Jag har kräkits!

6+4:
Tjohoo! Jag kräktes på jobbet idag! Hade tom tänkt att skriva ett blogginlägg om hur konstigt det är att jag inte mår illa (anar oråd såklart). Min syster har kaskadkräkits under sina graviditeter och mamma kunde inte gå utanför dörren för att det luktade äpple överallt... Så jag hade liksom räknat med att det där ingår. Undrar om det är tanken som framkallat illamåendet eller om jag faktiskt mår illa. Kräkits har jag i alla fall gjort....

Lyckligtvis inträffade det när jag ändå var på jobbtoan för att tvätta bort markeringspennan som jag markerat mig själv, blus och dokumentet jag läste med. Det var ju praktiskt.

En reflektion

Sitter i badet och låter det varma vattnet strila över mig. Dagens stress och spänningar rinner av. Vattnet rinner. Lägger plötsligt märke till reflektionen i duschmunstycket. Förvriden i munstyckets konvexa spegelbild ser jag mig själv med svällande bröst och putande mage. Bilden gör mig som förhäxad. Är det jag? Är det min framtid jag ser i spegelbilden?

Betraktelser från en ålderstigen högskoleprovare

Fy fan vad skönt att det är över - vilken pärs!

Kan inte minnas att det var så jobbigt att skriva högskoleprovet, och då var det ändå bara 17 år sen sist... Kan det vara jag som har förändrats måntro? Kom inte heller ihåg att det pågick hela dagen. 8:2o till 16:15. Och ett av delproven var man tvungen att göra två gånger (ja, inte exakt samma då). Så var det inte förr. Vilken tortyr.

Kämpade mot ångesten av att vara helt fel ute i morse i svärmen av 18-åringar. Jag får vara här, jag är inte knäpp, det är inget konstigt med en medelålders tant på högskoleprovet. Lättnaden var betydande när en annan ålderstigen dök upp.

Söta är de i alla fall 18-åringarna (se upp för pervo-Moooi!)

Jag tror faktiskt det gick lite bättre än det gjorde för 17 år sen och det är ganska intressant tycker jag. Jag tänker ofta på hur fort det har gått i arbetslivet från att ha varit den unga, hungriga, entusiastiska till en ganska blasé och omotiverad typ. Har nog tänkt att det även hänger ihop med förmåga - att jag helt enkelt inte är lika skarp längre. Men om jag nu lyckas bättre på högskoleprovet än när jag var yngre så kanske skärpan ändå ersatts av någon form av erfarenhet.

En tydlig skillnad var i alla fall snabbheten. Jag har alltid varit först färdig när det varit provdags och suttit och visslat (inte bokstavligt) och väntat att tiden skulle gå. Så var det inte nu! Phew, det var på håret att jag hann och på läsförståelsen missade jag tom att fylla i ett svar (störande!!). Tjejen som satt bredvid mig var supersnabb och det stressade mig som fan.

En annan skillnad var vilka områden som jag föredrog. Läsförståelse var alltid en favorit tidigare men den tyckte jag var svår nu, däremot var den logiska delen, ordförståelse och engelsk läsförståelse bättre den här gången.

Skall bli spännade att få det officiella resultatet om fyra veckor. Kanske avslöjar jag resultatet här på bloggen om det gått bra.

Ett under av fräschör...

...är man inte när man trycker i sig Crinone vaginalgel (vilket osmakligt ord) 2 ggr dagligen. Tänkte att det nog blivit någon liter totalt vid det här lagret, men efter ett överslag ligger nog sanningen närmare deciliter. Så lite, och så osympatiskt (dock många gånger trevligare än de alternativa progesteronvagitorierna som är apotekets egenihopknåpade alternativ).

Tur att det inte är någon man inblandad i den här historien, för någon romantik hade det inte blivit med den här surbrallan.

Hälsningar från det vandrande filpaketet.

5+4 (x1)

Ok, nu skriver jag det! Den magiska kombinationen av siffror och plustecken som är förbehållen de gravida. Som jag nästan tappat hoppet om att någonsin få tillhöra. 5+4...

VUL hos Snälla doktorn idag. Det syns en svart grej, och inuti den en lite ljusare grej, och i kanten av den en prick. EN PRICK! Pricken, eventuell, Knud... eller Rut... Jag fick en utskrift. Första fotot!

För tidigt för att kunna se hjärtpickande tydligen. Hade annars hoppats på det. Återbesök om två veckor. Då skall man kunna se huvud och knoppar som skall bli armar och ben. Det är otroligt.

Inget fokus på några äggstockar idag. Så var de har tagit vägen vet jag just inte.

