Bitter-droppen som fick mig att pröva bloggandet som terapi har att göra med svårigheten att hantera andras lycka.
När jag kom tillbaks från semestern berättade en av mina bästa vänner att hon var gravid - och det kändes för jävligt...
Hon har gått och dragit på en looser till pojkvän i tre år. Han har inte velat ha barn, men när det har kommit till crunch-time för förhållandet har han gläntat lite på dörren, för att sedan låta allt fortsätta som vanligt - och hon har låtit det rulla på. Nonchalant kunde jag tycka, som är så inne i fertilitet och ålderstänkande. Så äntligen i juni bestämde hon sig att nu får det vara nog. Applåder och jubelrop!
Ego-moooi: "Då kan ju hon också kan skaffa danska barn! Så kan vi hjälpa varandra och leva lyckliga i alla våra dagar."
Men samtidigt har hon en flört. Och de käkar lunch typ en gång. Och nu är hon gravid. Oplanerat. En gång. Nu är de kära. Och nu skall de leva lyckliga i alla sina dagar.
Mitt förnuftiga jag ÄR jätteglad för hennes skull. Hon är verkligen värd någon bättre än looser-boy, och hon har längtat efter barn lika mycket som jag. Men när man harvar i infertilitetsträsket så är det svårt att hantera graviditeter som är resultatet av en ivägsmiten spermie (och många andra graviditeter också för den delen..). Och när man är högst uppe på glasberget så är det svårt att förstå att det kan gå så lätt. Mina två stora livsmisslyckanden blir liksom för tydliga.
Jag vet hur det stavas - AVUNDSJUKA
Jag är inte stolt.
torsdag, augusti 30, 2007
Missunsam?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det är ok att inte vara stolt. Men det som är mer tungsvalt: Det är ok att inte skämmas heller.
Förutsatt att vi inte mördar mammorna eller slår dem riktigt hårt i magen, förstås...
Men det är ok att inte skämmas. Man rår inte för det och vad säger att det alltid är den barnlösa som ska svälja och visa hänsyn och gulla med andras magar och bebisar?
Barnen och deras föräldrar rår inte för att vi inte har några barn än, men vet du vad: Det gör inte vi heller. Och det är vi, inte de, som lever och andas ett liv där barnen ännu inte kommit.Då får vi förhålla oss till det vi inte rår för. Vi får vara avundsjuka och känna bitterhet, vi får gå undan... och vi förtjänar hänsynen när vi faktiskt inte begär mer än så. Inget medlidande eller jamsigt tröstande - bara att få vara ifred.
Milde tid va tungt. Fattar precis hur du känner. Bittert. Finns inget mer att säga om det.
Känner igen det där... Första tanken är "men jag då, när ska jag bli lyyycklig?" och andra tanken är "men gud vad roligt för henne". Been there done that och är inte heller stolt, surt känns det.
Kram / lotta
vad jag letade efter, tack
Skicka en kommentar