På tv4 nyheterna i morse presenterades nya forskningsrön från Storbritannien där man kommit fram till att gravida kvinnor som använder mobiltelefon löper en ökad risk att få barn med beteendestörningar. Det skulle visst räcka med 2-3 samtal om dagen. Hur många gravida kvinnor tror ni det finns? Hur många av dessa tror ni använder mobil? Ganska många skulle jag tro. Hur många människor tror ni man oroar genom att presentera sån här information?
Ingenting sas om hur stor risken är att få ett hyperaktivt barn om man inte använder mobil. Och ingenting om hur stor den ökade risken är i procent. Säg att risken skulle gå från 0,5 på 1000 till 0,6 på 1000. Skulle innebära en 20% förhöjd risk vilket i sig är mycket, men den totala risken är fortfarande låg. Det gör mig skitirriterad att man inte presenterar fakta i sitt sammanhang utan istället väljer att skrämma upp alla!!
Nu har jag hittar artikeln inslaget grundar sig på. Inte heller här anger man utgångsrisken som man jämför med utan bara den procentuella ökningen.
Jag vägrar oroa mig! (fast det gör jag ju förstås ändå, annars skulle jag inte behöva skriva ett inlägg om det... Dessutom har jag precis bytt till mobilt bredband vilket måste innebära att jag just nu sitter och strålar magen extra mycket - förbaskade forskningsrön).
söndag, maj 18, 2008
Irriterad
torsdag, februari 28, 2008
Trött och sliten
Tror att veckans jobbkonflikter slitit lite mer på mig än jag var beredd på. Känner mig ganska urvriden, får nog tänka på att jag inte är helt mitt vanliga kamplystna jag. Tar ledigt i morgon, har lyxen att ha en arbetsgivare som ger en rätt till flextid (och uttag av detsamma i heldagar) fastän övertidsersättning är bortförhandlad. Hoppar över vattengympan i kväll också, kör vattenavslappning i badkaret i stället. Skönt!
Var det någon som såg Kvällsöppet med Ekdal i går kväll? Jag tycker femmis-tjejerna var jätteduktiga och hela debatten kändes som en straffspark rakt i mål. KD-människan på länk gjorde ju inte direkt saken sämre för vår del med sina oproffsiga och nervösa inlägg.
Återigen är det massa miffon som skriver otrevliga inlägg som kommentar till debatten. Borde egentligen inte läsa men så kan jag ändå inte låta bli. Vissa kan man bara avfärda (fast man blir lite skrämd ändå - de här människorna finns ju), men några saker är lite svårare att ignorera. De som är svårast är de som skriver att de vuxit upp utan pappa och att de mår skit pga detta. Jag är ju övertygad om att det är stor skillnad på att inte ha någon pappa alls jämför med att ha en som har övergivit en, men ändå... Jag vill verkligen inte att Knud skall känna så.
I övrigt så kan jag bara återupprepa det jag sa efter artikel i SvD senast.
tisdag, februari 26, 2008
Mera media
Har visst blivit en riktig femmis-aktivist på senaste! Jag är med i en radiointervju i Radio Sweden idag (Sveriges Radios internationella avdelning) ang singelinseminationers vara eller icke vara i Sverige.
Här kan ni höra intervjun:
http://www.sr.se/webbradio/?type=broadcast&Id=1030095&BroadcastDate=&IsBlock=1
inslaget börjar vid 7 minuter och är ca 6 minuter långt.
Jag gillar reporterns twist på Single Mothers by Choice (engelska varianten av Femmis) till "Single by Chance, Mother by Choice".
Tillsist vill jag skicka ett jättegrattis till Lillawi som idag på VUL fått se inte bara ett utan två pickande hjärtan.
måndag, februari 25, 2008
Kvällsöppet på onsdag (TV4 22:45)
Egentligen skulle jag skriva ett frustrationsinlägg om hur trött jag blir på de där människorna, som alltid finns på alla arbetsplatser, och som bara är så förbannat skitjobbiga och svåra att ha att göra med och ifrågasätter allt, även det som de inte fattar eller har med att göra. Alla runt omkring dem tycker samma men ändå måste man om och om igen stryka medhårs bara för att undvika fullskaligt krig. En sån dag har jag haft idag. Egentligen skulle jag bara vilja säga "-Dra åt helvete, det skall du skita i! Det finns en anledning till att du inte är ansvarig för det här längre!" men det gör jag ju inte förstås... (förutom i huvudet, där gör jag det om och om igen:-)
Men! När jag kom hem ser jag på femmislistan att på onsdag kl 22:45, kommer debattprogrammet Kvällsöppet med Ekdal att ägna huvudtiden av programmet åt frågan om diskrimineringen av ensamstående kvinnor när det gäller assisterad befruktning. Två femmismedlemmar kommer vara med!
Så nu blev jag så exalterad att jag inte behöver bli av med några frustrationer längre :-)
Spännande! Bänka er på onsdag!
måndag, februari 18, 2008
lördag, februari 16, 2008
Dilemma
I morgon är det fotografering för en artikel i DN. Det har varit upprop på Femmis att så många medlemmar som möjligt skall vara med, mammor, barn, gravida, funderare och försökare. Eftersom det pågår en debatt inom regering och riksdag om att ändra lagen för att tillåta assisterad befruktning för ensamstående har vi en viktig roll att fylla i opinionsbildningen. Att visa att det här redan är en verklighet för massor med kvinnor, oavsett om det är tillåtet i Sverige eller inte. Att argumentera för. Att visa på inkonsekvensen i att tillåta adoption för ensamstående men inte assisterad befruktning.