PS. Frågade Snälla doktorn om han hade misstänkt att jag lyckats redan vid senaste besöket när man egentligen inte kunde se något - och minsann det hade han gjort.

Alternativ MAN då?

Jo, det är klart, jag har också haft drömmen om kärnfamiljen - mamma, pappa, barn. Men alternativ man har helt enkelt inte infunnit sig. Eftersom nu ålder är en stark negativ faktor för den kvinnliga fertiliteten (och inte helt oväsentligt för mannens fertilitet heller tyder senare undersökningar på) kom jag fram till ett vägskäl där jag stod inför valet att riskera att förbli barnlös (otänkbart, i alla fall inte utan strid) eller ta steget och försöka skaffa barn på egen hand.

Jag hade ingen lust att (ja, om jag nu skulle haft chansen...) kasta mig in i ett förhållande där barnalstrande genast skulle behöva hamna på agendan. Kanske är jag oromantisk - kanske realist? Tycker hur som helst att det är ett ganska stort beslut att skaffa barn, både som ensamstående eller tillsammans med den man älskar.

Och att träffa någon mitt i processen känns ännu mer otänkbart.
Hon: - Hej du ser söt ut!
Han: - Vi kanske skulle hångla lite?
Hon: - Jaa! Du vill väl ha barn va?
Han: - Ehhh....
Hon: - Ja men, jag bokar biljett till till dig på torsdag till Köpenhamn då. Jag har ju redan alla kontakter där så det är lika bra att fortsätta vår fertilitetsbehandling där. Du, har du kollat din spermiekvalitet förresten?....

Det var en sådan otrolig lättnad när beslutet var taget. Jag hade återtagit kontrollen - det är mitt liv och mitt val. Jag behöver inte vänta på vad ödet har i sina händer.

Detta betyder inte att det aldrig kommer att finnas en pappa i mitt barns liv. Jag hoppas verkligen inte att jag och "eventuell" skall behöva leva ensamma resten av livet. Det är bara ordningen som blir lite bakvänd - barn först - pappa sen.

"Om utifall att" eller "Plan D"

Det var ju meningen att den här bloggen skulle handla om alternativplaner också.

Jag kommer inte ihåg om jag skrivit om mina läkardrömmar tidigare? Men redan innan jag började skolan hade jag bestämt mig för att det var hjärnkirurg jag skulle bli (den inriktningen har dock försvunnit sedan dess, just nu är det, överraskande, fertilitet som känns mest lockande).

Sen rullade det på. Det gick ganska bra för mig i skolan, relativt lätt, och för en i grunden lat person som mig så nöjde jag mig med det. Jag kämpade aldrig för de riktigt riktigt bra betygen. Tänkte att det löser sig nog , optimist som jag är (var??....). Så när det var dags för universitetsstudier räckte inte betygen till för att komma in på läkarlinjen. Och att vänta 5 år på att börja plugga och samla arbetslivserfarenhetspoäng var helt uteslutet. Herregud!! Då skulle ju hela livet hinna rinna iväg innan man ens hunnit börja!!

Så kändes det då....

Nu är jag äldre och visare (?) och vet att fem år är ingenting, och om det är något man hinner med i livet så är det att jobba.

Jag hade en riktigt livsvals-ifrågasättande-period för sisådär 4 år sedan där jag nästan bestämt mig för att sadla om och faktiskt satsta på de där läkardrömmarna. Men så kom barnlängtan i mellan och jag kom fram till att det var viktigare för mig att försöka bli mamma än att ändra karriär.

Men så i somras när det såg ut som att det faktiskt fanns en reell risk att det inte blir några biologiska barn och adoption blev ett alternativ (plan C), så såg jag möjligheten att kombinera läkardrömmen med barndrömmen. Eftersom köerna för singeladoption är så långa skulle jag hinna långt på läkarutbildningen innan det ens blev tal om att hämta ett barn.

Ett mycket bra alternativ tycker jag. Nu hoppas jag såklart att plan B (IVF) verkligen kommer fungera hela vägen, men om det inte går som tänkt finns det fortfarande alternativplaner som inte känns som sämre alternativ.

Men....

För att ha en chans att komma in på läkarlinjen måste jag skriva högskoleprovet. Idag har jag övat på ett gammalt prov från 2006, och det gick riktigt bra! På lördag gäller det. Jag är mest orolig för koncentrationen. Det var ju ett tag sen man satt i timmar och tenterade.

Bloggtorka

Jag har svårt att hitta bloggämnen just nu. Det känns väldigt mycket som att jag lever i väntan på nästa "koll", och allt däremellan känns oviktigt.

