Sett från den ljusa sidan

Jag har funderat lite på det här med krämpor och att vara gravid ensam.

Slutsats: jag tror det är enklare att vara själv*

Varför? jo för att jag helt enkelt inte har någon att beklaga mig för (ja förutom kära bloggen då...). Hade jag haft en man hade jag varit så ynklig så! - hämta det, -hjälp mig med det, -stackars mig, -så svårt att få på stödstrumpan, voi voi. Men nu är det ingen idé att jag ynkar mig, och därmed blir problemen inte större än nödvändigt.

Är det inte finurligt hur hjärnan kan vända saker till det positiva! (inte lika kul att hjärnan är minst lika skicklig på motsatsen - om man befinner sig i en sådan fas...)

* inser att mina krämpor är minimala i jämförelse med hur det kan vara, och hade de varit värre så vet till och med jag att två är bättre än en.