelanden på telefonsvararen (ja jag hann bli stressad!) för att fråga om jag skulle höja dosen, men det tyckte de inte. Betyder det att jag inte skall oroa mig? De kanske är riktigt måna om att inte stressa mina ägg om det nu var det som var problemet sist.

Dagens mantra: "jag förlitar mig på expertisen och vilar i tryggheten att de fattar rätt beslut, jag jag förlitar mig på expertisen och vilar i tryggheten att de fattar rätt beslut, jag förlitar mig på expertisen och vilar i tryggheten att de fattar...."

Onödig oro 4: att nya doktorn inte skulle vara bra. Mycket sympatisk kvinna som när jag förklarade hur svårt det var hitta en läkare som hjälper till utbrister: "Nej men det gör jag så gärna, att titta på äggblåsor är det roligaste jag vet!" Att hon dessutom berättade att hon själv hade IVF-barn gjorde ju inte saken sämre. Kanske finns det hopp efter Dr Sven.

Dagens nytända stjärna: Mera plus i femmis-gänget! hurra hurra hurra!

Please, please, please

Stimuleringsdag 5:
Snälla, snälla äggen. Ni kan väl finnas där i morgon vid VUL:et*. Lagom många och lagom stora. Inte för många! Men några stycken kan ni väl ändå vara!?

Försöker känna efter om det märks någon aktivitet i äggstockarna, men jag är inte säker. Är lite stressad över att få tag på kliniken i Danmark i morgon om jag skulle behöva ändra dosen. Måste göra det från jobbet. Är alltid lite stressande om man skall ringa. Jobbar i öppet landskap och jag är inte säker på att våra "tysta rum" är helt ljudisolerade. Och danska kan ju vara lite knepigt på telefon.

*VUL: vaginalt ultraljud. Används för att kolla äggstockar och sånt som bor i nedre delen av magen.

Rund som en boll - tjock som ett troll

Stimuleringsdag 4:
Jag har gjort slut med mina tajta jeans. Jag bestämde mig igår efter en pekinganka. Det är liksom inte värt det längre. Vi passar helt enkelt inte ihop...

Hade ju förstås hoppats på att det skulle vara graviditetsmage och inte IVF-mediciner, pekingankor eller konferensmat som skulle tvinga isär oss.

Apropå konferensande så var kursen jag var på onsdag till fredag överraskande givande. Det är en ledarskapsutbildning (för tjejer) och denna första del gällde självkännedom. Jag var egentligen inte särskilt motiverad, det är jag aldrig nuförtiden när det gäller jobb (jag skulle ju varit mammaledig nu ju!), men mitt förnuftiga jag försöker ta de chanser jag får till att göra roliga jobbsaker. Har insett att om mitt liv skall vara på paus tills jag blir mamma kommer det bli otroligt tråkigt. Det finns ju tyvärr ingen garanti för när det kommer ske, eller att det alls kommer ske (gud förbjude!! tvi tvi tvi).

Till nästa kurstillfälle skall vi ha tänkt igenom och fyllt i en personligt utvecklingsplan. Så här skulle den kunna se ut för mig. Undrar om det är det här de tänker sig...

Vision
Föreställ dig att du om två år lever under den bästa tiden i ditt yrkesliv. Hur ser din arbetssituation ut då?
Njaa men, då jobbar jag inte. Jag är ju mammaledig. Alternativt pluggar jag till läkare.

Mission
Vad är viktigt för dig i livet? Vem vill du vara?
Det är viktigt för mig att ha en familj. Jag vill vara en bra mamma!

Mål
Bestäm två konkreta mål som kommer att hjälpa dig förverkliga din vision och mission.
Jag skall fortsätta med IVF:er 1 år till så många gånger jag hinner och själen orkar med.
Jag skall anmäla mig till adoptionskursen och sedan fortsätta adoptionsprocessen.

Supporters
Vilka personer kan du få hjälp och stöd av?
Femmis-gänget, Dansk fertilitetsklinik, föräldrar och vänner, snälla doktorn.

If you need a good cry

Kolla in den här länken. Spela den gärna flera gånger. Du gråter garanterat och sen känns det alldeles, alldeles bra...

Nu känns det på riktigt

Stimuleringsdag 2:
Igår tog jag alltså första sprutan med Gonal-F som skall stimulera mina äggstockar att producera ägg. Kändes ledsamt på något sätt och tårarna var nära. Nu är det på riktigt och jag är också riktigt riktigt rädd. Jag oroade mig massor förra gången, men jag var också förväntansfull och nyfiken. Och jag hade aldrig tänkt att det skulle utveckla sig som det gjorde (här kan du läsa om det). Det gör det ganska svårt att hålla modet uppe. Jag försöker intala mig att det inte kommer bli på samma sätt igen, att det bara var en tillfällighet. Men tänk om det inte var det!?

