Alternativ MAN då?

Jo, det är klart, jag har också haft drömmen om kärnfamiljen - mamma, pappa, barn. Men alternativ man har helt enkelt inte infunnit sig. Eftersom nu ålder är en stark negativ faktor för den kvinnliga fertiliteten (och inte helt oväsentligt för mannens fertilitet heller tyder senare undersökningar på) kom jag fram till ett vägskäl där jag stod inför valet att riskera att förbli barnlös (otänkbart, i alla fall inte utan strid) eller ta steget och försöka skaffa barn på egen hand.

Jag hade ingen lust att (ja, om jag nu skulle haft chansen...) kasta mig in i ett förhållande där barnalstrande genast skulle behöva hamna på agendan. Kanske är jag oromantisk - kanske realist? Tycker hur som helst att det är ett ganska stort beslut att skaffa barn, både som ensamstående eller tillsammans med den man älskar.

Och att träffa någon mitt i processen känns ännu mer otänkbart.
Hon: - Hej du ser söt ut!
Han: - Vi kanske skulle hångla lite?
Hon: - Jaa! Du vill väl ha barn va?
Han: - Ehhh....
Hon: - Ja men, jag bokar biljett till till dig på torsdag till Köpenhamn då. Jag har ju redan alla kontakter där så det är lika bra att fortsätta vår fertilitetsbehandling där. Du, har du kollat din spermiekvalitet förresten?....

Det var en sådan otrolig lättnad när beslutet var taget. Jag hade återtagit kontrollen - det är mitt liv och mitt val. Jag behöver inte vänta på vad ödet har i sina händer.

Detta betyder inte att det aldrig kommer att finnas en pappa i mitt barns liv. Jag hoppas verkligen inte att jag och "eventuell" skall behöva leva ensamma resten av livet. Det är bara ordningen som blir lite bakvänd - barn först - pappa sen.