Sista besöket...

...hos min nuvarande barnmorska idag. Har ett besök till inplanerat innan BF, men då på annan ort och följdaktligen annan MVC. Kändes ganska osentimentalt. Kan inte påstå att jag känner mig jättenära min barnmorska. Troligtvis av den mycket goda anledningen att allt har sett så bra ut genom hela graviditeten. Det har liksom varit blodvärden check, blodtryck check, hjärtljud check, magmätning check, har du några frågor, nähä, då ses vi om tre veckor. 10 minuter in-och-ut.

Ännu en solig dag. Fick en impuls att jag skulle vilja sätta mig på balkongen med ett glas vin efter jobbet! Men det går ju såklart inte. Huvud, kropp och illamående är tydligen helt återställda till normal status där vin är ett positivt inslag och inte något som man vill kräkas bara av tanken på.

På "Vill bli Mors dag"

Ett stort fång rosor till alla därute som kämpar och längtar. Utropar härmed dagen till Vill bli Mors dag!

Morgontårar

Vaknade tidigt även denna lördagmorgon (verkar inte kunna sova längre än till 06:00, bra träning inför vad som komma skall antar jag). Låg och funderade och klappade min stora mage. Knud korvade omkring och tryckte ut en fot här och en rumpa där. Är du vaken lille Knud sa jag? Känner en sådan lycka över detta fantastiska, tårarna trillar.

Snälla Gud eller Tomten (som Storken en gång bad) låt allt gå bra. Om något skulle hända vet jag inte vad jag skulle ta mig till.

Jag längtar
Jag våndas

Det var en kille!!

Mysteriet med mammaboxen är uppklarat. Kan ni fatta, det var en kille som låg bakom!?

En projektledare på jobbet som jag egentligen bara jobbat med lite grand, han kom tillbaks från pappaledighet efter jul. Idag stod han vid mitt skrivbord och frågade rakt ut i luften - hade du läst boken? Jag fattade ingenting förrän han pekade på post-it lappen som fortfarande ligger kvar på mitt skrivbord. Vet du vem det är som ligger bakom, undrade jag? Är det du!!!??

Jojomensan, det var han. Och helt själv, ingen annan inblandad. Jag brukar göra så förklarade han, det är så roligt att se hur folk spekulerar om vem som ligger bakom. Oj oj oj, han måste ha en lycklig fru! :-)

Är hon helt sjuk!??

Hade min tonåriga systerdotter utbrustit angående mina namnförslag när hon pratat med sin mormor tidigare idag. Över detta blir jag inte förnärmad, bara full i skratt. Alternativen Knut, Olle eller Henning verkar inte vara helt rätt bland den yngre generationen.

Allra roligast är att det var när jag pratade med min 10-åriga systerdotter idag som namnfrågan kom upp och jag avslöjade mina alternativ. Lilltjejen höll masken och menade att jo det var visst bra namn.... Det menade hon förstås inte men det var lite rörande att upptäcka hur de lär sig hänsyn och att inte alltid säga rakt ut vad man tycker. Börjar bli stor.

Hur som helst så har de nu ringt mig och meddelat en lista på 11 namn som jag får välja mellan:
Elliot
Elias
Edvin
Sebastian
Gustav
Alexander
Alvin
Melvin
Elvin
Noel
Sander

Hmm, lite annan stil än Knut... får se hur vi kan kompromissa i detta fall. Han kan ju kanske ha flera namn.

Irriterad

På tv4 nyheterna i morse presenterades nya forskningsrön från Storbritannien där man kommit fram till att gravida kvinnor som använder mobiltelefon löper en ökad risk att få barn med beteendestörningar. Det skulle visst räcka med 2-3 samtal om dagen. Hur många gravida kvinnor tror ni det finns? Hur många av dessa tror ni använder mobil? Ganska många skulle jag tro. Hur många människor tror ni man oroar genom att presentera sån här information?

Ingenting sas om hur stor risken är att få ett hyperaktivt barn om man inte använder mobil. Och ingenting om hur stor den ökade risken är i procent. Säg att risken skulle gå från 0,5 på 1000 till 0,6 på 1000. Skulle innebära en 20% förhöjd risk vilket i sig är mycket, men den totala risken är fortfarande låg. Det gör mig skitirriterad att man inte presenterar fakta i sitt sammanhang utan istället väljer att skrämma upp alla!!

Nu har jag hittar artikeln inslaget grundar sig på. Inte heller här anger man utgångsrisken som man jämför med utan bara den procentuella ökningen.

Jag vägrar oroa mig! (fast det gör jag ju förstås ändå, annars skulle jag inte behöva skriva ett inlägg om det... Dessutom har jag precis bytt till mobilt bredband vilket måste innebära att jag just nu sitter och strålar magen extra mycket - förbaskade forskningsrön).

Mönster...

...till babynästet hittade jag här (jag googlade på babynest). Det är egentligen bara en klädd madrass med en korv påsydd på tre sidor. På fjärde sidan är korven inte fast utan här knyter man ihop den med snöret som går genom hela korven och på så sätt kan man reglera storleken.

Jag använde tubtrikå istället för vanligt bomullstyg. 1,5 meter 40 cm brett. Ca 60 cm till botten och resten till korven (delat på längden = 90*2 = 180 cm korv). 2 m snedremsa och 2 m snöre.

Babynästen galore

I helgen överväldigades jag av inspiration att sy ett babynäste till Knud. Som vanligt var tiden från idé till genomförande mikroskopisk.

I tygaffären kunde man bara köpa stora bitar skumgummi som behövs till botten. Det går ju inte an att köpa så mycket skumgummi i onödan tänkte jag, varpå jag raskt beslutade att sy några nästen till. Gogetlife och E är nästan jämngravida med mig så det blev material till två till.

Så E, om du läser det här, leverans sker när det passar!

De var jätteskojiga att sy, åtminstone fram till stoppning och handsömsmoment... Hoppas de kommer sussa sött i dessa - bebbarna.

Hemligheter från gravid- och förlossningsvärlden

Går just nu på förlossningsutbildning som nämnt i gårdagens inlägg. Tänkte jag skulle avslöja lite småäckliga, men dock intressanta fakta (för en 35-veckorsgravid i alla fall, inser att jag inte har helt normal referensram), som jag misstänkt men inte helt fått bekräftat förrän nu.

Känsliga läsare varnas, ni kan sluta här.

När man är helt öppen, dvs 10 cm, så är redan barnets huvud långt nere i förlossningskanalen. Som det såg ut på den tecknade genomskärningsbilden borde man lätt kunna känna huvudet själv om man ville (tror inte jag skall pröva).

I ett sent stadie av förlossningen så når barnet två små "hullingar" på insidan av bäckenbenet. Hullingarna är ihopkopplade med magsäcken och ofta kan man kräkas när barnet stannar till där. Men då kan man veta att det inte är långt kvar. Jag frågade om man visste vad som var tanken med de här, men det kunde ingen svara på.

Den här jag verkligen misstänkt. Om man har bajs i tarmen så bajsar man på sig under förlossningen. Det är bara bra för barnet sa barnmorskan och inget som någon bryr sig om. Man kan få lavemang innan om man vill (fast min kompis som födde nyss fick inget fastän hon frågade - jag har inte frågat hur det blev med påbajsandet). Dock är kroppen så finurlig att många kvinnor blir lösa i magen några dagar innan förlossning och då har kroppen laxerat sig själv.

