Idag vaknade jag...

... av kramp i vaden. Det var inte skönt!

Sett från den ljusa sidan

Jag har funderat lite på det här med krämpor och att vara gravid ensam.

Slutsats: jag tror det är enklare att vara själv*

Varför? jo för att jag helt enkelt inte har någon att beklaga mig för (ja förutom kära bloggen då...). Hade jag haft en man hade jag varit så ynklig så! - hämta det, -hjälp mig med det, -stackars mig, -så svårt att få på stödstrumpan, voi voi. Men nu är det ingen idé att jag ynkar mig, och därmed blir problemen inte större än nödvändigt.

Är det inte finurligt hur hjärnan kan vända saker till det positiva! (inte lika kul att hjärnan är minst lika skicklig på motsatsen - om man befinner sig i en sådan fas...)

* inser att mina krämpor är minimala i jämförelse med hur det kan vara, och hade de varit värre så vet till och med jag att två är bättre än en.

Snigel, snigel på vägen där

27+5:
Jag mår ju oförskämt bra och har gjort det under hela graviditeten, i alla fall efter de första utmattande månaderna. Men nu är det nog så att foglossningen ändå gör sig lite kännbar (fast jag klagar inte! :-)).

Från vårdguiden: "Under graviditeten förbereder sig kroppen inför förlossningen genom att producera mer av ett hormon som heter relaxin. Hormonet gör att senor, ligament och bindväv mjukas upp, bland annat mjukas bäckenlederna upp och blir mer töjbara. Det sker för att bäckenet ska kunna utvidgas och kallas bäckenuppluckring eller foglossning."

Jag har alltid tyckt att foglossning låter som något kan ramla isär eller så, men det handlar tydligen om att saker och ting inte hålls ihop lika väl som vanligt av senor och ligament. Loss är de tydligen alltid fogarna, om det inte vore för ligament och dylikt.

I mitt fall känns det som någon satt en spärr på bakbenet så jag inte kan dra tillbaks benet lika mycket som vanligt när jag går. Framåt däremot går utmärkt. Men det har man ju inte så stor nytta av, framåt på ena innebär ju bakåt på det andra... Enda bilden jag kan få i huvudet skulle vara någon slags jämfota längdhopp med båda benen framåt, men det känns verkligen inte lockande.

Alltså är det bara att acceptera att hur jag än travar på med mina små steg så går det inte särskilt fort. De har börjat mobba mig på jobbet när jag släntrar efter :-)

Positiva saker med foglossning är att man skall följa dessa rekommendationer som inte alls känns som en börda:
Undvik tunga lyft
Gå inte i trappor
Gå inte långa promenader
Stå inte på ett ben

Med hälsningar från latmasken

PS. nu har jag surfat lite på foglossning och kommit fram till att det kunde vara mycket, mycket värre...

Fast i bobyggarträsket

Glest med bloggandet, jag vet. Jag är ju en i grunden lat person och det kan gå långa tider utan att jag gör någonting vettigt. Kväll efter kväll på rygg i soffan framför TV:n (snacka om att jag kommer få ändra mina rutiner... :-))

Men så har jag en manisk sida också som kan triggas helt plötsligt. Vanligtvis brukar det resultera i någon omtapetserad vägg eller ny köksbänk eller dylikt. Gemensamt är att idé och genomförande i stort sett sammanfaller. Tapetinspiration kan uppstå på fredagskvällen, lördag morgon besök i tapetaffären, tapetsering hela helgen och söndag eftermiddag är det klart. Under tiden har allt från mat till toalettbesök fått stryka på foten.

Denna vecka har jag drabbats av mani som har viss anknytning till mitt tillstånd att göra. Jag stickar en tröja. Till Knud såklart. Inspiration i söndags, måndag efter jobb till garnaffär, sticka sticka sticka, onsdag till garnaffär för köp av andra stickor, sticka sticka sticka. Så jag har helt enkelt inte hunnit blogga. Idag skall jag på vattengympa och hinner inte komma igång med stickningen. Dessutom har dessa maniska episoder ganska kort livslängd, så det gäller att jag blir färdig innan anfallet gått över. Annars är det kört. Tror det börjar mattas av lite så håll tummarna.

Vidare har jag drabbats av akut foglossning tror jag. Sen igår typ. Kan man verkligen få plötslig foglossning? Trodde det var något som kom smygande. Jag gissar att det är ett resultat av allt stick-sittande. Brukar ju som sagt annars tillbringa kvällarna i mer horisontellt läge. Får se hur det utvecklar sig.