söndag, juli 06, 2008

Dag 2 - lördagen den 28:e juni - del 2

Fatta vilket snällt barn jag har fått som låter mig lägga så här mycket tid på att skriva om förlossningen! Och Fibula, antingen är jag en vekling eller så är det så att man har olika ont under latensfasen. Normalt sett är det ju under denna fas som man fortfarande är hemma och väntar med värkar.

"Knut kommer ut - tillslut!"
Hjärtfrekvensen går fortfarande ner vid de flesta värkar och ett par tre gånger tar det lite längre tid innan den går upp igen. Andas långa djupa andetag uppmanar BM och jag lyssnar och lyder. n och ut, in och ut, min bäbis skall få syre. Doktorn tar ett pH prov från bäbisens huvud för att kolla att han mår bra. Det visar 7,28 har jag för mig, och det var bra. Bäbisen mår bra. Konstigt nog är jag inte orolig. Kontrollbehovet var tydligen helt lagt åt sidan och jag litade på doktorn och BM. Jag upplevde det inte heller som att de var oroliga, men mamma har sagt efteråt att de nog var lite bekymrade från och till.

Jag har inte koll på tiden så jag vet inte hur länge krystfasen pågick, men kanske en och en halv timme eller så. Jag tycker inte jag trycker på särskilt hårt, men BM verkar vara nöjd. Hon säger att jag trycker säker så hårt som jag behöver för att kroppen skall hinna med. Det närmar sig skiftbyte och en ny BM skall ta över.

Personalen har varit jätteproffsiga vid varje överlämning, och så även här. Kändes lite tråkigt att inte få behålla samma när det var så lite kvar men ändå helt ok. Nya BM vill kolla status och konstaterar att oj, nu var bäbisen nästan ”ute”. Läkaren, som är kvar inne hos mig hela tiden håller med (de kollar om den bredaste delen av huvudet har passerat spine). Jag får ligga kvar på rygg, upp med benen i gynställning och två handtag monterades på sidan av sängen. Nu var det dags att krysta på riktigt!

Mamma står bredvid vid huvudändan. Tag två djupa andetag i masken när krystvärken kommer, sedan ned med hakan mot bröstet och håll andan – KRYSTA! Armbågarna utåt för att dra kraft från handtagen. Jag räknar tyst i huvudet och jag kommer mycket längre än till 10. Det är häftigt, jag kan känna hur huvudet rör sig nedåt. Krystningen har liksom tre växlar. När värken kommer är det först ”jag” som trycker, sen tar ”kroppen” över och en otrolig kraft klämmer barnet nedåt uppåt, och sist innan värken avtar, ytterligare en sista växel. Sen vila tills nästa värk. Ut med armbågarna påminner mamma vid varje krystvärk.

Jag är fullkomligt koncentrerad, lyssnar till vad man säger åt mig. Världen utanför finns inte, här skall födas barn. Jag frågar mamma om hon kan se honom. Det kan hon (hon berättar efteråt att toppen på huvudet såg otäckt ut, stackars henne). Jag känner också på huvudet, det känns svampigt.

Det är intressant hur naturligt allting känns. När jag tänkte på förlossningen innan kändes det som det kanske skulle kännas lite privat med mamma där, man visar ju inte direkt underlivet för släkten varje dag, men när jag väl var där var det var helt oväsentligt. Min kropp var vara ett redskap. Jag hade inte brytt mig om så Kungen hade kommit in. – Hallå Kungen, här ligger jag med benen i vädret och föder barn, kom och kolla!

Skalpelektroden lossnar och det är svårt att få fast en ny. Det betyder att man inte kan övervaka hjärtfrekvensen. BM säger att de kommer klippa lite för att underlätta för bäbisen att komma ut. Klipp bara tänker jag, det spelar ingen roll. Hon lägger lokalbedövning och klipper, det känns inte. Hon förvarnar också att eventuellt, om barnet är medtaget, kommer de behöva gå iväg med honom direkt efter födseln, bara så att jag vet och är förberedd. Det kan vara så att navelsträngen ligger runt barnets hals och det är därför hjärtfrekvensen påverkas.

