Tjohoo och beroenden!

Jag fick 1.9 på högskoleprovet! Tjohoo! Det betyder att jag med tillägg för arbetslivserfarenhet skulle kunna komma in på läkarlinjen överallt utom i Stockholm.

Men nu är ju inte läkaralternativet riktigt aktuellt längre. Det var ju ett alternativ i samband med väntan i adoptionskö. Och om allt går vägen (peppar, peppar, tvi tvi tvi, hasta kvasta) så blir det ju inga adoptionsköer.

Fast man skulle ju kunna tänka sig ett alternativ E kanske... Alltså alternativ D i kombination med en snäll och generös man? Som tar hand om finanserna och Knutte medan jag förverkligar mig själv? Eller Lotto-alternativet? Har en stående 10-veckors rad sen ett år tillbaks. Liten chans att vinna, jag vet, men oändligt mycket större än vid inget spel alls. Lottovinsten är ett riktigt bra alternativ faktiskt! Som passar ihop med alla alternativplaner.

Beroenden.
Har tiggt till mig ett extra ultraljud hos snälla doktorn nästa vecka. Kände att jag behöver min UL-fix. Det är över två veckor sen sist. Och doktorn öppnade nästan för alternativet själv när han senast nämnde att det var ju många som kände att de gärna ville göra en koll till och då brukar de vara tillmötesgående. Ringde Snälla syster och hon var så hjälpsam så, ja det brukar vi inte knussla med sa hon.

Tjohoo!

Betraktelser från en ålderstigen högskoleprovare

Fy fan vad skönt att det är över - vilken pärs!

Kan inte minnas att det var så jobbigt att skriva högskoleprovet, och då var det ändå bara 17 år sen sist... Kan det vara jag som har förändrats måntro? Kom inte heller ihåg att det pågick hela dagen. 8:2o till 16:15. Och ett av delproven var man tvungen att göra två gånger (ja, inte exakt samma då). Så var det inte förr. Vilken tortyr.

Kämpade mot ångesten av att vara helt fel ute i morse i svärmen av 18-åringar. Jag får vara här, jag är inte knäpp, det är inget konstigt med en medelålders tant på högskoleprovet. Lättnaden var betydande när en annan ålderstigen dök upp.

Söta är de i alla fall 18-åringarna (se upp för pervo-Moooi!)

Jag tror faktiskt det gick lite bättre än det gjorde för 17 år sen och det är ganska intressant tycker jag. Jag tänker ofta på hur fort det har gått i arbetslivet från att ha varit den unga, hungriga, entusiastiska till en ganska blasé och omotiverad typ. Har nog tänkt att det även hänger ihop med förmåga - att jag helt enkelt inte är lika skarp längre. Men om jag nu lyckas bättre på högskoleprovet än när jag var yngre så kanske skärpan ändå ersatts av någon form av erfarenhet.

En tydlig skillnad var i alla fall snabbheten. Jag har alltid varit först färdig när det varit provdags och suttit och visslat (inte bokstavligt) och väntat att tiden skulle gå. Så var det inte nu! Phew, det var på håret att jag hann och på läsförståelsen missade jag tom att fylla i ett svar (störande!!). Tjejen som satt bredvid mig var supersnabb och det stressade mig som fan.

En annan skillnad var vilka områden som jag föredrog. Läsförståelse var alltid en favorit tidigare men den tyckte jag var svår nu, däremot var den logiska delen, ordförståelse och engelsk läsförståelse bättre den här gången.

Skall bli spännade att få det officiella resultatet om fyra veckor. Kanske avslöjar jag resultatet här på bloggen om det gått bra.

"Om utifall att" eller "Plan D"

Det var ju meningen att den här bloggen skulle handla om alternativplaner också.

Jag kommer inte ihåg om jag skrivit om mina läkardrömmar tidigare? Men redan innan jag började skolan hade jag bestämt mig för att det var hjärnkirurg jag skulle bli (den inriktningen har dock försvunnit sedan dess, just nu är det, överraskande, fertilitet som känns mest lockande).

Sen rullade det på. Det gick ganska bra för mig i skolan, relativt lätt, och för en i grunden lat person som mig så nöjde jag mig med det. Jag kämpade aldrig för de riktigt riktigt bra betygen. Tänkte att det löser sig nog , optimist som jag är (var??....). Så när det var dags för universitetsstudier räckte inte betygen till för att komma in på läkarlinjen. Och att vänta 5 år på att börja plugga och samla arbetslivserfarenhetspoäng var helt uteslutet. Herregud!! Då skulle ju hela livet hinna rinna iväg innan man ens hunnit börja!!

Så kändes det då....

Nu är jag äldre och visare (?) och vet att fem år är ingenting, och om det är något man hinner med i livet så är det att jobba.

Jag hade en riktigt livsvals-ifrågasättande-period för sisådär 4 år sedan där jag nästan bestämt mig för att sadla om och faktiskt satsta på de där läkardrömmarna. Men så kom barnlängtan i mellan och jag kom fram till att det var viktigare för mig att försöka bli mamma än att ändra karriär.

Men så i somras när det såg ut som att det faktiskt fanns en reell risk att det inte blir några biologiska barn och adoption blev ett alternativ (plan C), så såg jag möjligheten att kombinera läkardrömmen med barndrömmen. Eftersom köerna för singeladoption är så långa skulle jag hinna långt på läkarutbildningen innan det ens blev tal om att hämta ett barn.

Ett mycket bra alternativ tycker jag. Nu hoppas jag såklart att plan B (IVF) verkligen kommer fungera hela vägen, men om det inte går som tänkt finns det fortfarande alternativplaner som inte känns som sämre alternativ.

Men....

För att ha en chans att komma in på läkarlinjen måste jag skriva högskoleprovet. Idag har jag övat på ett gammalt prov från 2006, och det gick riktigt bra! På lördag gäller det. Jag är mest orolig för koncentrationen. Det var ju ett tag sen man satt i timmar och tenterade.

I väntan på...

Jag har gjort ett tillägg till min bloggtitel, för än så länge handlar inte bloggen om livet del 2, utan snarare om livet del 1, eller möjligtvis 1,5....

Nästa år vid den här tiden kommer dock livet del 2 ha börjat. Följande alternativ finns:
1. jag är mamma till en ny liten
2. jag är gravid
3. jag läser till läkare, under tiden väntar jag på att få adoptera
4. jag blir frilansande konsult och tillbringar tiden mellan projekt med att göra meningsfulla saker som volontärarbete, väntar på att få adoptera

Finns också ett alternativ som förlänger väntan på livet del 2:
5. jag är för feg för att göra stora förändringar i mitt karriärval, väntar på adoption