Alternativ MAN då?

Jo, det är klart, jag har också haft drömmen om kärnfamiljen - mamma, pappa, barn. Men alternativ man har helt enkelt inte infunnit sig. Eftersom nu ålder är en stark negativ faktor för den kvinnliga fertiliteten (och inte helt oväsentligt för mannens fertilitet heller tyder senare undersökningar på) kom jag fram till ett vägskäl där jag stod inför valet att riskera att förbli barnlös (otänkbart, i alla fall inte utan strid) eller ta steget och försöka skaffa barn på egen hand.

Jag hade ingen lust att (ja, om jag nu skulle haft chansen...) kasta mig in i ett förhållande där barnalstrande genast skulle behöva hamna på agendan. Kanske är jag oromantisk - kanske realist? Tycker hur som helst att det är ett ganska stort beslut att skaffa barn, både som ensamstående eller tillsammans med den man älskar.

Och att träffa någon mitt i processen känns ännu mer otänkbart.
Hon: - Hej du ser söt ut!
Han: - Vi kanske skulle hångla lite?
Hon: - Jaa! Du vill väl ha barn va?
Han: - Ehhh....
Hon: - Ja men, jag bokar biljett till till dig på torsdag till Köpenhamn då. Jag har ju redan alla kontakter där så det är lika bra att fortsätta vår fertilitetsbehandling där. Du, har du kollat din spermiekvalitet förresten?....

Det var en sådan otrolig lättnad när beslutet var taget. Jag hade återtagit kontrollen - det är mitt liv och mitt val. Jag behöver inte vänta på vad ödet har i sina händer.

Detta betyder inte att det aldrig kommer att finnas en pappa i mitt barns liv. Jag hoppas verkligen inte att jag och "eventuell" skall behöva leva ensamma resten av livet. Det är bara ordningen som blir lite bakvänd - barn först - pappa sen.

Missunsam?

Bitter-droppen som fick mig att pröva bloggandet som terapi har att göra med svårigheten att hantera andras lycka.

När jag kom tillbaks från semestern berättade en av mina bästa vänner att hon var gravid - och det kändes för jävligt...

Hon har gått och dragit på en looser till pojkvän i tre år. Han har inte velat ha barn, men när det har kommit till crunch-time för förhållandet har han gläntat lite på dörren, för att sedan låta allt fortsätta som vanligt - och hon har låtit det rulla på. Nonchalant kunde jag tycka, som är så inne i fertilitet och ålderstänkande. Så äntligen i juni bestämde hon sig att nu får det vara nog. Applåder och jubelrop!

Ego-moooi: "Då kan ju hon också kan skaffa danska barn! Så kan vi hjälpa varandra och leva lyckliga i alla våra dagar."

Men samtidigt har hon en flört. Och de käkar lunch typ en gång. Och nu är hon gravid. Oplanerat. En gång. Nu är de kära. Och nu skall de leva lyckliga i alla sina dagar.

Mitt förnuftiga jag ÄR jätteglad för hennes skull. Hon är verkligen värd någon bättre än looser-boy, och hon har längtat efter barn lika mycket som jag. Men när man harvar i infertilitetsträsket så är det svårt att hantera graviditeter som är resultatet av en ivägsmiten spermie (och många andra graviditeter också för den delen..). Och när man är högst uppe på glasberget så är det svårt att förstå att det kan gå så lätt. Mina två stora livsmisslyckanden blir liksom för tydliga.

Jag vet hur det stavas - AVUNDSJUKA

Jag är inte stolt.

Plan A

Sagt och gjort, beslutet var taget. Bytte raskt jobb från ett med ständigt resande till ett på gångavstånd. Andra praktikaliteter var på plats som bostad och stabil ekonomi och ett nätverk av vänner som hejar på (kära, kära vänner som är positiva!). Jag gick med i föreningen Femmis för frivilligt ensamstående mammor.

Funderat på metod hade jag gjort i flera år och kommit fram till att insemination med anonym donator i Danmark är det bästa alternativet (kära, kära grannland som hjälper oss överblivna svenskor att bli mammor). Jag skall dryfta alternativ och resonemang i något senare inlägg.

I maj 2006 åkte jag för första gången till Storkklinik för det obligatoriska journalsamtal som man skall ha så att de kan avgöra att man är någorlunda stabil och färdiggenomtänkt att bli "allena mor".

Första inseminationsförsöket gjorde jag sedan i juni 2006. Försökte vara realistisk i mina förhoppningar och tänkte att jag lyckas nog inte före tredje försöket.

Så blev det inte....

Till dags dato har jag gjort 6 inseminationer - ingen graviditet...

Men jag har lärt mig väldigt mycket om ägglossningar och reproduktionsprocessen och hormoner och andra hormoner och blodprover och graviditetssymptom och symtom som inte alls var graviditetssymptom och kostråd och motsägelsefulla kostråd. Dessutom har jag lärt mig att man får lika många olika svar som antalet läkare man frågar. Kanske bäst att hålla sig till en?

Till sist har jag en önskan om lära mig släppa taget om det jag inte kan kontrollera. Det vore skönt.

När det inte blir som man tänkt sig

Jag minns när jag var liten och förklarade för min mamma att jag minsann kommer gifta mig innan min tre år äldre syster, jag var full av självförtroende och redo att erövra värden, och hon var trist tyckte jag då.

Så blev det inte....

Jag fyller 37 i år. Jag är inte gift. Jag har inga barn. Min syster har varit gift i 17 år....

Jag har varit singel länge nu. Och länge har tanken funnits att om jag inte träffar någon så kommer jag skaffa barn själv. För ett par år sedan läste jag en artikel om hur kvinnans fertilitet sjunker dramatiskt efter 38 och jag som gärna ville ha både ett och två barn insåg att skall det bli något så var det dags att sätta igång.