Dag 2 - lördagen den 28:e juni - del 1

"Från hemgångshot till krystfas"
Sympatiska barnmorskor avlöser varandra under natten. Tills på morgonen då den senaste kom in och förklarade att då fick vi väl se om jag kanske kunde åka hem! Skulle inte tro det!! Jag hade värkar och hade verkligen ingen lust att åka de 8 milen hem. Jag tror inte riktigt att de fattade att jag hade värkar.

När morgondoktorn gjorde ronden vid 10-tiden förklarade jag att jag inte ville åka hem, och han sa då att han skulle återkomma och att de fick ta en diskussion till angående detta. Han återkom och ville göra ytterligare ett ultraljud för att kolla moderkakan (ny doktor, ny koll). Ingen ytterligare blödning och han konstaterar som de andra att det ser ok ut. Jag är nu 3 cm öppen och livmodertappen är helt retarderad.

Det finns egentligen inga medicinska skäl för mig att stanna kvar menar han (nähä, så förlossning är inget medicinskt skäl tänker jag), men eftersom jag bor så långt bort får jag stanna. Thank God!

Värkarna gör verkligen hysteriskt ont under förmiddagen (latensfasen, när man håller på att öppna sig). Med facit i hand var detta den absolut värsta delen. Så fort jag rör mig får jag en ny värk och jag undviker därför att ens ligga på sidan. Platt på rygg, precis tvärt emot vad jag tänkt. Jag skulle ju gå omkring och stå, kanske duscha osv. Försöker ställa mig några gånger men blir svim- och kräksfärdig. Profylaxandas (utan kurs, det funkade ändå) och fortsätter med TENSen.

Jag fortsätter dock att öppna mig så sakteliga, trots ryggläget, och vid halvtretiden på eftermiddagen var det så äntligen dags att flytta över till förlossningen (och smärtlindringen! :-). 4 cm öppen.

Gillar barnmorskan direkt. Hon undrar om jag vill bada badkar, som jag skrivit i min förlossningsplan, men det känns inte alls lockande. Varmt! Lustgas kanske, föreslår jag istället förhoppningsfullt?

Skönt….

Lite knepigt dock med timingen. Man måste börja andas in lustgasen liksom just innan värken börjar, annars hinner det inte få någon effekt. Missar man får man mer panik i masken och får ta bort den och lita till andningen i stället. Totalt sett var dock lustgasen en mycket god vän under resten av förlossningen.

Man kollar mig varje timme; 5 cm öppen, en timme senare; 5 cm öppen (suck). Jag är i min egen lilla bubbla. Andas igenom värken, blundar och vilar mig mellan värkarna som nu kommer med ca 2-3 minuters mellanrum. Någonstans här kräks jag massor. Men det är inget som bekymrar mig nämnvärt. Vad är väl lite kräks i håret? Mamma servar med dricka, lägger en sval hand på min panna eller masserar mina fötter. Hon är lugn och trygg och det är så skönt att ha henne med. Hon sköter sig exemplariskt. Barnmorskorna sköter coachningen och hon bara finns där för mig. Jag ligger fortfarande på rygg.

Jag har CTG-monitor på och man kan se att bäbisens hjärtfrekvens går ner vid varje värk. Barnmorskan och läkaren som hjälper till är eniga om att det inte är farligt. De förklarar för mig att om hjärtfrekvensen bara går upp igen direkt efter värken så är det inte farligt. Det är om det tar längre tid att återhämta sig som det är farligt. Jag ser på kurvan att den beter sig just så som de säger. De är så trygga i sitt sätt att jag litar fullkomligt på dem. Jag frågar att om det skulle vara någon fara för barnet så skulle ni väl plocka ut honom? Och svarar mig själv i nästa andetag att vi har ju faktiskt gemensamt intresse i detta och jag förstår att de inte skulle utsätta bäbisen för onödig risk.

Tror att man satt en skalpelektrod på bebisens huvud vid det här laget som mäter hjärtljuden bättre än CTG-apparaten. Vilket också måste innebära att de tagit häl på hinnorna så vattnet gick (vilken fors!). Jag använder värkmätningskurvan för att lättare kunna avgöra när jag skall andas lustgasen.

Om man vill ha ryggbedövning bör man få den när man är mellan 5 och 6 cm öppen. Jag ber om den ett par gånger, det är tydligt att de inte ger ryggbedövning sådär bara man nämner det, man måste säga till explicit. De kallar på narkosdoktorn som kommer en stund senare. Det går bra verkar det som. Ahhh, jag vaknar upp ur bubblan! Det gör fortfarande skitont men på ett annat sätt. Den brännande konstanta värken i lår, rumpa och rygg försvinner. Och nu kan jag stå ett tag, eller stå lutad över huvudändan av sängen, utan svimningkänslorna. Jag får lite värkstimulerande dropp, men det behövs knappt, värkarna fortsätter bra trots bedövningen.
Dags att kolla öppning igen. Mamma säger skämtsamt att nu är det nog 8 cm öppet (standard är 1 cm per timme). Varefter BM något förvånad konstaterar att ja, det var det visst.. Och ytterligare en timme senare är jag 10 cm öppen (återigen förutspått av mamma) och det är snart dags att börja krysta.