För om man inte är glad....

....på sin födelsedag när skall man då vara glad!?

Idag fyller jag 37 år. Födelsedagar känns ganska meningslösa nu för tiden tycker jag. Att de dessutom knaprar på fertiliteten är ju inget plus. Fast det känns ändå nästan som jag vunnit ett år den här gången. Har tänkt att jag är 37 så länge att det känns som jag borde fylla 38.

När jag var liten hade jag bestämt att jag skulle få barn år 2000. Tyckte det var en chans för god för att missas (har själv tyckt att det varit väldigt praktiskt att vara född -70, det blir liksom så lätt att veta hur gammal man är). Jag såg bara ett problem. Egentligen skulle jag ju vara för gammal för att få barn då, så i så fall fick det bli en sladdis!

MOUAHAHAHAH!! hånskrattar livet åt mig.

Men annars känns det rätt bra. Jag är så nöjd med att jag tog beslutet att försöka bli gravid redan för drygt ett år sen. Skulle egentligen kunnat tänka mig att lägga ett par år till på att hitta en lämplig pappa, men så tänkte jag att om jag skall hinna med att få två barn (från början har jag velat ha syskon) eller om det skulle visa sig att jag får problem med att bli gravid (vilket jag egentligen aldrig trodde skulle hända mig) så var det dags att ta steget.

Jag är evinnerligt tacksam för att jag får chansen att försöka. Och blir det inget så behöver jag inte gräma mig över att jag väntade för länge osv. De problem jag har med celldelning tror jag inte har med ålder att göra.

PS. febern är borta!