Jag vill vara med och påverka. Jag är stolt över mitt beslut, och tycker faktiskt det är ganska häftigt. Alla postitiva reaktioner jag får från människor runt omkring mig stärker mig och jag känner mig fylld av tillförsikt.
Men ändå tvekar jag om jag skall vara med....
Dumma tankar dyker upp. Jag tänker på gamla pojkvänner som jag blivit dumpad av. Jaha, stackars människan, hon lyckades aldrig hitta någon efter mig. Ingen annan ville ha henne heller. Jag kan tom tänka på hur det skulle kännas om folk "hem-hemifrån" skulle se bilden (fast man läser faktiskt inte DN på västkusten...)
MISSLYCKAD, MISSLYCKAD, hon är själv, ingen vill ha henne, na na-na na-na na!
Egentligen är det nog bara en projektion av mina egna innersta tankar som jag överför på de tänkta läsarna. Det är en enorm sorg att inte ha hittat kärleken och någon att dela livet med. Denna största av livets gåvor.
Ett stort fett misslyckande är vad det är...
Vi får se hur jag gör. Hoppas jag kan vara modig.
söndag, januari 20, 2008
Om spermiedonation i SvD idag
I dagens SvD finns två artiklar (du hittar dem här och här) som behandlar spermiedonation i Danmark och den ökande strömmen av svenska kvinnor som liksom jag väljer att få barn med hjälp av anonym donator i Danmark. Jättebra artiklar!
Men kommentarerna.... Det gör mig riktigt beklämd hur människor kan vara så missunsamma och fördömmande. Vem är du som blir så provocerad av att jag, efter många års övervägande, har bestämt mig för att bli mamma på egen hand.
Jag måste få svara på några av påståendena i kommentarerna.
Alla kvinnor som väljer insemination är manshatare:
Jag älskar män! Tror jag var kär första gången redan vid 2 års ålder i min då 3-årige granne. Sen dess har jag varit kär många gånger, men tyvärr har jag inte haft något förhållande där det varit aktuellt att skaffa barn.
Alla kvinnor som väljer insemination är feminister:
Visst tycker jag att det kan finnas orättvisor mellan män och kvinnor, men inte alltid nödvändigtvis till männens fördel. Jag har aldrig kunnat identifiera mig med den tysta flickan som inte fått sändningstid i klassrummet eller blivit omkörd i arbetslivet. Helt enkelt för att jag alltid tagit för mig.
Kvinnor som väljer insemination är neurotiska vrak som ingen man kan leva med:
Under mina två år i Femmis har jag träffat många femmistjejer och jag kan inte sluta förundras över vilken grupp av starka, stabila, humoristiska, ofta framgångsrika och definitivt med fötterna på jorden-tjejer det är.
Att skaffa barn med insemination är ogenomtänkt och själviskt:
En sak är säker, detta är inte ett beslut som man fattar lättvindigt. Det är självklart att man tänker igenom vilka konsekvenser det kan få för barnet. Och visst kan det vara så att barnet kommet ifrågasätta ditt val. Det är något som jag och alla andra femmismammor måste vara medvetna om. Men det måste inte bli problem.
Valet att skaffa barn på egen hand innebär ett fördömmande av kärnfamiljen:
Jag har alltid tänkt att jag skulle ha familj. Det har liksom varit en självklar del av livet. Jag har tillbringat många år med att söka efter den "rätte". Och visst har jag drömt om kärnfamiljen. Jag är själv uppväxt i en familj med en mamma och pappa som är lyckligt gifta, och har haft en fantastisk barndom. Men just nu när tiden är knapp har jag inte det valet! Mitt val står emellan 1. riskera att förbli barnlös (otänkbart) 2. skaffa barn med första bästa (otänkbart) eller 3. skaffa barn på egen hand och lita på att min grundtrygghet och det nätverk jag har runt mig är goda förutsättningar för att Knud liksom jag kommer bli ett lyckligt efterlängtat barn.
Barn som har anonym donator som pappa är dömda till ett liv i olycka och kommer bli trasiga vuxna:
Det finns inget som tyder på att barn till ensamstående har löper större risk att bli olyckliga vuxna än andra. Dessutom är jag helt övertygad om att det är bättre att inte ha någon biologisk pappa än en som skiter i dig.
Det är ingen rättighet att få barn:
Det här argumentet hör man alltid i sådana här sammanhang. Men varför skulle det vara ett argument för att just ensamstående inte skall få skaffa barn? Det är väl inte mer en rättighet när man är två? Det finns väl inget barn som bett om att få födas? Men de flesta barn verkar ju ändå, när det väl är ett faktum, vara ganska nöjda över att finnas till. Samma sak att det skulle vara höjden av egoism att skaffa barn på egen hand. Men är det inte alltid egoistiskt att skaffa barn? Visst skaffar du barn för din skull? Vem gör inte det? Sen blir det ju förhoppningsvis en win-win för alla inblandade.
Varför inte adoptera, det finns ju massor av barn som far illa i världen:
Jo, det är absolut ett alternativ. Men kötiden för singeladoptioner är jättelång, och i många fall finns inte tiden att vänta. Kan också vara en ekonomisk fråga. Det är dyrt att adoptera. (Det är det iofs att göra 6 inseminationer och 2 IVF också....)
Ett barn behöver manliga förebilder:
Japp, det tror jag också. Men inte nödvändigtvis i form av en biologisk pappa. Jag har många killkompisar, pappa, svågrar och släktingar. Dessutom hoppas jag att Knud och jag kan träffa en pappa senare! Bara för att jag är själv nu när jag skaffar barn betyder det ju inte att jag aldrig skulle kunna träffa en man.
Det var nog "allt" för nu (ganska mycket....)