Känner mig fortfarande inte övertygad om att 1 - det är sant, och 2 - det kommer hålla hela vägen. Förhoppningsvis sjunker det in snart. Längtar (och är skitskraj) till nästa vecka och vul.

Ingen tvekan

HCG-nivå vid blodprov idag - 335. En god ökning sedan fredagens 46. Jag önskar jag kunde ta blodprov varje dag. Nästa onsdag har jag tid för det första ultraljudet för att se om det bor någon Knud eller Rut i magen.

Mästerlögnaren

Damen som jag skulle arrangera städdagen med igår tyckte verkligen jag såg lite blek ut. Jag lät bli att borsta håret och sminka mig och låg i sängen halva dagen. Jag gick alltså verkligen in för att leva upp till min påhittade feberknäpp. Så min sjukdomslögn höll. Idag har jag mirakulöst tillfrisknat och till och med gått en shoppingsväng. Lyckligtvis mötte jag ingen från huset.

Tänkte jag skulle skriva ner lite symptomanalys så här i efterhand som en minnesanteckning. (Ny) innebär symptom jag inte upplevt tidigare på samma sätt.

Ömma bröst: ja, lite lite hela tiden, både bröst och bröstvårtor, men inte på något sätt dramatiskt eller avgörande. Absolut inte så att jag inte kan sova på mage som jag hört från andra.
Mörka bröstvårtor: kanske lite, svårt att avgöra, men i så fall ända sedan Ovitrellesprutan.
Strimmiga bröst: någon gång i början av veckan la jag märke till att blodkärlen på mina bröst syntes ganska tydligt. Men återigen, svårt att säga hur det brukar se ut, kollar ju inte så noga annars (Ny).
Illamående: ja, från och till, från tisdag till tordag vecka två. Enligt doktorn beror detta på vätska i magen och ingen graviditet (Ny).
Trötthet: oerhört. Sedan torsdag förra veckan har jag varit helt sänkt. Har somnat vid nio-tiden på kvällen. Har sovit oroligt, och flera nätter har jag legat vaken flera timmar mitt i natten (Ny).
Känningar i livmodern: har känt lite stickningar i livmodern, ffa runt dag 6 och 7 efter ET, och lite då och då efter det. Har vid flera tidigare tillfällen känt mer aktivitet i livmodertrakten än denna gång.
Extra kissnödig: nej
Metallsmak i munnen: nej
Huvudvärk: nej
Känslosam: ja! Från och till mycket gråtmild. Fick en riktig hulkattack i bilen på väg till doktorn i torsdags till Lugna favoriter. "There can be miracles, if you believe" - det var som att Mariah och Whitney talade just till mig.
Halbränna: nej
Ökad aptit: hmm, svårt att säga. Brukar inte ha några problem med aptiten i vanliga fall.

Inga jättetydliga symptom alltså. Det finns dock en skillnad jämfört med tidigare försök. Varje gång tidigare när jag har känt olika symptom så har de runt dag 10 eller så helt plötsligt varit puts väck och jag har vetat att det inte fungerat när det har varit testdags.

Kan det vara sant?

Tog alltså blodprovet igår, kunde inte hålla mig. Och det var alltså positivt, jag är gravid! Har tagit kisstest i morse också och det visar ett svagt svagt svagt streck (hade gärna önskat att det var starkt starkt starkt...). Skall ta ett nytt blodprov nästa vecka och hoppas då att HCG har stigit som det skall.

Vad känner jag? Jag vet inte riktigt. Overkligt. Jag är såklart jätte-jätteglad. Oavsett hur det går har jag aldrig tidigare varit mer gravid än jag är nu. Och jag visste ju faktiskt inte om jag överhuvudtaget kunde bli gravid. Samtidigt känner jag en oro. Men jag skall försöka intala mig själv att njuta av stunden. Just här, just nu är jag faktiskt gravid (som en femmissyster tidigare uttryckt sig).

Ligger hemma och låtsas vara sjuk eftersom jag inte får vara med på bostadsrättsföreningens städdag för Doktorn. Så jag har mycket tid att tänka och känna efter. Förhoppningsvis "kryar jag på mig" till kvällen.

Tack för grattisar och jag tror stenhårt på att hållna tummar har hjälpt.

Mobilsvar 12:04

Välkommen till mobilsvar. Du har 1 nytt meddelande. Inkom idag 12:04

"- Hej Moooi-lilla, det är nn här, xx-kliniken. Jag har ett positivt svar att säga dig. Serum-HCG var fyra sex alltså 46. Hör av dig för en tid till oss, inte kanske nästa vecka men veckan efter behöver du ha en tid. Lycka till, och ha det så bra, och var rädd om dig. Hej då!"

