Väntar, men ändå inte

Händer inte så mycket. Försöker låta bli att analysera symptom (eller brist på...) Det har jag gjort så många gånger förut utan att ha rätt.

95% av mig tror att det inte kommer lyckas den här gången heller. Det är så svårt att tänka sig att det verkligen skulle kunna fungera. Helt abstrakt. Men så är det de där 5% som pockar på med sitt -tänk OM det har funkat... tänk OM... nää men det kan ju inte... men tänk OM....

När jag gjorde inseminationerna kunde jag inte hålla mig i från att testa för tidigt. Jag tyckte de två väntansveckorna var outhärdliga. Och att få vetskap var viktigare än själva resultatet. Bara få det översökat. Det var någon som sa att - ja men de där veckorna kan man ju i alla fall hoppas. Det kunde jag inte förstå. Så kände jag inte alls.

Men så känner jag nu. Jag vill hoppas. Jag vill att det skall fungera. Jag vill inte att det skall vara lördag och jag skall ha misslyckats igen. Jag vill. Jag vill hoppas.