Tankar

De senaste veckorna har jag tänkt mycket på sena missfall. Tror det är för att jag närmar mig den magiska gränsen 12 veckor. Egentligen har jag inte ju inte varit så rädd för missfall, mer rädd för att det bara skulle vara borta, en tom fostersäck liksom. Jag vet, det är helt irrationellt, en fostersäck utan prick blir ju ett missfall, förr eller senare.

Har tänkt jättemycket på goda femmisvännen som efter 6 misslyckade inseminationer blir gravid på sin första IVF, för att sen få missfall i just vecka 12 (solskenshistorien är dock att hon nu väntar en ny liten och passerat 12 veckor för längesedan). Det måste varit så tungt. Att få missfall nu, det vore outhärdligt! Det känns som jag varit gravid så länge. Jag vet att när man står utanför så tycker man kanske det har gått jättesnabbt, men så känns det verkligen inte. Tidsmässigt tror jag hjärnan ränknar graviditeten från den dag man påbörjar behandligen. Det var i augusti. Eller kanske till och med från att jag gjorde första försöket. Juni 2006. Vilken elefantgraviditet.

Många tankar snurrar också runt KUB-test* och ett eventuellt efterföljande fostervattensprov. Har funderat på att inte göra någotdera men nu lutar det åt att jag ändå gör KUB-testet. Så får vi se vad jag tar för ställning ang fostervattensprov efter det. Helt klart är att min svårighet att bli gravid har påverkat min inställning till ett möjligt handikappat barn. På ett positivt sätt, tycker jag i alla fall.

* KUB-test: kombinerat ultraljud och blodprov som mäter sannolikheten för kromosomfel. Kub-testets huvudsyfte är, enligt landstinget, att fler ska slippa göra fostervattens- och moderkakeprov, metoder som innebär ökad risk för missfall.