Man måste kissa ofta under förlossningen annars blir urinblåsan som en ballong som ligger i vägen för öppningen. Typ

Efter förlossningen får man ett stort sår i livmodern där moderkakan suttit fast. Detta sår blöder i 3-8 veckor och det är detta som kallas avslag. Googlade idag och hittade följande info: Veckan efter förlossningen är blödningen oftas väldigt riklig med inslag av knytnävesstora klumpar av gammalt levrat blod. Därefter avtar blödningen succesivt för att mot slutet enbart se utsom en brunaktig flytning, innan den helt tar slut. Knytnävesstora??? :-(

För övrigt får man svart bajs av järntabletter... men det behöver man ju inte titta på.

Disträ och förnärmad

Disträ:
Fick ett trevligt sms av en av mina bästa vänner igår. "Jag håller på att baka en tårta som jag tror kommer bli jättegod, vill du komma hit och smaka klockan 6?"

Åh vilket trevligt erbjudande svarade jag. Skall på förlossningskurs, kan jag komma efter sju? Och visst det gick bra.

Glad i hågen begav jag mig till tårtfika efter kursen. När jag kom dit var det flera personer på tårtfika. Åhh är ni också här på tårta utbrast jag! För att sedan inse att det kanske fanns någon anledning till detta... kanske en födelsedag kanske... Jo, så var det. Jag hade bara glömt bort det i år. Och de ledtrådar jag fått under dagen hade inte heller triggat någon somhelst eftertanke. Nåja, det blev ganska roligt hela situationen i alla fall.

Mitt huvud är fullt av Knud och mig själv....

Förnärmad:
På kalaset sa jag något om "Knud och jag" varvid en av gästerna utbrister "Knut!?, jag hoppas det bara är arbetsnamnet det!". Hrrrmmmfff, kände jag och förklarade att det var det kanske minsann visst inte bara. För kanske är det så att Knud verkligen är en Knut när han kommer ut.

Besatt av killar

Jag är helt fixerad av killar nuförtiden. Det är två grupper framförallt som fångar min uppmärksamhet. 2-4 åringarna och tonåringarna.

Jag undrar och stirrar. Kommer Knud bli en sån, eller en sån, eller...

Söt eller ful
Arg eller glad
Lång eller kort
Tjock eller smal
Tuff eller mes

Jag vet ju att han kommer bli min allra bästa Knud, men jag är så nyfiken på vilken slags Knud det blir.

På bussen...

..idag satt en Svensson-dam i 55-årsåldern och läste Agent X9. Det kändes ovanligt - och upplyftande.

Tycker också detta är ganska kul....

Set nummer fem

"Kortärmat med transporttema"

Här är en mycket speciell body. Det är Knuds första present och den har han fått av Nylsa och Fertilitetsturisten (vad det någon mer med på presenten ber jag om ursäkt... ge dig i så fall tillkänna). Utvald med särskild onsorg och med temat att det blivit många resor i jakten på Knud. Dessutom ingår i detta set ett flygplan att roa sig med.

På begäran!

Har fått en rolig begäran från "Anonym", i föregående inläggs kommentarer, om att visa rugbytröjan här till höger. Skrev på Fibulas blogg om onödiga saker man kan köpa i New York, och nämnde då denna otroligt onödiga rugbytröja från Ralph Lauren som jag inhandlade på min resa i februari. La en tumstock bredvid för att ge ett begrepp om hur liten den är. Kommer säkert aldrig bli använd för jag tror den är skitjobbig att ta på. Men visst är den bedårande?

Set nummer fyra

"Klassiskt randigt, och så lite brunt förstås..."

Ännu mera Lindex (visst har de fina grejer). Men det här är det sista jag lovar. Efter detta endast ett set kvar + ev ett som är utom tävlan...

Set nummer tre

"Ännu fler djungeldjur - hej kollikok."

Från Lindex igen. Den vita byxan är i velour och supermjuk, men kan den vara för varm denna sommar som är så solig i mina drömmar? Det är ju inte bara djungeltema i dressarna det finns ju en brun tråd också. Så alternativt kan man kombinera även denna med de bruna byxorna.

PS. man kan klicka på bilderna så blir de större DS.

Set nummer två

"Oskuldsfullt vitt från knopp till tå."

Dress från H&M. Byxa och mössa med diskret elefantmönster. Den här ser verkligen "nyfödd" ut tycker jag. Och dessutom blev den så pluttig efter tvätten att jag inte kan fatta att de skulle kunna vara så små.

Set nummer ett

"En retroflirt i orange och brunt."

Här är första bidraget i hemreseomröstningen. Omlottbody i orange med djurmotiv. Bruna små byxor och orange sockor. Allt från Lindex.

Dagens mått

33+1:
Här är dagens mått (senaste mätning 28+1)

midja: 90 (+4)
magen på tjockaste stället: 104 (+4)
magen uppochner: 37 (+4)
byst: 100 (+2)
rumpa: 103 (+2)

Och så här ser den ut --------->

Shop-o-holic

Ooouuuiiiiiii! Nu har jag handlat bebiskläder igen. Det är med skräckblandad förtjusning jag inte kan motstå allt det fina som finns. Sätter hela tiden upp deadlines som jag bryter. Typ, i slutet av maj skall jag handla kläder i storlek 50 för den första tiden - och nu är de redan inhandlade! Känns som jag har handlat jättemycket, men de flesta plagg jag handlat innan idag är i storlek 62 eller 68 så de kommer inte passa förrän senare. Men en sak är säker, han kommer inte behöva gå naken, den lille Knud.

På något sätt känns det förbjudet att handla tidigt. Och dessutom känner jag mig så osäker på vad de behöver och hur mycket kläder som behövs.

Nu håller jag på att tvätta allt. Har särskilt inköpt parfymfritt sköljmedel för att kläderna skall bli så mjuka som möjligt för den lilla skrotten.

Inspirerad av Storkens modebloggande tänkte jag utlysa en omröstning här på bloggen om vilket set som skall få bli det viktiga "hemrese-setet" (från BB alltså).

Idag vaknade jag...

... av kramp i vaden. Det var inte skönt!

Godingar

Har haft besök hemhemifrån ett par dagar. En gammal gymnasiekompis och hennes otroligt goa barn. En femåring och en ett-och-etthalftåring. Nu skall jag erkänna något som säkert verkar märkligt i en barnlöshetsblogg, men jag är egentligen inte sådär superbarnkär i allmänhet... (Fast superbarnkär i Knudsynnerhet). Visst kan det vara så att man längtar jättemycket efter barn själv, utan att man älskar alla andra barn bara för därför?

Men de här två godingarna - de gillar jag verkligen!

Mysteriet med MammaBoxen är fortfarande inte löst! Jag har nu gått igenom både starkt och svagt misstänkta men ingen vill kännas vid den. Har bara ett möjligtvis tänkbart alternativ kvar, fast det är en kille och hela grejen kändes väldigt o-killig. To be continued...

Aktionsgruppen för glada mammor.....

En detektivhistoria utspelar sig just i detta nu på mitt jobb!! Åter från lunchen hittar jag följande lapp på mitt skrivbord.

Jag beger mig raskt till postfacket där jag hittar fina lådan här till höger. På lappen står det:

.

"Aktionsgruppen För Glada Mammor presenterar en - MammaBox. I dagens samhälle drar mammor ett, både bokstavligt och bildligt talat, tungt lass. Därför behöver de lite avkoppling ibland, lite vardagslyx, en stund för sig själva i all enkelhet. Glada mammor får glada barn och glada barn ger en bättre värld. Så... unna dig en bättre värld genom att njuta av dessa små saker lite då och då."

.