Under tiden har BM1 kommit tillbaks in i rummet och hennes undersköterska. De hade inte hunnit/kunnat gå hem för det blev så spännande. Så jag är omringad av alla de som varit inblandade.

För att ytterligare snabba på och hjälpa till trycker man på magen. Doktorn lägger hela sin tyngd över min mage vid de sista värkarna. Inte heller detta gör mig någonting. Jag känner att barnets huvud är på väg ut. Det gör ont, men det är inte outhärdligt. Är det långt kvar frågar jag? Nej, nu kommer han nästa värk!

En sista krystning, sen tror jag de säger åt mig att inte krysta, och sen känner jag hur han bara glider ut! Han ger ifrån sig några små skrik. Jag sträcker mina händer mot honom instinktivt och tar emot honom på min mage. Han är här! Mitt barn, han är här! Han andas, jag hör hur han andas och jag känner att det gick bra, han kommer må bra. Han är varm och våt och perfekt. Klockan är 22:04, det är den 28:e juni 2008.

Man tar varma filtar ur värmeskåpet och lägger över honom där han ligger på mitt bröst. Mamma klipper navelsträngen. Han är lite medtagen efter resan och är lite slapp i musklerna. Han kom med nosen uppåt och då är det tydligen lite svårare med platsen. Det var detta som hade påverkat hjärtfrekvensen, inte navelsträngen. Man kallar på barnläkaren så han får göra en koll för säkerhets skull. Han skall nog repa sig den här lille mannen konstaterar han snabbt! Men han behöver tilläggsmatas från början eftersom han är lite smal. Det finns inget hull att ta av innan amningen kommer igång.

Alla är glada och gratulerar. Det känns roligt att alla ”inblandade” var med. På fotona mamma tagit strålar personalen och ser överlyckliga ut. Fantastiskt. Jag blir sydd och det tar ett tag. Jag väntar på att få ge honom bröstet. Jag har läst att de är vakna ett par timmar efter förlossningen innan de somnar. Jag vill gärna hinna ge den viktiga första råmjölken. Det tog ett bra tag att sy, men sen kunde jag äntligen ge honom bröstet.

Jag insuper honom. Mitt barn. Min son. Mitt underverk.

Sen får vi brickan, mamma och jag. Med goda mackan, cider i champagneglas och en liten blomma.

Skål mormor, och TACK – det gjorde vi bra!

5 kommentarer:

Anna sa...

otroligt gripande berättelse...sitter här och småsnufsar med ståpäls på kroppen:-)

Barnets mamma sa...

Du skriver så fantastiskt fantastiskt vackert om det hela.. Jag hoppas att du skriver ut din berättelse och sparar på ett säkrare ställe än cyberrymden! Själv är det väl ingen överraskning att jag sitter och storgråter...

Pussa Knud från mig

Anonym sa...

Underbart att läsa. Tack!.

Konstigt nog blir jag fortfarande tårögd när jag läser förlossningsberättelser. Tänker, och längtar, tillbaka.

Anonym sa...

Jag börjar också gråta när jag läser detta. Känner igen så mycket. Min mamma var också med på mina förlossningar. Jag kände mig också sådär fokuserad och brydde mig inte om vem som tittade på. Det kom ett gäng läkarkandidater och man frågade om de fick stå i ett hörn och se på, och visst fick de det, det kändes helt OK. Återigen grattis till din fina, fina lilla pojke och tack för att du berättar om allt här!

Anonym sa...

Åh vad gripande att läsa din berättelse. Tårarna bränner och trillar för fullt :-) Stort grattis till den lille smale, nu lille runda :-)
Hade förmånen att få vara med min syster under de första 30 timmarna hemma med värkar. Vilken upplevelse. Hon håller på än nu
3 1/2 dygn senare :-o.

Ta hand om er!!!!!!!

/En femmissyster i startgroparna