I en av kommentarerna på mitt föregående inlägg frågades om inte många av de tjejer som väljer att bli frivilligt ensamma mammor har prioriterat karriär framför förhållande och inte passar ihop med kärnfamiljsidealet där mannen står för försörjningen och kvinnan har huvudansvar för hemmet.
Hmm, jag vet faktiskt inte om det stämmer.
I mitt fall har jag aldrig tvingats välja mellan förhållande och karriär. Snarare har jobbet tagit stor plats eftersom jag inte haft något förhållande. Liksom, ja ja, jag kan ju likagärna jobba, jag har ju inget viktigare i mitt liv. Jag har aldrig (medvetet i alla fall) valt bort ett förhållade för jobbet. Och därmed inte heller barn.
Däremot tror jag jag har använt jobbet som en ursäkt för att jag inte träffat någon. Har varit på resande fot i jobbet i åtta år och det har varit ganska skönt att kunna skylla på det. Det är ju lika bra att jag inte har någon pojkvän, det skulle ju aldrig funka ändå med det här jobbet - typ...
Dessutom blev resandelivet något slags pseudo-tillvaro där man umgås med kollegor och faktiskt kan ha det ganska trevligt med sin "projektfamilj". Har nog varit lite rädd för livet på hemmaplan där jag är själv och alla andra har sitt med pojkvänner och barn.
Men nu lever jag på hemmaplan, och snart är vi en liten familj - Knud och jag!
onsdag, januari 23, 2008
Karriär vs. kärnfamilj
Posted by Moooi at 18:09
Labels: jobb, Singelskap, tankar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Ja snart är det du och Knud och fasen va avis jag på dig som får börja leva ett nytt liv. Känns som jag gjort samma saker de senaste tio åren...blä.
Tror du inte att din position i (arbets)livet kan ha skrämt bort en och annan man då...? Jag kan inte låta bli att tänka: Vad kom först? Hönan eller äggen..? när jag läser ditt inlägg.
Men mina idéer behöver ju inte alls gälla just dig och jag hoppas att du inte tog illa vid dig :S
ÄR det verkligen så som jag funderar, så är det ju verkligen sorgligt. Att kvinnor har blivit jämställda men att väldigt många män inte hunnit med liksom...
Hej Fibula! Får kommentarerna till min mail så här kommer svar direkt.
Först: jag tog absolut inte illa upp av ditt inlägg! (jag gillar ju kommentarer ;-))
Sen: jo visst har du rätt. Jag tog inte upp just denna aspekt i mitt inlägg för jag tycker också att det är tråkigt om det är sant. Men det är säkert så att många män är lite "rädda" för mig. Inte bara för vilken roll jag har på jobbet, utan också lite min personlighet. Jag har väldigt gott självförtroende (ja förutom när det gäller förhållanden då...), är bestämd och respekterad, och kan säkert vara lite skrämmande om man inte känner mig. Dessutom är jag helt kass på spelet mellan man och kvinna - jag är helt enkelt inte öppen (men jag är väldigt bra på att bli kompis med killar). Och jag skulle själv aldrig ta initiativ om jag inte var helt säker på att han var intresserad och dessutom helt säker på att jag var intresserad (och det senare är nog det svåraste...). De förhållanden jag har haft har alla varit med män som har otroligt gott självförtroende, karismatiska, stiliga, själviska....
Slutar alltid med obalans i förhållande och så blir jag dumpad.
Jag vet ju att det jag behöver är en "vanlig" kille. Men om jag inte faller för honom och han är rädd för mig - hur skall man då få ihop det?
Jag tror ju att det är en kombination av så många saker.
En bidragande orska är att man är så himla bra på "kan själv" (iallfall jag..) Att man minsann inte ska diskrimineras för att man är kvinna utan vara lika stark och duktig.
Det skrämmer ibland män men gör också att man själv är mindre beroende av en man och därför blir det svårare att släppa in mannen.
Jag tycker att många av oss femmisar (de som jag träffat) är just kvinnor som är starka och har en karriär och som har prioriterat att vara en egen individ - och att det just är en skrämselfaktor.
Att ta det här steget är för mig mig inte en oups-vad-gammal-jag-är-bäst-jag-skaffar-barn känsla. Mer en konstant jag-vill-leva-med-barn-känsla som utvecklats isg till jag-måste-börja-nu-om -jag-ska-kunna-leva-med-barn.
Valet är liksom inte att skaffa barns jälv eller att utesluta mäm eller att jag satsat på karriär utan att det har blivit som det blivit och nu har jag en chans kvar...
rörigt? kanske inget nytt. men man ältar ju på något sätt dessa frågor hela tiden - varför hittade jag inte rätt man i tid? skulle jag ha rest mindre? skulle jag ha valt annat sorts jobb?
Känner också igen det där tänkandet och har funderat mycket över vad det egentligen beror på att jag inte träffat ngn, utan att komma fram till ngt entydigt svar.
Jag kan väl inte direkt säga att jag "satsat på karriären" även om jag har en högskoleutbildning och har jobbat hela tiden. Däremot har jag alltid satsat på mig själv och gjort en massa andra saker jag velat göra- ensam eller med kompisar- utan att gå och vänta på en man för att få tummen ur, har tänkt att den rätta mannen dyker väl upp under tiden..men det har han inte gjort.
Att vara van vid att ta tag i saker själv gör att man blir väldigt självständig och t ex inte imponeras så lätt av saker eftersom man antingen har gjort dem själv eller tänker att man kan göra dem närsomhelst- om man bara vill- så säkert blir ju kraven på mannen ifråga högre för att man ska ha ngt utbyte av samvaron.
Jag har tidigare också dragits till karismatiska, stiliga, själviska män men det har aldrig fungerat och jag vet att jag bara hamnar i underläge och mår dåligt i sådana förhållanden. Men det är ju heller inte kul att vara i överläge. För varje gång det går åt skogen i ett förhållande blir ju också självförtroendet säkert ännu lite sämre vad gäller detta. Det är en snedfördelning att man har bra självförtroende på andra områden men dåligt på det här området (eller är det självkänslan som brister?)
Det är nog iaf mer en jämlike jag söker nu men det har visat sig vara svårt att hitta. Tycker faktiskt att jag försökt med allt. Tyvärr jobbar jag i en bransch som nästan bara består av kvinnor, jag tror faktiskt att det skulle ha löst sig om jag, efter 30 när jag mognat lite mer, träffat fler män i vardagen, skyller på det iaf ;)
Lisa, jag jobbar i en bransch med nästan bara män, och jag har gått på teknisk högskola... men inte har det hjälpt :-)
Kom på en annan anledning till att jag inte tog upp "rädda män" argumentet i mitt inlägg och det är för att det känns som en så himla lam ursäkt.
Nej, det är möjligt att det kanske inte hade hjälpt ändå...
En sak som jag noterat hos mig själv är att vid de tillfällen som jag känt mig lite sårbar och släppt på försvaret (eller vad det nu är man har satt upp omkring sig)har jag också lättare blivit förälskad. Då räcker det att ngn bryr sig lite så kan känslorna komma (inte alltid besvarat men iaf)
Så det kan ju hända att man inte riktigt släpper in män i vanliga fall, att de inte når en i ens självtillräcklighet och att de då kan bli osäkra.
Skicka en kommentar