Och i paketet finns detta - men!!!! INGEN AVSÄNDARE. Nu är jag så nyfiken så jag inte kan jobba. Hej hopp!

Volangfejden

Vanligtvis har mamma och jag ganska lika smak när det gäller kläder och inredning osv. Men när det kommer till 2000-tals bebisar har vi ett uppenbart glapp.

Vi har en liten låda på ben som Knud skall sova i den första tiden. Mina systerdöttrar har också haft den här "vaggan". Och det är mamma som har stått för i ordningsställandet. Det har varit mycket volang - volangkjol på lådan och sänghimmel i tunnt vitt tyg. Jättegulligt - men det känns inte riktigt som Knud är volangtypen.

Inte heller är han sugen på lakan med kaniner eller små nallar eller blommor eller spjälskydd med elefanter eller annat gulli-gull...

Usch stackars mamsen, fy vad jag är tråkig och otacksam när hon vill fixa till lill-knutte.

Protesbenen

Träffade två väninnor i dag i parkleken. Kände mig fin i nya piratbyxor och ballerinaskor. Vad fin du är utbrast de båda, och åhhh vilka fina stödstrumpor följde sedan ironiskt... Tänkte kanske att det inte skulle märkas hur fula de var men det fanns inte en chans att detta skulle slinka förbi en erfaren flergångsgravid.

Har bara haft mörka stödstumpor hittills (jag kan verkligen rekommendera stödstumpor, det är jätteskönt), men nu i vårvärmen har jag slagit till på några hudfärgade. De är verkligen förskräckliga! De är som nylonstrumpor men tjocka och i en vansinnig beige-orange färg. Det ser verkligen ut som jag har fotprotes på båda benen, fast i något orangare ton än normalt. Men vaffan - bara de funkar.

Dagens irrationella oro inför förlossning:
Man skall tydligen dricka mycket saft och energidryck under förlossningen för att få socker och nu tänker jag bara på vilken äcklig beläggning man kan få på tänderna av mycket sött, om man inte orkar borsta tänderna. Tror ni att detta kommer vara mitt primära besvär under förlossningen???.... Nehej, tänkte väl inte det, men det är det jag oroar mig för just i detta ögonblick.

Hos tandsadisten

På uppmaning av tandläkaren vid senaste besöket var jag igår hos tandhygienisten. Många år sedan sist och jag verkar ha förträngt vilken synnerligen obehaglig behandling en grundrengörning av tänderna är.

Började ana oråd när hygienisten drog på sig slaktarförklade, plexiglasskärm för ansiktet och därefter frågade om jag ville ha bedövning.... Ehhh, nej sa jag och gled djupare ner i stolen.

Vad är det för människor som väljer att bli tandhygienister? Varför har de så starka nypor fastän de kan vara hur små som helst och varför måste de köra ner det där spettet till tortyrredskap i mitt tandkött om och om igen!? (här önskar jag att jag kunde skriva som Bloggfrossa, han skulle kunna fått till en fantastisk utläggning om tandhygienister och deras sadistiska läggning).

Däremot måste man säga att tandhygienistbesöket är mycket mer prisvärt än tandläkardito. 659 pix för 50 minuters tortyr jämfört med 645 för 5 minuter som knappt kändes.

På smällen och borttaget inlägg

Idag var jag hemma på lunchen för att ta emot en ventilationskille som skulle kolla på husets fläkt. När det blev dags att klättra upp för en stege till taket avstod jag denna gång. Ja det är nog säkrast konstaterade han - du är ju på smällen!

Jag blev så full i skratt. Har inte direkt tänkt på mig själv som på smällen! Kan man överhuvud taget klassificeras som "på smällen" efter IVF med donatorsäd??... (känns lite för kliniskt och lite för lite hoppsan)

Igår kväll skrev jag ett inlägg som jag tog bort i morse. Här kommer det igen, men i en kortare version. Det hela handlar om att det finns några förståndshandikappade i min släkt på ena sidan. Det finns inget som visar på att det är något ärftligt och i de två senaste generationerna ( = min och Knuds generation) finns det ingen. Men det här är ändå något som finns och har funnits i mitt bakhuvud hela tiden, även innan jag blev gravid. Tänk om det är något genetiskt och därmed ärftligt, tänk om... En extra oro helt enkelt.

Det hela fick en ny dimension igår när jag och mamma pratade namn. Jag frågade om gamla gubbar och släktingar. Jo en hette ju så, och en så, och en hette.... Knut. En av de handikappade hette KNUT! Ughhhh, det kändes inte bra. Kan inte hjälpa att det på något sätt kändes som ett dåligt omen (fast jag tror inte på sånt egentligen!!). Känns dock lite bättre idag och jag tror jag kan skaka av mig det. Hoppas.

Och mest av allt hoppas jag att Knud skall vara frisk. Och skulle han inte vara det så hoppas jag att jag ändå kan vara den bästa tänkbara mamma till det barn jag får.

Knud den lille

31+2:
Har idag varit på ultraljud för en extra tillväxtkontroll (standard vid IVF tydligen) och kontroll av moderkakans läge (sist såg det ut som den möjligtvis skulle ligga i vägen för utgången).

Moderkakan ligger lågt men är "ej föreliggande". Inget som hindrar en vaginal förlossning alltså. (fleppo-Moooi hade nästan hoppats på lite föreliggande för då är det planerat snitt som gäller, vilket i sin tur innebär att man VET när förlossningen kommer bli, och dessutom tror jag man kör ett par veckor innan BF. Kontrollbehov och otålighet är två utmärkande drag hos mig och båda hade alltså blivit tillgodosedda i detta scenario...)

Och så tillväxten, Knud är 14,4% mindre än standardbebisen. Det är tydligen helt inom gränsvärdena och kräver ingen uppföljning, men såklart skulle jag hellre önskat att han var precis på kurvan, så lite orolig blir jag. Kan inte låta bli att undra om en meny som gårdagens med pizza till lunch, mjukglass med chokladsås till mellanmål, popcorn till middag och ostmackor till kvällsmat verkligen är idealkost för en liten Dansk?

Så här stor är han nu:
Vikt 1624 g (förväntad 1897 g)
Skallbredd 81 mm
Bukdiameter 84 mm
Lårbenslängd 58 mm

Visst är det lite fascinerande att de skall bli dubbelt så stora de sista två månaderna, bebisarna!

Pratade med min mamma om hur stora jag och min syster var när vi föddes och vi låg på runt 3200 g. Har hittat statistik från 70-talet och då var vi sådär 7% mindre än medel, så det kanske är familjedrag.

Hittade den här statistiken som jämför de olika nordiska länderna.
http://www.stakes.fi/tilastot/tilastotiedotteet/2007/liitetaulukot/Tt22_07Liitetaulukot.pdf

Lite intressant fakta att notera:

• Isländska bebisar är i snitt 100 gram tyngre än andra nordiska bebisar (kan det vara valfettet?)
• Islänningarna är också mest fertila (valfettet igen?)
• Vill du undvika att spricka vid förlossning skall du föda i Finland (1,0 % jämfört med 4% här i Sverige!)
• Andelen kejsarsnitt ökar i samtliga länder och allra vanligast är det i Danmark där över 20% av alla förlossningar sker med snitt.
• 8,5% av Svenska gravida kvinnor röker under graviditeten. 1983 var siffran hela 31,4%!
• Medelålder för förstföderskor i Sverige har gått upp från 24,1 1975 till 28,4 2006

T - 2 månader

Idag är det exakt 2 månader till BF*. Oj!