Mer fantastiska fakta om fortplantningsapparaten

Nytt besök hos Snälla doktorn idag. Ser fortfarande perfekt ut. Vet inte om det alltid ser perfekt ut när man närmar sig slutet på sin cykel, oavsett om man möjligen skulle vara gravid eller inte. Det är sådana frågor som man kommer på i bilen på väg hem. Tror iofs inte Doktorn någonsin skulle avslöja om han trodde man var gravid, om han inte säkert kunde se något skrutt på vul:et.

Äggstockarna befinner sig fortfarande bredvid varandra vid bäckenbotten. De är tydligen 2,5 ggr större än normalt - och det är helt normalt! Så det var visst inte bara gulkropparna som tyngde ner dem och fick dem att sjunka.

En risk med detta är att en äggstock liksom skulle kunna vrida sig runt sin egen infästning. Det skulle göra ohyggligt ont sa Doktorn, men går att åtgärda genom att ställa sig på alla fyra. Då hänger alla organen ut sig och rätar till sig igen. Detta ger mig en ganska lustig bild i huvudet, på ett möte på jobbet t ex.

En annan komplikation av stora östrogenstinna äggstockar är att det samlas vätska i buken. Det är det som gör att jag mår illa! Jo, illamåendet har fortsatt och jag har i min enfald tänkt att kanske det skulle kunna ha något med en eventuell graviditet att göra. Men det här var en helt annan sak. Vätskan kan också leda till andnöd. Men då är det bara att stäcka upp armarna sa Doktorn, så blir det mer plats för att andas. Hej och hå!

Så var det det här med testdag. Snälla doktorn har sin egen tideräkning med testdag 19(!) dagar efter ET. Det skulle innebära torsdag nästa vecka. På kliniken i Danmark sa de att jag skulle testa nu på lördag - kisstest. Nu har jag fått remisser på blodprov från Snälla doktorn. Ett att ta "snart", dvs en dag nära lördag, eftersom danska kliniken sagt så. Och ett att ta på torsdag eftersom Doktorn tycker så. Blodprov är mycket känsligare än kisstest... fredag eller måndag... phuu... tror det blir måndag. Jag vågar inte.

Hmmm....

Vet inte om jag vill skriva det här. På något sätt tror jag att om jag skriver om symptom så kommer hånskrattet bara bli ännu större vid ett misslyckande. Som att jag på något sätt påverkat utgången i negativ riktning genom att sätta orden på pränt, eller egentligen redan genom att tänka tanken...

Men ok, jag tar risken. Idag har jag mått illa på eftermiddagen. Var tvungen att käka lite pepparkakor. Det skulle iofs också kunna bero på stress på jobb, snabblunch eller det faktum att jag återigen klämt i mig i mina tajta byxor (dock med knappen uppknäppt). Sedär. Så la jag in en brasklapp. Då kan det ju inte påverka utgången..... Eller hur!!???

Lureri lurera

Någonstans runt den 3:e-4:e inseminationen förbjöd jag mig själv att klämma på brösten för att se om de var ömma. Jag blev så otroligt trött på detta tvångsmässiga beteende. Klämmande gjorde ju mig inte varken mer eller mindre gravid. Jag har hållt mig ganska bra.

Istället har jag utvecklat följande alternativstrategier:
Jag "råkar" stöta till bröstet från sidan med överarmen. Kan t ex lätt uppnås genom att sträcka sig efter kaffekoppen som står på vänster sida, med höger arm.
Allra bäst funkar det om man klämmer till från båda hållen samtidigt, då detta även leder till ett mittenkläm. En stretchning av skulderbladen funkar i detta syfte.
Jag har utvecklat en snabb och studsig gångstil. Även om jag inte har några jättemaraccas så studsar de till oavsett bh-kvalitet.
Noggrann tvagning vid morgonduschen. Man vill ju inte gärna gå runt med smutsiga tuttar, eller hur?

Analysen ger att de är lite ömma... men det kan ju lika gärna förklaras av progesteronet jag petar i mig morgon och kväll.

Väntar, men ändå inte

Händer inte så mycket. Försöker låta bli att analysera symptom (eller brist på...) Det har jag gjort så många gånger förut utan att ha rätt.

95% av mig tror att det inte kommer lyckas den här gången heller. Det är så svårt att tänka sig att det verkligen skulle kunna fungera. Helt abstrakt. Men så är det de där 5% som pockar på med sitt -tänk OM det har funkat... tänk OM... nää men det kan ju inte... men tänk OM....

