Det verkar som torsdagens fantastiska besked har triggat massa känslor och tankar. I helgen har jag haft konstiga funderingar. Är det verkligen det här jag vill? Kommer jag klara av det?
Jag tror det beror på att det nu känns verkligt! Med allra största sannolikhet kommer jag vara ensamstående mamma till ett litet barn i sommar!!! Tror kanske också att tanken på att berätta känns lite mer knepigt nu när det väl är aktuellt, än det har gjort innan. Jag har ju längtat efter det.
Fast innerst inne vet jag ju att jag är trygg i mitt beslut och jag är helt övertygad om att det kommer gå bra. Underligt hur hjärnan fungerar. Finns säkert något syfte med att gå igenom känslor som inte är så positiva också.
måndag, december 17, 2007
Blandade känslor
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag gick igenom samma fas som du - när KUB/NUPP var klart blev det helt plötsligt sant och dags att berätta men jag var inte lika ivrig inför berättandet...
Jag drog ut på det några veckor men började fundera en massa på vad jag gett mig in i.... Men nu när jag börjat berätta för en massa folk känns det bättre. Varje gång jag berättar för någon så fylls jag av glädje och alla tvivel försvinner. Men sedan kommer den tillbaka - den där känslan av att det inte kan vara sant - av att jag vet vad jag har men jag vet inte vad jag får...
men du ska se när du börjar berätta - vilken glädje du kommer att möta! Det är ett mirakel att ha kommit så långt på väg!
kram
A-S
Det är nog bara naturligt och sunt att känna "tvivel" vid stora omvälvande livsförändringar utan återvändo. Ett sätt att bearbeta och förbereda sig tror jag.
Innan hade du fullt upp med att "klara" vecka för vecka och slutligen själva testet. Nu när de första "hindren" är avklarade och du kan känna dig mer säker på att detta verkligen kommer "bli" finns det plats även för andra känslor.
Jag beundrar dig oerhört. Du kommer att fixa det här suveränt. Kram
Tack!
Skicka en kommentar