* BF = Beräknad Förlossning

Drömmen om Knud

I natt drömde jag om Knud. Drömde att jag ammade, först ammade han lite på axeln och det gjorde ont, men sen blev det lite riktig amning (som inte kändes alls) innan han gled ner på golvet. Sen var det nog slut. Tittade på honom ordentligt och kunde konstatera att han såg ju faktiskt helt normal ut (fast han såg ut som typ en 4-månaders bebis, så det var ju inte särskilt normalt, för han var nyfödd). Senast drömde jag att han var mulatt, fast en blond sådan. Med 5 stycken småkrullor spridda över huvuded. Jättesöt! Men den här gången var det en komplett standardbebis.

Linda Bengtzing sjunger vidare i huvudet, börjar bli lite trött på henne nu faktiskt...

"Sista dansen?" eller "Lycklig och ledbruten"

Igår var det fest på jobbet. "Releasefest" för ett stort projekt som vi jobbat med i över ett år och som nu äntligen är live.

Det var så himla KUL!!

Jag vet inte vad det är som gör det (jo det gör jag ju förstås, det är graviditeten, men jag visste inte att det skulle ha en sån effekt), men jag har aldrig känt mig så uppmärksammad och omsvärmad som nu. Jobbar mest med killar och de är helfascinerade av magen och mitt ensamma moderskap.

Dansade som en tokig i flera timmar. Jag älskar att dansa och vem vet när det blir dansläge igen, så jag tänkte skit i foglossning, här skall dansas. Visste att jag skulle vara helt ledbruten idag men det var det värt! Se mig, hör mig, rör mig - hur svårt kan det va!? har jag och Linda Bengtzing sjungit i mitt huvud hela dagen idag.

Och se mig, hör mig, rör mig, gjordes det sannerligen igår. Mycket känna på magen! (det har inte varit så mycket hittills faktiskt). Och dansande och kramar, så mycket kärlek. Och komplimanger! Att jag ser så glad ut, hur jag strålar, hur fin min mage är och hur graviditeten "klär mig" och hur häftigt det är att jag tagit beslutet att skaffa barn på egen hand (ledsen för skrytet, men jag blir otroligt smickrad, både å mina Knuds vägnar). På något sätt verkar jag vara neutraliserad så man kan säga vad man tycker utan hämningar. Och kanske väcker situationen någon slags beskyddarinstinkt. Två av killarna som är singlar skulle jag säkert kunnat plockat med mig hem och de skulle gladeligen tagit hand om både mig och Knud för resten av livet - eller åtminstone tills de nyktrat till.... :-). Och den supergulliga nygifte killen som avundsjukt konstaterade att han ville också vara gravid. Hahaha.

Jag känner mig upplyft! Vad som än händer så har Knud redan berikat mitt liv - oerhört.

Helghälsningar från en Moooi på översta humörkurvan.

Glädje, förväntan och ångest

Idag satt jag på jobbet och skrev upp en lista på e-postadresser till de som jag vill maila när Knud har kommit (näää, inte helt fokuserad på jobbet...). Jag drömmer om hur det kommer vara när han är här. Ser barnvagnar på besök på jobbet och fantiserar om när jag skall dit och visa upp Knud. Hade Gruv-12:an på middag i lördags och då pratade vi lite löst om att träffas i sommar på västkusten. Jag och Knud och gruvisarna....

Och i samma ögonblick jag drömmer grips jag av en förlamande ångest. För varje dag som går känns det som om allt mer står på spel. Det är så nära nu. Men tänk om något händer. Tänk om det inte blir som jag tänkt mig? Att något händer vid förlossningen, eller innan, eller att det är något fel på barnet. Det gör mig så rädd att jag knappt vågar tänka på framtiden.

Från bitter till glad!

Idag gäller inlägget mig och min vän som jag skrivit om tidigare. Jag kände mig så ledsen över att hon var oväntat gravid och inte jag, och att hon aldrig sa något till mig som visade att hon förstod att det kunde vara jobbigt för mig. Tog lång tid för mig att släppa det där, även efter det att jag själv blivit gravid.

Men nu är det borta! :-) Hon kom just förbi med lille VHS 1 månad, helt oförhappandes. Hon och pappan har flyttat till en lägenhet som ligger på gatan bredvid min! Jag tycker det är så otroligt trevligt när någon bara ringer på dörren, det händer ju nästan aldrig i storstaden (där jag växte upp brukade man ofta ta bilen någonstans och bara hälsa på folk, utan att ringa innan - jag gillar det!)

Vi har hittat tillbaks till varandra och det känns precis som "förr", så bra har det inte känts på flera år (jag gillade inte hennes förra kille).

Hoppas att allt kommer gå bra nu och att vi kommer kunna njuta av våra mammaledigheter ihop.

God morgon

I morse sjöng vi, Knud och jag, när vi vaknade.

Är du vaken Knud, är du vaken Knud? sjöng jag
Jag är vaken Mor, sjöng Knud och svarade med en spark!

Sett från den ljusa sidan

Jag har funderat lite på det här med krämpor och att vara gravid ensam.

Slutsats: jag tror det är enklare att vara själv*

Varför? jo för att jag helt enkelt inte har någon att beklaga mig för (ja förutom kära bloggen då...). Hade jag haft en man hade jag varit så ynklig så! - hämta det, -hjälp mig med det, -stackars mig, -så svårt att få på stödstrumpan, voi voi. Men nu är det ingen idé att jag ynkar mig, och därmed blir problemen inte större än nödvändigt.

Är det inte finurligt hur hjärnan kan vända saker till det positiva! (inte lika kul att hjärnan är minst lika skicklig på motsatsen - om man befinner sig i en sådan fas...)

* inser att mina krämpor är minimala i jämförelse med hur det kan vara, och hade de varit värre så vet till och med jag att två är bättre än en.

Bankomatprat

Det går en reklam på tv med en bankomat som talar och den påminner mig om följande komiska händelse.

Var i Italien och åkte skidor förra året. Skulle ta ut kontanter på den lokala banken. Bankomaterna fanns i ett eget utrymme med dörr och så så man inte skulle behöva frysa. Alltså ett litet rum med bara två bankomater, inget annat. Sticker in kortet i den första bankomaten varpå det direkt matades ut. Skall just försöka igen när jag hör "- L'altra machina" (eller något liknande...., jag kan inte italienska), jag ser antagligen aningen förvirrad ut då rösten upprepar "-L'ALTRA MACHINA!". Rösten kommer inte från maskinen eller någon högtalare, utan från bakom väggen. Det var en människa som satt där bakom och ropade. Undrar om samma människa räknar upp pengarna och sticker ut dem genom springan??? Och var kompisen på rast så bara en av bankomaterna var bemannade?

Finns det en människa i varje bankomat.....

Ohärdad elittittare

Har just tittat på andra avsnittet av Barnmorskorna på webben. Det är underligt, jag som är en riktig förlossningsprogramsjunkie, ser alla de olika amerikanska som går på tv4 Fakta (typ 3 olika i veckan) utan att blinka, jag blir helt förstörd av detta program. Tårarna rinner från början till slut, och jag kan inte riktigt säga varför. Vad är det som gör en svensk förlossning så mycket mer gripande? Konstigt.

Knud – fett- och sockermonstret

Knud vill ha fett och socker! Han köper chips, han väljer bacon- och ostpaj till lunch i stället för right and light och han tänker på morotskakor och brownies hela dagen. Knuds mamma är vanligtvis mer smågodistypen och förtjust i "riktig" mat, men nu är det visst Knud som bestämmer. Får dåligt samvete av kollegan som berättar hur hans fru blev ett hälsofreak under graviditeten och fortfarande under amningen - allt för barnets bästa. Hmmm, barn skall ju visst må bra av strama tyglar, och här håller jag på att ge efter redan innan födseln...

