Sett från den ljusa sidan

Jag har funderat lite på det här med krämpor och att vara gravid ensam.

Slutsats: jag tror det är enklare att vara själv*

Varför? jo för att jag helt enkelt inte har någon att beklaga mig för (ja förutom kära bloggen då...). Hade jag haft en man hade jag varit så ynklig så! - hämta det, -hjälp mig med det, -stackars mig, -så svårt att få på stödstrumpan, voi voi. Men nu är det ingen idé att jag ynkar mig, och därmed blir problemen inte större än nödvändigt.

Är det inte finurligt hur hjärnan kan vända saker till det positiva! (inte lika kul att hjärnan är minst lika skicklig på motsatsen - om man befinner sig i en sådan fas...)

* inser att mina krämpor är minimala i jämförelse med hur det kan vara, och hade de varit värre så vet till och med jag att två är bättre än en.

Dilemma

I morgon är det fotografering för en artikel i DN. Det har varit upprop på Femmis att så många medlemmar som möjligt skall vara med, mammor, barn, gravida, funderare och försökare. Eftersom det pågår en debatt inom regering och riksdag om att ändra lagen för att tillåta assisterad befruktning för ensamstående har vi en viktig roll att fylla i opinionsbildningen. Att visa att det här redan är en verklighet för massor med kvinnor, oavsett om det är tillåtet i Sverige eller inte. Att argumentera för. Att visa på inkonsekvensen i att tillåta adoption för ensamstående men inte assisterad befruktning.

Jag vill vara med och påverka. Jag är stolt över mitt beslut, och tycker faktiskt det är ganska häftigt. Alla postitiva reaktioner jag får från människor runt omkring mig stärker mig och jag känner mig fylld av tillförsikt.

Men ändå tvekar jag om jag skall vara med....

Dumma tankar dyker upp. Jag tänker på gamla pojkvänner som jag blivit dumpad av. Jaha, stackars människan, hon lyckades aldrig hitta någon efter mig. Ingen annan ville ha henne heller. Jag kan tom tänka på hur det skulle kännas om folk "hem-hemifrån" skulle se bilden (fast man läser faktiskt inte DN på västkusten...)

MISSLYCKAD, MISSLYCKAD, hon är själv, ingen vill ha henne, na na-na na-na na!

Egentligen är det nog bara en projektion av mina egna innersta tankar som jag överför på de tänkta läsarna. Det är en enorm sorg att inte ha hittat kärleken och någon att dela livet med. Denna största av livets gåvor.

Ett stort fett misslyckande är vad det är...

Vi får se hur jag gör. Hoppas jag kan vara modig.

Karriär vs. kärnfamilj

I en av kommentarerna på mitt föregående inlägg frågades om inte många av de tjejer som väljer att bli frivilligt ensamma mammor har prioriterat karriär framför förhållande och inte passar ihop med kärnfamiljsidealet där mannen står för försörjningen och kvinnan har huvudansvar för hemmet.

Hmm, jag vet faktiskt inte om det stämmer.

I mitt fall har jag aldrig tvingats välja mellan förhållande och karriär. Snarare har jobbet tagit stor plats eftersom jag inte haft något förhållande. Liksom, ja ja, jag kan ju likagärna jobba, jag har ju inget viktigare i mitt liv. Jag har aldrig (medvetet i alla fall) valt bort ett förhållade för jobbet. Och därmed inte heller barn.

Däremot tror jag jag har använt jobbet som en ursäkt för att jag inte träffat någon. Har varit på resande fot i jobbet i åtta år och det har varit ganska skönt att kunna skylla på det. Det är ju lika bra att jag inte har någon pojkvän, det skulle ju aldrig funka ändå med det här jobbet - typ...

Dessutom blev resandelivet något slags pseudo-tillvaro där man umgås med kollegor och faktiskt kan ha det ganska trevligt med sin "projektfamilj". Har nog varit lite rädd för livet på hemmaplan där jag är själv och alla andra har sitt med pojkvänner och barn.

Men nu lever jag på hemmaplan, och snart är vi en liten familj - Knud och jag!

Om spermiedonation i SvD idag

I dagens SvD finns två artiklar (du hittar dem här och här) som behandlar spermiedonation i Danmark och den ökande strömmen av svenska kvinnor som liksom jag väljer att få barn med hjälp av anonym donator i Danmark. Jättebra artiklar!

Men kommentarerna.... Det gör mig riktigt beklämd hur människor kan vara så missunsamma och fördömmande. Vem är du som blir så provocerad av att jag, efter många års övervägande, har bestämt mig för att bli mamma på egen hand.

Jag måste få svara på några av påståendena i kommentarerna.

Alla kvinnor som väljer insemination är manshatare:
Jag älskar män! Tror jag var kär första gången redan vid 2 års ålder i min då 3-årige granne. Sen dess har jag varit kär många gånger, men tyvärr har jag inte haft något förhållande där det varit aktuellt att skaffa barn.

Alla kvinnor som väljer insemination är feminister:
Visst tycker jag att det kan finnas orättvisor mellan män och kvinnor, men inte alltid nödvändigtvis till männens fördel. Jag har aldrig kunnat identifiera mig med den tysta flickan som inte fått sändningstid i klassrummet eller blivit omkörd i arbetslivet. Helt enkelt för att jag alltid tagit för mig.