De tre läkare jag har haft kontakt med efter försök 1 har varit eniga om att man inte riktigt kan säga varför det gick som det gick. De sa också att det man kan göra i det här läget är att minska dosen Gonal-F för att få färre ägg, men förhoppningsvis med bättre kvalitet. Förra gången fick jag 225 enheter och nu skall jag ta 150. Väldigt stor skillnad tycker jag! Oroar mig nu så klart i stället att dosen är för låg och det inte blir några ägg över huvud taget. Om jag går på historiken så är det ju dock aldrig det jag oroar mig för som går fel utan något annat.

Snälla doktorn har semester nästa vecka men jag har haft tur och fått tid hos en annan. Hoppas hon är trevlig och att hon vet vad hon sysslar med. Tror inte hon är fertilitetsexpert utan bara "vanlig" gynekolog. Första besöket är på tisdag och då skall man kunna avgöra om man behöver justera doseringen eller inte.

Packat och klart

Jag är så jäkla snabb på att packa! Färdigpackat för 3-dagarskursen på mindre än 5 minuter.

Det måste väl vara en bra egenskap för en singelmamma!?

Gynekologbesök - lika naturligt som att äta, sova eller gå på toa?

Ett snabbt överslag ger att jag har varit hos gynekolog/barnmorska säkert 25 gånger under det senaste 1,5 åren. Det känns numera som den normalaste sak i värden att skutta upp i gynstolen. Närmast intressant - jaha, hur ser det ut idag då!?

Idag såg det ut så här: slemhinna (tunn och enskiktad) och äggstocksaktivitet (brist på) tyder på att jag är nedreglerad. Och cystan har minskat och är tydligen inget att oroa sig för.

Sprutstart 13:e september - CHECK!

Ett litet hugg i hjärtat...

Varför har jag denna fäbless för graviditets- och förlossningsprogram på tv? Tror inte det kan vara bra för mig. I går kväll visades ett halvtimmesprogram på kunskapskanalen om ett barns utveckling i magen och man fick följa ett franskt par och deras graviditet.

Valet jag gjort att skaffa barn på egen hand är väl genomtänkt och jag är helt tillfreds med mitt beslut. Ibland kan jag nästan övertyga mig själv om att det kanske till och med är bättre att vara ensam än att vara två (jo, det är nog så att man kan hjärntvätta sig själv...).

Men så får man se ett sånt där par som jag såg igår på tv. Och PAPPAN... Bilden av honom när han efter ultraljudet är helt försjunken i bilderna av sin dotter i magen. Hur han strålar av lycka och stolthet över det nya livet. När han spelar munspel för magen och kysser den. Lyckan av att dela upplevelsen av detta mirakel.

Då hugger det till i hjärtat...

Tack snälla doktorn

Han är ju toppen den där dr Sven! Nu ringde de upp och meddelade hur jag skall göra med sprejningen (det är lördag idag!). Det blir en kompromiss med tre puff om dagen. Skall på kontroll igen på måndag.

Nu skall jag börja registrera antalet gånger det visar sig att jag oroat mig i onödan.

Onödig oro 1: hur skall jag göra med sprejningen nu (cysta/nedregleringsblödning)
Onödig oro 2: att jag inte skulle få min nedregleringsblödning i tid för sprutstart (som är på torsdag)
Onödig oro 3: att jag inte skulle få min nedregleringsblödning i tid för att komma på återbesök nästa vecka (då jag är på kurs ons-fre)

Nedreglerad?

Jaha, nu har jag visst redan fått min nedregleringsblödning, det gick fortare än jag väntat (tänk att man kan bli så nöjd över att få mens, det är ju bakvända världen det här). Oroar mig dock lite för den där cystan som Sven såg, kan den verkligen ha försvunnit på en dag? Enligt instruktionerna skall man minska medicineringen när nedregleringsblödningen kommer, då är det färdigt och man behöver bara en puff morgon och kväll för att upprätthålla nedregleringen. Men för att ta bort cystan skulle jag ju öka doseringen. Har skickat ett SMS till dr Sven, får se om jag får något besked.

I går kväll träffade jag ett gäng femmistjejer på en efterjobbet-drink (alkoholfri för en del och inte för andra...). De är så himla trevliga! Vi har följt varandra nästa ett år nu och de är ett fantastiskt stöd. Tyvärr har det varit lite si och så med fertiliteten i gruppen, men jag känner på mig att trenden vänder nu! En ny-gravid, en mellan-gravid och en hel-gravid. 3 som väntar på att inte få mens. Jag tror det smäller till!! Tänker positiva tankar och hoppas lyckosamheten överförs till mig också.