Till Fibula!

Halleluja!!

Tack för att du tänkte på att skriva kommentar till mig, jag är överväldigad! Sitter här med klump i halsen och tårarna rinnande på jobbet. Jag har varit inne på din blogg och kollat och försökt skriva kommentarer massor med gånger men bara fått felmeddelande.

Alltså om det är någon som inte hänger med så är Fibula med barn! Men hennes blogg är paj denna viktigaste av kungörelsedagar.

Stor kram till dig Fibula och må det lilla livet hänga sig kvar för allt vad det är värt.

GRATTIS GRATTIS GRATTIS GRATTIS GRATTIS GRATTIS!

Höggravid

28+1:

Om jag förstått saken rätt är jag nu höggravid. I 3:e trimestern av graviditeten. Räknade efter hur länge till jag skall jobba igår och det är bara 9 veckor kvar (12 veckor till leveransdatum)! Shit - snart är det verklighet det här! :-) Häftigt! Det känns som det gått fort, men ändå som jag varit gravid i en evighet.

Så här ser magen ut nu, i svartvita referenströjan (här finns motsvarande från v 19).

Och så här stor är den (senaste mätning 23+6):
midja: 86 (+3)
magen på tjockaste stället: 100 (+3)
magen uppochner: 33 (+2)

byst: 98 (+3)
rumpa: 101 (+-0)

Snigel, snigel på vägen där

27+5:
Jag mår ju oförskämt bra och har gjort det under hela graviditeten, i alla fall efter de första utmattande månaderna. Men nu är det nog så att foglossningen ändå gör sig lite kännbar (fast jag klagar inte! :-)).

Från vårdguiden: "Under graviditeten förbereder sig kroppen inför förlossningen genom att producera mer av ett hormon som heter relaxin. Hormonet gör att senor, ligament och bindväv mjukas upp, bland annat mjukas bäckenlederna upp och blir mer töjbara. Det sker för att bäckenet ska kunna utvidgas och kallas bäckenuppluckring eller foglossning."

Jag har alltid tyckt att foglossning låter som något kan ramla isär eller så, men det handlar tydligen om att saker och ting inte hålls ihop lika väl som vanligt av senor och ligament. Loss är de tydligen alltid fogarna, om det inte vore för ligament och dylikt.

I mitt fall känns det som någon satt en spärr på bakbenet så jag inte kan dra tillbaks benet lika mycket som vanligt när jag går. Framåt däremot går utmärkt. Men det har man ju inte så stor nytta av, framåt på ena innebär ju bakåt på det andra... Enda bilden jag kan få i huvudet skulle vara någon slags jämfota längdhopp med båda benen framåt, men det känns verkligen inte lockande.

Alltså är det bara att acceptera att hur jag än travar på med mina små steg så går det inte särskilt fort. De har börjat mobba mig på jobbet när jag släntrar efter :-)

Positiva saker med foglossning är att man skall följa dessa rekommendationer som inte alls känns som en börda:
Undvik tunga lyft
Gå inte i trappor
Gå inte långa promenader
Stå inte på ett ben

Med hälsningar från latmasken

PS. nu har jag surfat lite på foglossning och kommit fram till att det kunde vara mycket, mycket värre...

Litet flytetyg

Här är den lilla räddningsvästen. Ser kanske inte så liten ut på bilden men det är den! :-)

Utmanad

Utmanad av Nylsa.

För 5 år sedan: började jag leta lägenhet där jag och "barnet" skulle få bättre plats än i hyresettan. Efter mycket letande och flera budgivningar hittade jag min pärla där jag bor nu. Veckopendlade till Amsterdam, min absoluta favoritstad vid sidan av hemstaden. I Amsterdam skulle jag vilja bo som pensionär. Jag skulle cykla omkring på min oväxlade cykel, handla blommor på blomstermarknaden och grönsaker på grönsaksmarknaden. På hemvägen stannar jag till vid kvarterets "Bruin café" och tar ett glas rosé och pratar lite med grannarna.

Ett problem är bara att jag skulle vilja att alla jag känner också skulle bo i Amsterdam - det blir liksom roligare då... Någon som hänger på?

För 10 år sedan: jobbade jag på Ericsson och reste runt i världen och jobbade med IT-system. Jag var ung, ny och engagerad och det var lätt att överträffa förväntningarna. Det mest spännande projektet var i Beijing. När jag kom dit visade det sig att projektledaren och jag hade gått i parallellklass på gymnasiet på lilla hemorten. Världen är liten. Sydde upp den första av en radda asiatiska kostymer som sedan aldrig använts (varför lära sig av misstag?)

För 15 år sedan: var jag halvbakad civilingengörsstudent. Lyckades med nöd och näppe klara de obligatoriska tentor man behövde för att få börja årskurs 3! Innan jag började plugga var min inställning att bara man kommer in på utbildningen så är det inga problem att komma igenom... Riktigt så enkelt var det inte! Men förutom pluggandet så älskade jag att vara student. Bästa tiden i mitt liv (hittills!). Var också upp över öronen förälskad men i en olyckligtvis skakig relation som varade större delen av studietiden (fram och tillbaka). Tog ju slut tillslut såklart, men jag skulle inte tveka en sekund att göra samma "misstag" igen.

För 20 år sedan: flyttade jag hemifrån för att gå de två sista åren av gymnasiet på annan ort. Så här i efterhand var det nog lite tidigt... men kanske skulle jag gjort mina misstag ändå. Aldrig tror jag den självuppfattade åldern (= åhhh vad vuxen jag är) har skilt sig så från verkligheten (jag var verkligen inte vuxen alls....) Upplagt för känslomässiga katastrofer.

Nu skall man utmana vidare men jag tror faktiskt hela min bloggbekantskap redan är bearbetad.

Något jag undrar över...

... hur får man hönorna att värpa extra till påsk? Säkerligen kan ju inte den vanliga äggproduktionen täcka påskbehovet. Idéer någon?

Noll hål!

Tandläkarbesök idag. Noll hål, Gud vad skönt. Tydligen skall man ha lite känsligare tänder när man är gravid, och jag har inbillat mig hål och rotfyllningar till max. Blev insvept i blyförkläde från topp till knä för att skydda magen från röntgenstrålning.

Men fasen vad dyrt det är med tandläkarbesök nuförtiden. 645 pix för röntgen och 5 minuters undersökning (jag går till Folktandvården). Jag överlever, men jag kan inte låta bli att tänka på de som har det knapert. Känns som det vore ganska lätt att välja bort tandhälsa om valet står mellan detta och att betala hyran... Hemskt om tandvård är en klassfråga.

Om sanningar

En av femmismammorna på listan delade med sig av denna fantastiska dikt av Eeva Kilpi. Jag vill gärna dela vidare.

Av jungfru född, sa de
och tänk, det gick.

Och nu när felet har begåtts
och vi fortfarande lever med det
kan man inget annat än föreställa sig
hur annorlunda allting skulle vara
om de hållit sanningen högt, sagt:
-Var välsignad, ogifta mor.

Knud på badhuset

Viktiga funderingar?...

Igår kväll kom jag och tänka på hur det kommer bli för Knud på badhuset. Hur länge kommer han kunna följa med mamma in i damernas omklädningsrum? Och hur stor måste han vara för att jag skall våga släppa honom själv in i herrarnas? På- och avklädning, duschning, tvättning och en nyckel att hålla reda på!

