I morgon är det fotografering för en artikel i DN. Det har varit upprop på Femmis att så många medlemmar som möjligt skall vara med, mammor, barn, gravida, funderare och försökare. Eftersom det pågår en debatt inom regering och riksdag om att ändra lagen för att tillåta assisterad befruktning för ensamstående har vi en viktig roll att fylla i opinionsbildningen. Att visa att det här redan är en verklighet för massor med kvinnor, oavsett om det är tillåtet i Sverige eller inte. Att argumentera för. Att visa på inkonsekvensen i att tillåta adoption för ensamstående men inte assisterad befruktning.
Jag vill vara med och påverka. Jag är stolt över mitt beslut, och tycker faktiskt det är ganska häftigt. Alla postitiva reaktioner jag får från människor runt omkring mig stärker mig och jag känner mig fylld av tillförsikt.
Men ändå tvekar jag om jag skall vara med....
Dumma tankar dyker upp. Jag tänker på gamla pojkvänner som jag blivit dumpad av. Jaha, stackars människan, hon lyckades aldrig hitta någon efter mig. Ingen annan ville ha henne heller. Jag kan tom tänka på hur det skulle kännas om folk "hem-hemifrån" skulle se bilden (fast man läser faktiskt inte DN på västkusten...)
MISSLYCKAD, MISSLYCKAD, hon är själv, ingen vill ha henne, na na-na na-na na!
Egentligen är det nog bara en projektion av mina egna innersta tankar som jag överför på de tänkta läsarna. Det är en enorm sorg att inte ha hittat kärleken och någon att dela livet med. Denna största av livets gåvor.
Ett stort fett misslyckande är vad det är...
Vi får se hur jag gör. Hoppas jag kan vara modig.
lördag, februari 16, 2008
Dilemma
Posted by Moooi at 09:56
Labels: debatt, Singelskap, tankar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
NEJ! Det är klart att du ska vara med!!
Det är ingen som tänker så när de ser dig i tidningen, det är bara dina egna rädslor. Och skulle det vara någon som tänker så, så är det väl i så fall väldigt sorgligt.. Trångsynta människor som inte har förmågan att se andra människors situationer och val i livet utan att döma är väl inget att ha ändå!
Tänk på vilket insats du gör för debatten istället! Det är viktigare!!
P.S. Du är INTE misslyckad. Du är självständig.
Neej gumman, det är inget misslyckande. Inte över huvud taget, nu blir jag nästan arg! Det är bara en del av livet som ser ut så här just nu. Förstår och känner igen, vi är ju i samma sits. Men du har i alla fall en "liten" förändring på gång och sedan kommer nästa lilla steg och sedan kan vad som helst hända. Du kommer att få det du vill ha men det är ett litet steg i taget.
Kram från en som inte vågar vara med på några bilder just nu men så är jag ju inte gravid ännu.
Du är inte misslyckad! Du kommer att hitta din kärlek förr eller senare. Och Knud är din största kärlek någonsin - du har verkligen funnit rätt!
Jag förstår din tvekan, men jag har inte uppfattat dig som den som verkligen bryr sig om vad andra tycker. Du har vågat ta detta steget och det är så starkt! Och vad om fd pojkvänner skulle tänka så - är det någon du skulle vilja ha tillbaka? Är det någon du eg bryr dig om vad de tycker? Fundera istället på vad dina närmaste skulle tänka. Din familj, dina vänner och Knud. Kram
Huh, hemska tankar! Som jag så väl känner igen! Och precis som du, tror jag att de är dina/mina egna tanker, inte andras (ex JAG tycker inte så om andra, men om mig själv - logiskt? Knappast:)
Så här ÄR det: du har inte fått den tvåsamhet du önskat/önskar, men vet du vad - du har gjort något enormt stort och fantastiskt som vågar ändra på din situation! Du är fantastiskt modig, begåvad och smart som ändrar på det du inte gillar i ditt liv!!
Var stolt över DET!
/Femmis-mamma
KÄnner precis som du - orolig för att uppfattas som misslyckad. Den känslan gör att jag kasnke till och med är extra öppen med hur bebben i magen kommit till ibland - så där på samma sätt som jag var den (nästan forcerat) lyckliga singeln på fester förr (nu med bebbe i magen är det färre fetser).
Känslan finns - att jag inte vill att någon ska tycka synd om mig - för då är det fel på mig -jag vill att alla ska tycka att jag är lycklig och perfekt - fast jag saknar något - kärleken...
Jag ska gå på fotograferingen men det har suttit hårt inne innan jag bestämde mig... Hoppas många kommer så syns man inte...
Misslyckad? NEJ! Medveten? Ja!
kram :)
Så där känner jag också men jag går främst inte dit av andra anledningar, att det fn känns så långt bort för mig att överhuvudtaget lyckas med detta...men jag vet inte om jag gått även om jag varit gravid/haft barn, kanske i ett senare skede när alla omkring en är informerade och man själv inte tänker så mkt på att det är annorlunda längre ...Egentligen skäms jag inte ett dugg men vill ändå inte bli "utpekad" i detta läge.
Jag TYCKER verkligen inte vi är misslyckade utan tvärtom väldigt handlingskraftiga, modiga och lösningsfokuserade. De som har barn i ett parförhållande behöver ju inte alls vara mer "lyckade"- tvärtom. Men fortfarande är detta sätt att skaffa barn väldigt nytt för alla, kanske därför man känner så här?
Kul förresten att du fått så många positiva reaktioner :)
/Lisa
Åh, jag känenr igen mig i dina tankar. När jag ser på dem utifrån, när du skriver är det lätta att mangla sönder med alla de argument som övriga skrivit och fler. Du vet ju också. Samtidigt är normerna ganska starka och det är svårt att vara outsider. Även om man som singel inte är det egentligen, med tanke på hur vanligt det är, kan det ändå kännas så. Risken är stor att man tar någon om man får någon, trots att man kanske inte är kär, eller relationen är dålig. Jag tror inte att alla par är lyckliga. Och jag tror att kärleken kan komma närsomhelst i livet. Vi ska, förhoppningsvis, leva i många år till och har gott om tid att älska.
Skicka en kommentar