Kvinnor som väljer insemination är neurotiska vrak som ingen man kan leva med:
Under mina två år i Femmis har jag träffat många femmistjejer och jag kan inte sluta förundras över vilken grupp av starka, stabila, humoristiska, ofta framgångsrika och definitivt med fötterna på jorden-tjejer det är.

Att skaffa barn med insemination är ogenomtänkt och själviskt:
En sak är säker, detta är inte ett beslut som man fattar lättvindigt. Det är självklart att man tänker igenom vilka konsekvenser det kan få för barnet. Och visst kan det vara så att barnet kommet ifrågasätta ditt val. Det är något som jag och alla andra femmismammor måste vara medvetna om. Men det måste inte bli problem.

Valet att skaffa barn på egen hand innebär ett fördömmande av kärnfamiljen:
Jag har alltid tänkt att jag skulle ha familj. Det har liksom varit en självklar del av livet. Jag har tillbringat många år med att söka efter den "rätte". Och visst har jag drömt om kärnfamiljen. Jag är själv uppväxt i en familj med en mamma och pappa som är lyckligt gifta, och har haft en fantastisk barndom. Men just nu när tiden är knapp har jag inte det valet! Mitt val står emellan 1. riskera att förbli barnlös (otänkbart) 2. skaffa barn med första bästa (otänkbart) eller 3. skaffa barn på egen hand och lita på att min grundtrygghet och det nätverk jag har runt mig är goda förutsättningar för att Knud liksom jag kommer bli ett lyckligt efterlängtat barn.

Barn som har anonym donator som pappa är dömda till ett liv i olycka och kommer bli trasiga vuxna:
Det finns inget som tyder på att barn till ensamstående har löper större risk att bli olyckliga vuxna än andra. Dessutom är jag helt övertygad om att det är bättre att inte ha någon biologisk pappa än en som skiter i dig.

Det är ingen rättighet att få barn:
Det här argumentet hör man alltid i sådana här sammanhang. Men varför skulle det vara ett argument för att just ensamstående inte skall få skaffa barn? Det är väl inte mer en rättighet när man är två? Det finns väl inget barn som bett om att få födas? Men de flesta barn verkar ju ändå, när det väl är ett faktum, vara ganska nöjda över att finnas till. Samma sak att det skulle vara höjden av egoism att skaffa barn på egen hand. Men är det inte alltid egoistiskt att skaffa barn? Visst skaffar du barn för din skull? Vem gör inte det? Sen blir det ju förhoppningsvis en win-win för alla inblandade.

Varför inte adoptera, det finns ju massor av barn som far illa i världen:
Jo, det är absolut ett alternativ. Men kötiden för singeladoptioner är jättelång, och i många fall finns inte tiden att vänta. Kan också vara en ekonomisk fråga. Det är dyrt att adoptera. (Det är det iofs att göra 6 inseminationer och 2 IVF också....)

Ett barn behöver manliga förebilder:
Japp, det tror jag också. Men inte nödvändigtvis i form av en biologisk pappa. Jag har många killkompisar, pappa, svågrar och släktingar. Dessutom hoppas jag att Knud och jag kan träffa en pappa senare! Bara för att jag är själv nu när jag skaffar barn betyder det ju inte att jag aldrig skulle kunna träffa en man.

Det var nog "allt" för nu (ganska mycket....)

Patetiska människa!

Ååååhhh, jag blir så trött på mig själv! Jag har en fånig hang-up som gör att jag inte kan låta bli att handla som om jag handlade till fler än en person... Särskilt gäller detta stycksaker. T ex handlar jag ofta något gott frall-typ-bröd eller ciabatta att äta till kvällsmat, och då handlar jag alltid två, fastän jag bara kommer äta en...

Ikväll var det chokladpudding. Plockar till mig en och försöker lämna kyldisken, men så blir ångesten för svår och så kan jag inte låta bli att ta en till. För Gud förbjude att någon skulle tänka STACKARS MÄNNISKA DÄR SKALL HON HEM ENSAM PÅ FREDAGSKVÄLLEN OCH FESTA TILL DET MED EN CHOKLADPUDDING!!

Sorgligt, jag vet, folk skiter väl i mig och mina chokladpuddingar.

Ett litet hugg i hjärtat...

Varför har jag denna fäbless för graviditets- och förlossningsprogram på tv? Tror inte det kan vara bra för mig. I går kväll visades ett halvtimmesprogram på kunskapskanalen om ett barns utveckling i magen och man fick följa ett franskt par och deras graviditet.

Valet jag gjort att skaffa barn på egen hand är väl genomtänkt och jag är helt tillfreds med mitt beslut. Ibland kan jag nästan övertyga mig själv om att det kanske till och med är bättre att vara ensam än att vara två (jo, det är nog så att man kan hjärntvätta sig själv...).

Men så får man se ett sånt där par som jag såg igår på tv. Och PAPPAN... Bilden av honom när han efter ultraljudet är helt försjunken i bilderna av sin dotter i magen. Hur han strålar av lycka och stolthet över det nya livet. När han spelar munspel för magen och kysser den. Lyckan av att dela upplevelsen av detta mirakel.

Då hugger det till i hjärtat...