Min mamma skrattade åt mig när jag senast förklarade att hon minsann måste lära mig hur man gör köttsoppa nu. Klart man måste kunna göra köttsoppa om man skall vara mamma. När jag var liten var det det enda med någon form av grönsaker som jag överhuvudtaget åt. Tänk om Knud blir likadan? Då måste jag ju kunna göra köttsoppa så han inte dör av vitaminbrist!

Inte heller tycker min mamma att jag behöver köpa flytväst till Knud ännu, en av de saker som jag kollar efter på Blocket..... Men vi skall ju vara på västkusten i sommar Knud och jag, klart han måste ha en flytväst om vi skulle vilja åka båt. Eller?

Hormonriden?

25+4:
Jag är inte mig själv....

Var är den logiska, förnuftstyrda diplomaten? Jag har tagits över av en hetsig, känslig person som dessutom lyckas trampa folk på tårna hela tiden. Och sen mår jag dåligt av att tänka på att folk skall vara arga på mig. Igår lyckades jag förnärma en herre på bostadsrättsföreningens styrelsemöte så till den milda grad. Bara för att jag ställde lite enkla frågor runt hans 2-miljoners investeringsförslag... Uppenbarligen ställde jag dem inte taktfullt... Jag tar på mig hela ansvaret. Och nu har jag känt mig helt ut balans hela dagen. Kom tillbaka Moooi!

Jag har alltid tänkt att jag kommer minsann inte låta mig påverkas av lite hormoner! Det är väl bara att bestämma sig! NOT uppenbarligen.

Å andra sidan känner jag mig extatiskt glad och lycklig mesta delen av tiden - en ganska trevlig baksida.

Nyväckt intresse....

....för efterrätter. Måste dela med mig av min senaste favorit.

Skala, kärna ur och dela ett syrligt äpple i mindre bitar (per person).
Stek äppelbitarna i lite smör några minuter.
Pressa över citron och söta med sirap.
Mortla lite hel kardemumma och blanda i.

Serveras ljummet med Kesella vanilj

MUMS!

Fika med Gruvisarna

Femmisfika med Gruv-12:an igår. Vi är ett gäng som träffats mer eller mindre regelbundet i ett och ett halvt år eller så. De flesta av oss har haft det lite småknackigt med fertiliteten, fast det visste vi inte när vi började ses. Otroligt skönt har det varit att kunna dela med andra som förstår!

Igår fick vi träffa det allra senaste tillskottet, M, 3 veckor. Det var förstås höjdpunkten, hon var underbar. Två minigruvisar finns det nu.

Extra glad blev jag över att Nylsa, Fertilitetsturisten och Matte kom med och fikade. Jag vet ju att man kan känna sig kluven över andras lycka när man kämpar och kämpar utan att ha det där svaret - kommer jag någonsin lyckas? Att det efterhand kan bli jobbigt att ha många som hoppas. Men jag är så glad över att ha träffad den här gruppen tjejer, det är människor jag lätt hade velat ha till vänner också under andra omständigheter. Vi har sammanförts av slumpen och vårt gemensamma mål och längtan, och jag hoppas det kan fortsätta, och att inte samma längtan gör att det blir för jobbigt att fortsätta ses. Mest av allt hoppas jag förstås att alla skall få det de drömmer om, även om det är jobbigt med andra som hoppas...

Lite skit i hörnen.

Jag köper hushållsnära tjänster. Av mig själv. Det hela är väldigt enkelt. Det börjar med att jag har mer eller mindre rörigt hemma (det händer ofta). Sen blir det fredag och då köper jag mig en stor bunt tulpaner (det är det som är betalningen). Idag har det blivit 20 vita som liksom är lite spetsiga. Jättefina. Men nya fina tulpaner kan man ju inte sätta fram om det är rörigt hemma. Så då har man en toppenmotivation att stöka undan, snabbt och lätt, allt till det facila priset av 70 pix! Rent behöver det däremot inte vara.... bara det inte syns i kvällsljus.

Och när det inte är tulpansäsong då? Ja, då är det svårare med motivationen...

Trevlig helg!

Där kände jag mig inte hemma...

Igår var jag på någon slags utbildning hos barnmorskan hela eftermiddagen. Ett helt gäng gravida, runt vecka 20, samlade för att få lite basinfo om foglossning och annat (uppenbarligen gjorde det inte så stort intryck eftersom foglossningsbiten är det enda jag minns).

På något sätt kände jag mig obekväm bland de andra gravida (det var bara mammor med, inte pappor), som om jag inte hörde dit. De flesta var yngre (tror jag) och naturligtvis fanns det pappor till barnen. Kändes som det syntes på mig att jag var annorlunda. Fast det gjorde det såklart inte och ingen av de där vet ju att jag är själv. Undrar om det inte var ett litet mindervärdeskomplex som gav sig tillkänna ändå... Söta och lyckliga såg de ut allihopa också!

Tack tack tack alla kära Femmis-vänner för att ni finns och gör att jag känner mig som jag passar in i ett fantastiskt sammanhang.

Och vinnare är!:
Tre helt korrekta och snabba svar på tapettävlingen inlämnade av Fertilitetsturisten, Fibula och Carin. Om jag får bestämma så får ni var och en en graviditet i pris för denna fantastiska insats!

Tävling - fortplantningstapeten!

Varje morgon när jag trött sitter på toan, huvudet i knät (inte mycket längre till dock eftersom magen är i vägen) fascineras jag av tapetens alla "livmödrar". Min toa är väldigt liten så tapeten kommer väldigt nära. Nu har jag dock upptäckt att hela tapeten verkar vara fortplantningsinspirerad... Fixerad? Jag? Låt oss se hur många fler fortplantningsfixerade läsare bloggen har. Para ihop följande organ/händelser med rätt bild:

1 - celldelning

2 - äggledare, inklusive inviftare

3 - livmoder

4 - follikel

Om att dela med någon

Jag har ju hittills i min graviditet inte känt någon sorg eller saknad över att vara själv. Efter de första 12 veckorna eller så när det faktiskt sjönk in och jag började tro på det här miraklet, har jag bara känt lycka och tacksamhet.

Men nu, när jag känner den lilla människan boxas i magen då önskar jag att någon annan också kunde få vara med och dela detta fantastiska. - Känn, känn nu, nu sparkar han! Hej hej lille Knud. Det är så häftigt!

Igår kväll fick jag en sån längtan efter när jag äntligen skall få träffa honom (Knud alltså). Jag längtar!

Vad tycks?

Resultatet av stick-bobyggeriet. Inspirationen fick jag av en liten tröja jag såg i New York, så idén har jag snott. Men visst är den ganska söt?

Återgång till den naturliga päronformade ordningen

23+6:
Naturen stävar ju alltid efter balans och den naturliga ordningen, i mitt fall innebär detta päronformad. I min senaste mätning har min rumpa ökat och brösten minskat! Visste väl att detta inte kunde fortsätta :-) Dock är det midjan som återigen rasar förbi de andra med en ökning på 4 cm. Den börjar också bli svår att definiera - var sitter den egentligen?

Dagens resultat (senaste mätning 19+2):
midja: 83 (+4)
magen på tjockaste stället: 97 (+1)
magen uppochner: 31 (+1,5)
byst: 95 (-2)
rumpa: 101 (+1)

Vikt: 68 kg (+6-7 kg, har ingen våg så jag vet inte riktigt var jag började).

I går kväll fick jag även min första sura uppstötning, så nu väntar jag bara på svampinfektionen, hemorrojderna och graviditetsklådan! :-)

Gud vad skönt det är att vara ledig idag. Nu skall jag snart gå ut i solen.