När jag gjorde inseminationerna kunde jag inte hålla mig i från att testa för tidigt. Jag tyckte de två väntansveckorna var outhärdliga. Och att få vetskap var viktigare än själva resultatet. Bara få det översökat. Det var någon som sa att - ja men de där veckorna kan man ju i alla fall hoppas. Det kunde jag inte förstå. Så kände jag inte alls.

Men så känner jag nu. Jag vill hoppas. Jag vill att det skall fungera. Jag vill inte att det skall vara lördag och jag skall ha misslyckats igen. Jag vill. Jag vill hoppas.

Perfekta förhållanden sa Snälla doktorn

Första återbesök hos Snälla doktorn idag. En vecka efter äggplock. Han konstaterade att allt såg perfekt ut. Slemhinna, äggstockar och gulkroppar - kan inte bli bättre. Inget behövs tillsättas eller tas bort. En mycket bra förutsättning för att lyckas (dock säger det ju ingenting om det finns några embryon som fortsatt dela på sig...)

Slutsatsen blir alltså att jag upplåter ett optimalt boende till mina inneboende, även om inte hyresgästerna är optimala.

Skall tillbaks om en vecka. Snälla doktorn ville gärna göra en extra koll eftersom det inte har gått så bra för mig hittills. Han avrådde dessutom stark från att vara med på bostadsrättsföreningens städdag nästa lördag (som jag är med och organiserar). Nya nödlögner krävs alltså. Får bli migrän eller matförgiftning.

Humöret är fortsatt gott! Fasen vad skönt det är att inte alltid vara nere under isen.

Och jo förresten. Feber är inte bra sa doktorn. 37,7 var på gränsen och det var bra att jag stannade hemma och vilade hela dagen i måndag.

Förresten 2. Visste ni att äggstockarna efter ägglossning (eller i alla fall efter äggplock) blir tunga av gulkropparna och lägger sig liksom på bäckenbotten. Idag gick det att se båda äggstockarna samtidigt på ultraljudet. De låg bredvid varandra under livmodern. Konstigt.

Glada dagar

Idag känner jag mig glad. Så där som man är vissa dagar. Bra dagar.

Det här är min favorithistoria just nu. Den är så fånig att jag börjar fnissa bara jag tänker på den.

Vad säger snigeln när den åker på sköldpaddans rygg?...

- oouiiiiiiiii!!!

Här är en annan fånighet som kittlar mina smilmuskler:
.
.
Och en till....
.

För om man inte är glad....

....på sin födelsedag när skall man då vara glad!?

Idag fyller jag 37 år. Födelsedagar känns ganska meningslösa nu för tiden tycker jag. Att de dessutom knaprar på fertiliteten är ju inget plus. Fast det känns ändå nästan som jag vunnit ett år den här gången. Har tänkt att jag är 37 så länge att det känns som jag borde fylla 38.

När jag var liten hade jag bestämt att jag skulle få barn år 2000. Tyckte det var en chans för god för att missas (har själv tyckt att det varit väldigt praktiskt att vara född -70, det blir liksom så lätt att veta hur gammal man är). Jag såg bara ett problem. Egentligen skulle jag ju vara för gammal för att få barn då, så i så fall fick det bli en sladdis!

MOUAHAHAHAH!! hånskrattar livet åt mig.

Men annars känns det rätt bra. Jag är så nöjd med att jag tog beslutet att försöka bli gravid redan för drygt ett år sen. Skulle egentligen kunnat tänka mig att lägga ett par år till på att hitta en lämplig pappa, men så tänkte jag att om jag skall hinna med att få två barn (från början har jag velat ha syskon) eller om det skulle visa sig att jag får problem med att bli gravid (vilket jag egentligen aldrig trodde skulle hända mig) så var det dags att ta steget.

Jag är evinnerligt tacksam för att jag får chansen att försöka. Och blir det inget så behöver jag inte gräma mig över att jag väntade för länge osv. De problem jag har med celldelning tror jag inte har med ålder att göra.

PS. febern är borta!

Feber

Jag är sjuk, har ont i halsen! Inte mycket, men ändå. Har haft lite feber sen igår, pendlar mellan 37,5 och 37,7. Vet inte riktigt vad jag brukar ha (vore praktiskt att ha en tempkurva att jämföra med) men det känns som feber. Har googlat lite och det verkar som 38 är gränsen att oroa sig för. Fast det hjälper inte riktigt. Jag oroar mig ändå. Det blir ju för varmt i mitt värmeskåp! Snälla embryon håll ut!