Snigel, snigel på vägen där

27+5:
Jag mår ju oförskämt bra och har gjort det under hela graviditeten, i alla fall efter de första utmattande månaderna. Men nu är det nog så att foglossningen ändå gör sig lite kännbar (fast jag klagar inte! :-)).

Från vårdguiden: "Under graviditeten förbereder sig kroppen inför förlossningen genom att producera mer av ett hormon som heter relaxin. Hormonet gör att senor, ligament och bindväv mjukas upp, bland annat mjukas bäckenlederna upp och blir mer töjbara. Det sker för att bäckenet ska kunna utvidgas och kallas bäckenuppluckring eller foglossning."

Jag har alltid tyckt att foglossning låter som något kan ramla isär eller så, men det handlar tydligen om att saker och ting inte hålls ihop lika väl som vanligt av senor och ligament. Loss är de tydligen alltid fogarna, om det inte vore för ligament och dylikt.

I mitt fall känns det som någon satt en spärr på bakbenet så jag inte kan dra tillbaks benet lika mycket som vanligt när jag går. Framåt däremot går utmärkt. Men det har man ju inte så stor nytta av, framåt på ena innebär ju bakåt på det andra... Enda bilden jag kan få i huvudet skulle vara någon slags jämfota längdhopp med båda benen framåt, men det känns verkligen inte lockande.

Alltså är det bara att acceptera att hur jag än travar på med mina små steg så går det inte särskilt fort. De har börjat mobba mig på jobbet när jag släntrar efter :-)

Positiva saker med foglossning är att man skall följa dessa rekommendationer som inte alls känns som en börda:
Undvik tunga lyft
Gå inte i trappor
Gå inte långa promenader
Stå inte på ett ben

Med hälsningar från latmasken

PS. nu har jag surfat lite på foglossning och kommit fram till att det kunde vara mycket, mycket värre...