Trött och sliten

Tror att veckans jobbkonflikter slitit lite mer på mig än jag var beredd på. Känner mig ganska urvriden, får nog tänka på att jag inte är helt mitt vanliga kamplystna jag. Tar ledigt i morgon, har lyxen att ha en arbetsgivare som ger en rätt till flextid (och uttag av detsamma i heldagar) fastän övertidsersättning är bortförhandlad. Hoppar över vattengympan i kväll också, kör vattenavslappning i badkaret i stället. Skönt!

Var det någon som såg Kvällsöppet med Ekdal i går kväll? Jag tycker femmis-tjejerna var jätteduktiga och hela debatten kändes som en straffspark rakt i mål. KD-människan på länk gjorde ju inte direkt saken sämre för vår del med sina oproffsiga och nervösa inlägg.

Återigen är det massa miffon som skriver otrevliga inlägg som kommentar till debatten. Borde egentligen inte läsa men så kan jag ändå inte låta bli. Vissa kan man bara avfärda (fast man blir lite skrämd ändå - de här människorna finns ju), men några saker är lite svårare att ignorera. De som är svårast är de som skriver att de vuxit upp utan pappa och att de mår skit pga detta. Jag är ju övertygad om att det är stor skillnad på att inte ha någon pappa alls jämför med att ha en som har övergivit en, men ändå... Jag vill verkligen inte att Knud skall känna så.

I övrigt så kan jag bara återupprepa det jag sa efter artikel i SvD senast.

Mera media

Har visst blivit en riktig femmis-aktivist på senaste! Jag är med i en radiointervju i Radio Sweden idag (Sveriges Radios internationella avdelning) ang singelinseminationers vara eller icke vara i Sverige.

Här kan ni höra intervjun:
http://www.sr.se/webbradio/?type=broadcast&Id=1030095&BroadcastDate=&IsBlock=1
inslaget börjar vid 7 minuter och är ca 6 minuter långt.

Jag gillar reporterns twist på Single Mothers by Choice (engelska varianten av Femmis) till "Single by Chance, Mother by Choice".

Tillsist vill jag skicka ett jättegrattis till Lillawi som idag på VUL fått se inte bara ett utan två pickande hjärtan.

Frustrerad i alla fall...

Jaha, så ligger jag här och kan inte sova för jag tänker på dagens händelser på jobbet. Upprymdheten av att insemination för singlar skall debatteras i Kvällsöppet varade visst inte så länge.

Är det någon mer än jag som tycker att något av det jobbigaste som finns är när man blir orättvist behandlad/motarbetad men man måste spela med, stryka medhårs, vara diplomat, istället för att bli förbannad? Jag vet att det inte skulle leda till något positivt om jag skulle reagera, men samtidigt skriker mitt inre efter upprättelse... Så nu bara jag ältar och ältar i huvudet vad jag skulle vilja svara på det obefogade, otrevliga och egentligen helt oacceptabla mail som inledde denna "strålande" måndag.

Och visst är det kvinnor som ligger bakom (2 st). Är jag fördomsfull, är det bara jag som upplever att den här typen av beteende är mycket vanligare från kvinnor mot andra kvinnor?

Over and out, nu hoppas jag på sömn, så känns det säkert bättre i morgon.

Kvällsöppet på onsdag (TV4 22:45)

Egentligen skulle jag skriva ett frustrationsinlägg om hur trött jag blir på de där människorna, som alltid finns på alla arbetsplatser, och som bara är så förbannat skitjobbiga och svåra att ha att göra med och ifrågasätter allt, även det som de inte fattar eller har med att göra. Alla runt omkring dem tycker samma men ändå måste man om och om igen stryka medhårs bara för att undvika fullskaligt krig. En sån dag har jag haft idag. Egentligen skulle jag bara vilja säga "-Dra åt helvete, det skall du skita i! Det finns en anledning till att du inte är ansvarig för det här längre!" men det gör jag ju inte förstås... (förutom i huvudet, där gör jag det om och om igen:-)

Men! När jag kom hem ser jag på femmislistan att på onsdag kl 22:45, kommer debattprogrammet Kvällsöppet med Ekdal att ägna huvudtiden av programmet åt frågan om diskrimineringen av ensamstående kvinnor när det gäller assisterad befruktning. Två femmismedlemmar kommer vara med!

Så nu blev jag så exalterad att jag inte behöver bli av med några frustrationer längre :-)

Spännande! Bänka er på onsdag!

Och jag skall förväntas ta hand om ett barn!?

Hade en synnerligen förvirrad kväll i stora mataffären igår. Ungefär 10 minuter in i shoppandet inser jag att varuvagnen där jag stoppat ner min majonnäs, kapris, risoni och tonfisk, även innehåller ett 20-tal andra varor som jag absolut inte var ansvarig för. Min långsamma hjärna försökte hitta en förklaring, hade någon ställt dit en annan vagn istället för min? Hade någon tagit ut mina varor och ställt dit andra! Fräckt! Hmm, slutsatsen var ju naturligtvis att jag hade stulit någon annans vagn och glatt plockat i varor utan att överhuvudtaget reagera. Återstod alltså att försöka komma på var det hela inträffat. Spårade min väg tillbaks genom butiken vara för vara och någonstans på mitten mötte jag en man som försynt undrade om jag möjligtvis saknade en vagn med två fläskfiléer i? För i så fall visste han var den fanns, och samtidigt kunde han kanske få tillbaks sin egen...?

Ytterligare borttappning skedde när jag ställt ifrån mig vagnen för den var så jobbig att köra, och sedan inte kunde hitta den igen... (jo såsmåningom förstås).

Ingen expressshopping direkt!

Detta får mig nu att undra, hur länge skulle jag dra runt på någon annans barn utan att reagera!? I synnerhet som vagnen jag köpt körs runt av var och varannan i området jag bor. Huvva!

Skall nog försöka fokusera på lite koncentrationsträning fram till midsommar.

Fast i bobyggarträsket

Glest med bloggandet, jag vet. Jag är ju en i grunden lat person och det kan gå långa tider utan att jag gör någonting vettigt. Kväll efter kväll på rygg i soffan framför TV:n (snacka om att jag kommer få ändra mina rutiner... :-))

Men så har jag en manisk sida också som kan triggas helt plötsligt. Vanligtvis brukar det resultera i någon omtapetserad vägg eller ny köksbänk eller dylikt. Gemensamt är att idé och genomförande i stort sett sammanfaller. Tapetinspiration kan uppstå på fredagskvällen, lördag morgon besök i tapetaffären, tapetsering hela helgen och söndag eftermiddag är det klart. Under tiden har allt från mat till toalettbesök fått stryka på foten.

Denna vecka har jag drabbats av mani som har viss anknytning till mitt tillstånd att göra. Jag stickar en tröja. Till Knud såklart. Inspiration i söndags, måndag efter jobb till garnaffär, sticka sticka sticka, onsdag till garnaffär för köp av andra stickor, sticka sticka sticka. Så jag har helt enkelt inte hunnit blogga. Idag skall jag på vattengympa och hinner inte komma igång med stickningen. Dessutom har dessa maniska episoder ganska kort livslängd, så det gäller att jag blir färdig innan anfallet gått över. Annars är det kört. Tror det börjar mattas av lite så håll tummarna.

Vidare har jag drabbats av akut foglossning tror jag. Sen igår typ. Kan man verkligen få plötslig foglossning? Trodde det var något som kom smygande. Jag gissar att det är ett resultat av allt stick-sittande. Brukar ju som sagt annars tillbringa kvällarna i mer horisontellt läge. Får se hur det utvecklar sig.

