Om spermiedonation i SvD idag

I dagens SvD finns två artiklar (du hittar dem här och här) som behandlar spermiedonation i Danmark och den ökande strömmen av svenska kvinnor som liksom jag väljer att få barn med hjälp av anonym donator i Danmark. Jättebra artiklar!

Men kommentarerna.... Det gör mig riktigt beklämd hur människor kan vara så missunsamma och fördömmande. Vem är du som blir så provocerad av att jag, efter många års övervägande, har bestämt mig för att bli mamma på egen hand.

Jag måste få svara på några av påståendena i kommentarerna.

Alla kvinnor som väljer insemination är manshatare:
Jag älskar män! Tror jag var kär första gången redan vid 2 års ålder i min då 3-årige granne. Sen dess har jag varit kär många gånger, men tyvärr har jag inte haft något förhållande där det varit aktuellt att skaffa barn.

Alla kvinnor som väljer insemination är feminister:
Visst tycker jag att det kan finnas orättvisor mellan män och kvinnor, men inte alltid nödvändigtvis till männens fördel. Jag har aldrig kunnat identifiera mig med den tysta flickan som inte fått sändningstid i klassrummet eller blivit omkörd i arbetslivet. Helt enkelt för att jag alltid tagit för mig.

Kvinnor som väljer insemination är neurotiska vrak som ingen man kan leva med:
Under mina två år i Femmis har jag träffat många femmistjejer och jag kan inte sluta förundras över vilken grupp av starka, stabila, humoristiska, ofta framgångsrika och definitivt med fötterna på jorden-tjejer det är.

Att skaffa barn med insemination är ogenomtänkt och själviskt:
En sak är säker, detta är inte ett beslut som man fattar lättvindigt. Det är självklart att man tänker igenom vilka konsekvenser det kan få för barnet. Och visst kan det vara så att barnet kommet ifrågasätta ditt val. Det är något som jag och alla andra femmismammor måste vara medvetna om. Men det måste inte bli problem.

Valet att skaffa barn på egen hand innebär ett fördömmande av kärnfamiljen:
Jag har alltid tänkt att jag skulle ha familj. Det har liksom varit en självklar del av livet. Jag har tillbringat många år med att söka efter den "rätte". Och visst har jag drömt om kärnfamiljen. Jag är själv uppväxt i en familj med en mamma och pappa som är lyckligt gifta, och har haft en fantastisk barndom. Men just nu när tiden är knapp har jag inte det valet! Mitt val står emellan 1. riskera att förbli barnlös (otänkbart) 2. skaffa barn med första bästa (otänkbart) eller 3. skaffa barn på egen hand och lita på att min grundtrygghet och det nätverk jag har runt mig är goda förutsättningar för att Knud liksom jag kommer bli ett lyckligt efterlängtat barn.

Barn som har anonym donator som pappa är dömda till ett liv i olycka och kommer bli trasiga vuxna:
Det finns inget som tyder på att barn till ensamstående har löper större risk att bli olyckliga vuxna än andra. Dessutom är jag helt övertygad om att det är bättre att inte ha någon biologisk pappa än en som skiter i dig.

Det är ingen rättighet att få barn:
Det här argumentet hör man alltid i sådana här sammanhang. Men varför skulle det vara ett argument för att just ensamstående inte skall få skaffa barn? Det är väl inte mer en rättighet när man är två? Det finns väl inget barn som bett om att få födas? Men de flesta barn verkar ju ändå, när det väl är ett faktum, vara ganska nöjda över att finnas till. Samma sak att det skulle vara höjden av egoism att skaffa barn på egen hand. Men är det inte alltid egoistiskt att skaffa barn? Visst skaffar du barn för din skull? Vem gör inte det? Sen blir det ju förhoppningsvis en win-win för alla inblandade.

Varför inte adoptera, det finns ju massor av barn som far illa i världen:
Jo, det är absolut ett alternativ. Men kötiden för singeladoptioner är jättelång, och i många fall finns inte tiden att vänta. Kan också vara en ekonomisk fråga. Det är dyrt att adoptera. (Det är det iofs att göra 6 inseminationer och 2 IVF också....)

Ett barn behöver manliga förebilder:
Japp, det tror jag också. Men inte nödvändigtvis i form av en biologisk pappa. Jag har många killkompisar, pappa, svågrar och släktingar. Dessutom hoppas jag att Knud och jag kan träffa en pappa senare! Bara för att jag är själv nu när jag skaffar barn betyder det ju inte att jag aldrig skulle kunna träffa en man.

Det var nog "allt" för nu (ganska mycket....)