Inte nedreglerad + cysta

Åter från besök hos dr Sven. Jag är inte nedreglerad ännu. Dessutom hade det bildats en cysta på ena äggstocken. Satan. Nåväl, detta skall tydligen gå att åtgärda med ökad dosering av nedregleringssprej. Från och med nu blir det dubbel dos, alltså 2x3 puffar om dagen.

För att tidplanen skall hålla måste jag ha fått min blödning (som är det definitiva tecknet på att man är nedreglerad) senast tisdag eller onsdag nästa vecka. Annars kan jag inte börja med sprutor på torsdag utan måste vänta en vecka till - och det står jag inte ut med!! Behöver dessutom en extrakontroll hos Sven innan, och jag är bortrest på kurs ons-fre nästa vecka. Hur fan skall det gå ihop?

Det är detta som är så ofantligt jobbigt. Man kan inte planera någoting i denna process. När skall jag vara ledig från jobbet? Vad skall jag säga? Skall jag låtsas vara sjuk eller ta ledigt med kort varsel? Vad hitta på för lögn om folk frågar? Blä, fy och äckelpäck!

Ohoj vilken trafik!

Har blivit reklamerad av Storkenflyger idag. Välkommen hit Besökare!

Dagens nytända stjärna: femmisvänninan som testade positivt idag efter sitt första FET*. Ger hopp och styrka!
Dagens solförmörkelse: kompisparet som testade negativt idag efter deras allra sista FET (5 IVF och ett antal frysförsök). Tankar till dom.

Barnlängtan överallt....

I morgon skall jag till Dr Sven för en nedregleringskontroll. Äggstockarna skall vara avslumrade om allt funkar som det skall. Har inte fått mens ännu, men det är ju en vecka kvar tills jag skall börja spruta (för äggstimulering).

*FET: Frozen Embryo Transfer, återförande av frysta embryon

Köp under året jag trodde jag skulle ångra

Pumps med mycket höga klackar
2 par smala jeans
2 par smala andra byxor
Stövlar med klack
Snäv trench coat

Hoppas jag får ångra något köp snart.

Utmanad

Jag är utmanad av Kantarellkisse. Här är 8 fakta om mig själv.

1. Jag är badkarsberoende. Direkt när det börjar bli lite kyligare i luften längtar jag bara efter att få komma hem och lägga mig i ett varmt bad, hela tiden. Tror det är ett men från uppväxten i villa, i kombination med allmän frusenhet. Vattenfriheten i lägenhet är liksom för mycket för mig att hantera (vattenbulimi?). Försöker dock undvika badandet inför och efter inseminations- eller IVF-försök. Tänker att värmda ägg nog inte är så bra för fertiliteten.

2. Jag tänker jätteelaka saker om människor jag inte känner t ex på tunnelbanan. Att de är fula, feta, trista osv osv. Tänk om jag skulle ställa mig och skrika de där sakerna till någon någon gång... Hoppas det inte händer.

3. Det finns viss musik som jag gillar bara i smyg. (Tänk Barbara Streisand-kategorin)

4. Jag är ganska händig. Och jag blir otroligt nöjd över mig själv när jag gjort något snickeriaktigt! (Dock inte den gången jag monterat en rullgardin för att i nästa ögonblick upptäcka att det inte längre gick att öppna balkongdörren.)

5. Jag gillar månaden november. Inte bäst av alla månader men den är helt ok. Kanske har det med badandet att göra. November har oförtjänt dåligt rykte tycker jag.

6. Jag brukar ha odlingsprojekt på min (lilla) balkong. I år har det varit tomater, rabarber och paprikor. Det har gått ganska bra. Förra året var det potatis. Här är resultatet:

.

7. Jag tittar alldeles för mycket på TV. Jag kan inte vara hemma själv utan att ha TV:n på. Även om jag (mot förmodan) gör något annat än att titta på den. Jag har till och med TV:n på när jag skall sova, jag sätter den på sleep timer.

.

8. Jag brukar kolla på hus i Amsterdam. Fast jag har inga direkta planer på att flytta dit. Men de har fantastiska hus där. Amsterdam är min favoritstad.

.

Bonus:

9. Jag är strukturfascist. Att jag inte får till de tre sista punkterna i samma format som de andra ger mig utslag!!

.

Nej, nu skall jag hoppa i badet! Tv:n är på.

I väntan på...

Jag har gjort ett tillägg till min bloggtitel, för än så länge handlar inte bloggen om livet del 2, utan snarare om livet del 1, eller möjligtvis 1,5....

