"Sista dansen?" eller "Lycklig och ledbruten"

Igår var det fest på jobbet. "Releasefest" för ett stort projekt som vi jobbat med i över ett år och som nu äntligen är live.

Det var så himla KUL!!

Jag vet inte vad det är som gör det (jo det gör jag ju förstås, det är graviditeten, men jag visste inte att det skulle ha en sån effekt), men jag har aldrig känt mig så uppmärksammad och omsvärmad som nu. Jobbar mest med killar och de är helfascinerade av magen och mitt ensamma moderskap.

Dansade som en tokig i flera timmar. Jag älskar att dansa och vem vet när det blir dansläge igen, så jag tänkte skit i foglossning, här skall dansas. Visste att jag skulle vara helt ledbruten idag men det var det värt! Se mig, hör mig, rör mig - hur svårt kan det va!? har jag och Linda Bengtzing sjungit i mitt huvud hela dagen idag.

Och se mig, hör mig, rör mig, gjordes det sannerligen igår. Mycket känna på magen! (det har inte varit så mycket hittills faktiskt). Och dansande och kramar, så mycket kärlek. Och komplimanger! Att jag ser så glad ut, hur jag strålar, hur fin min mage är och hur graviditeten "klär mig" och hur häftigt det är att jag tagit beslutet att skaffa barn på egen hand (ledsen för skrytet, men jag blir otroligt smickrad, både å mina Knuds vägnar). På något sätt verkar jag vara neutraliserad så man kan säga vad man tycker utan hämningar. Och kanske väcker situationen någon slags beskyddarinstinkt. Två av killarna som är singlar skulle jag säkert kunnat plockat med mig hem och de skulle gladeligen tagit hand om både mig och Knud för resten av livet - eller åtminstone tills de nyktrat till.... :-). Och den supergulliga nygifte killen som avundsjukt konstaterade att han ville också vara gravid. Hahaha.

Jag känner mig upplyft! Vad som än händer så har Knud redan berikat mitt liv - oerhört.

Helghälsningar från en Moooi på översta humörkurvan.