Nästa år vid den här tiden kommer dock livet del 2 ha börjat. Följande alternativ finns:
1. jag är mamma till en ny liten
2. jag är gravid
3. jag läser till läkare, under tiden väntar jag på att få adoptera
4. jag blir frilansande konsult och tillbringar tiden mellan projekt med att göra meningsfulla saker som volontärarbete, väntar på att få adoptera

Finns också ett alternativ som förlänger väntan på livet del 2:
5. jag är för feg för att göra stora förändringar i mitt karriärval, väntar på adoption

Lätt sinnesslö

Nu har jag nedregleringssprejat en vecka. Inga nämnvärda biverkningar förutom att jag känner mig rätt förvirrad, som om jag hade mos i huvudet. Jag känner som att "det här vet jag att jag vet" men så kopplar det inte. Det står dock inget om detta på bipacksedeln, inte ens under sällsynta biverkningar ("förekommer hos färre än 1 av 1000 användare"). Antagligen kan jag inte skylla på medicineringen.

Humöret är ganska gott. Har varit en bra vecka på jobbet. Jag har haft fullt upp och kunnat göra konkreta saker, inte bara hålla på och koordinera och se till att andra gör saker hela tiden. Jag mår bäst när det händer saker och jag kan känna att jag gör nytta.

Missunsam?

Bitter-droppen som fick mig att pröva bloggandet som terapi har att göra med svårigheten att hantera andras lycka.

När jag kom tillbaks från semestern berättade en av mina bästa vänner att hon var gravid - och det kändes för jävligt...

Hon har gått och dragit på en looser till pojkvän i tre år. Han har inte velat ha barn, men när det har kommit till crunch-time för förhållandet har han gläntat lite på dörren, för att sedan låta allt fortsätta som vanligt - och hon har låtit det rulla på. Nonchalant kunde jag tycka, som är så inne i fertilitet och ålderstänkande. Så äntligen i juni bestämde hon sig att nu får det vara nog. Applåder och jubelrop!

Ego-moooi: "Då kan ju hon också kan skaffa danska barn! Så kan vi hjälpa varandra och leva lyckliga i alla våra dagar."

Men samtidigt har hon en flört. Och de käkar lunch typ en gång. Och nu är hon gravid. Oplanerat. En gång. Nu är de kära. Och nu skall de leva lyckliga i alla sina dagar.

Mitt förnuftiga jag ÄR jätteglad för hennes skull. Hon är verkligen värd någon bättre än looser-boy, och hon har längtat efter barn lika mycket som jag. Men när man harvar i infertilitetsträsket så är det svårt att hantera graviditeter som är resultatet av en ivägsmiten spermie (och många andra graviditeter också för den delen..). Och när man är högst uppe på glasberget så är det svårt att förstå att det kan gå så lätt. Mina två stora livsmisslyckanden blir liksom för tydliga.

Jag vet hur det stavas - AVUNDSJUKA

Jag är inte stolt.

Bildutmaning från Storken

Storken flyger har denna utmaning på sin blogg. Man skall bild-googla sitt svar och använda första bilden. Låt oss se...

1. Vilket år är du född?

Haha, har ni sett! Det är teaterhögskolans avgångsklass från 1970 - med en smal Peter Harryson! Han var ju riktigt söt... kolla in länken om ni vill se en större bild.

2. Hur definierar du din sexuella läggning?
Väldigt söta killar...

3. Vilken är din bästa egenskap som kärlekspartner?

Gud, känns knappt som jag kan komma ihåg att jag någonsin har kunnat definiera mig som kärlekspartner! (jag har inte googlat på räserbil :-))

4. Och din sämsta?

Oj då, den här var inte svår att räkna ut

5. Vad söker du hos en partner?

6. Vem var din första hemliga barndomsförälskelse (förnamnet)?

Alltså, här fuskade jag lite. Men jag tyckte det var ganska kul att Lasse B som nu var min första hemliga barndomsförälskelse kom upp som bild nummer 3! Jag vet det känns lite främmande och underligt nu, men jag har en kompis som faktiskt också var kär i Lasse Berghagen. Kanske det var något med "Jennie, Jennie", eller "Håll i gång i skogen kanske"...

7. Vilket yrke är det sexigaste du vet?

Eouw, det här blir ju nästan lite skumt i min situation. Men frågan gäller yrket eller hur?

8. Vilken kändis är hetast enligt dig?

9. Vad gör dig avtänd?

10. Vem hade du ditt första riktiga förhållande med (förnamnet)?

11. Vilket kroppsdel, förutom munnen, gillar du mest att kyssa på en kärlekspartner?

Det är inte gommen!!??

12. Ett kärlekspar på film eller tv som du gillar?