DN-artikel

Så var den visst publicerad, redan idag!

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=743996

Tack!

Tack för alla snälla och peppande kommentarer igår! Nu har jag bestämt mig för att vara med på fotot. Så om ni har DN får ni hålla utkik efter en Femmis-artikel (vet inte när den skall publiceras) så kan ni gissa vem som är jag sen! :-)

Det var faktiskt längesedan jag släppte fram de där känslorna jag skrev om igår. Efter jag tog beslutet om att försöka bli mamma på egen hand har de nästan helt varit borta. Trots allt så är det allra viktigaste för mig att bli mamma, det är mycket viktigare än en relation om jag skulle behöva välja. Och att Knud kommer bli mitt livs kärlek det råder det nog inte heller några tvivel om.

Men visst finns känslan där djupt nere någonstans. Hade glömt att det kunde göra mig så ledsen som när jag skrev ner det igår. Blev en rejäl gråtskvätt och det var skönt! (visst är det skönt att kunna gråta ibland? jag gör det alldeles för sällan).

Ha en skön söndag!

Dilemma

I morgon är det fotografering för en artikel i DN. Det har varit upprop på Femmis att så många medlemmar som möjligt skall vara med, mammor, barn, gravida, funderare och försökare. Eftersom det pågår en debatt inom regering och riksdag om att ändra lagen för att tillåta assisterad befruktning för ensamstående har vi en viktig roll att fylla i opinionsbildningen. Att visa att det här redan är en verklighet för massor med kvinnor, oavsett om det är tillåtet i Sverige eller inte. Att argumentera för. Att visa på inkonsekvensen i att tillåta adoption för ensamstående men inte assisterad befruktning.

Jag vill vara med och påverka. Jag är stolt över mitt beslut, och tycker faktiskt det är ganska häftigt. Alla postitiva reaktioner jag får från människor runt omkring mig stärker mig och jag känner mig fylld av tillförsikt.

Men ändå tvekar jag om jag skall vara med....

Dumma tankar dyker upp. Jag tänker på gamla pojkvänner som jag blivit dumpad av. Jaha, stackars människan, hon lyckades aldrig hitta någon efter mig. Ingen annan ville ha henne heller. Jag kan tom tänka på hur det skulle kännas om folk "hem-hemifrån" skulle se bilden (fast man läser faktiskt inte DN på västkusten...)

MISSLYCKAD, MISSLYCKAD, hon är själv, ingen vill ha henne, na na-na na-na na!

Egentligen är det nog bara en projektion av mina egna innersta tankar som jag överför på de tänkta läsarna. Det är en enorm sorg att inte ha hittat kärleken och någon att dela livet med. Denna största av livets gåvor.

Ett stort fett misslyckande är vad det är...

Vi får se hur jag gör. Hoppas jag kan vara modig.

The truth, the whole truth and nothing but the truth!

Äntligen har de reagerat på jobbet! Och de har varit så gulliga!

Strax innan jag åkte på semester berättade chefen för tre av mina närmsta kollegor (killar). Han ville berätta om vem som kommer ersätta mig osv. Jag var spänd på reaktionen men så var det ingen av dem som sa någonting! Hrmmmff. Den här veckan har jag klätt mig i kläder som inte lämnat något tvivel om vad som är på gång men det är ändå inte många som har reagerat. Inte ens den enda tjejen jag jobbar med har sagt något, och det trodde jag verkligen hon skulle göra.

Men så idag. Min tjejkollega hade helt enkelt inte fattat tidigare! Hon måste ju vara blind. Inte ens igår när vi hade ölprovning och jag inte drack något hade slanten trillat ner. Det var först efteråt som hon hade tänkt på att det var lite konstigt att jag hade klappat mig på magen som om jag vore gravid. Och så idag när hon tittade närmare så var det ju uppenbart. Fick ett jättegrattis och massor av frågor.

Senare på dagen frågade en av killarna som fick reda på det av chefen om vi skulle gå och ta en fika. Så pekade han lite på magen och gratulerade. Uppenbarligen hade chefen inte varit tydlig med att informationen var officiell, och kollegan visste inte att jag visste att han visste...., så han hade inte vågat säga något. Verkar som han kände sig lite dum att han inte sagt något men det var ju inte så konstigt tyckte jag. Han har själv en dotter på fyra månader som fyller hela hans tankevärld så han ville gärna prata.

Under veckan är det faktiskt också andra som har gratulerat och alla är så intresserade. De är intresserade av hur det har gått till, alla frågar vem pappan är. Det är otroligt skönt att de frågar så jag kan förklara på mitt sätt. Att jag har tagit ett aktivt beslut att skaffa barn på egen hand. Och reaktionerna har varit toppen! De är så positiva, så glada för min skull. Jag har hittills inte mött en enda negativ reaktion. Antingen är mina kollegor bra på att spela, eller så jobbar jag med osedvanligt öppna och sympatiska människor.

Det är så skönt att vara öppen och berätta sanningen!

Smuggelgods

Här är en av anledningarna till att en USA-resa just nu kändes extra motiverad... Vagn inköpt i NYC ca 30% billigare än här hemma. I princip betalade den resan (som var oförskämt billig eftersom jag hade flygpoäng att utnyttja (jojo, resandelivet har minsann inte alls bara varit av ondo)).

I suffletten har jag hängt den "Ugly Doll" som är det enda jag köpt till mitt blivande barn på alla mina fertilitetsresor till Köpenhamn.

Köpet skapade mycket nervositet inför hemresan. Skulle jag fastna i tullen?? Då skulle det hela förvandlas från en bra till en ytterst dålig affär. Och sen att H under veckan bestämde sig för att köpa en elgitarr att ta hem gjorde ju inte saken bättre. Satan, vad skall människan med en elgitarr till - nu kommer vi alldeles säkert att åka fast! Tog dock mitt förnuft till fånga och insåg att han faktiskt fick köpa vad han vill och att barnvagnssmugglingen var mitt problem.

Väl på Arlanda visade det sig att barnvagnen var det enda bagaget som kommit fram och våra två resväskor och elgitarren befann sig någon annanstans, typ i Köpenhamn. Så det var med en icke uppseendeväckande mängd bagage (vagnen packad i sin specialväska) vi passerade tullen utan problem. Resväskor och gitarr leverades till hemadresserna samma kväll utan problem.

Pheeewww!

Nu är det bara att hoppas att allt går bra och att Knud kommer trivas i sin vagn.

New York, New York

Jag gillar New York!

Sitter här och klipper med ögonen och kämpar för att hålla mig vaken. Landade i förmiddags efter bristfällig mängd sömn, och tänkte försöka hålla mig vaken till åtta i kväll i alla fall. Lycka till till mig!

Och här är ett kom ihåg till nästa gång - man kan vara många dagar i NY utan att tröttna, 4 dagar + 2 halva som det blev nu kunde gott utökats. Jag älskar att bara "vara" när jag reser. Sitta på mysigt fik och titta på folk eller strosa omkring i något intressant område. Känna atmosfären.

Hotel 17 som kändes som en chansning (billigt + delat bad) var toppen! Fanns inget twin rum ledigt när vi skulle checka in så vi fick ett trippelrum för första natten. Hur tre skulle kunna sova där inne tål dock att funderas på. Tre små grisar kanske? "Dubbelsängen" var kanske 1,10. Vi fick i alla fall behålla rummet så det var ju toppen. De delade badrummen var helt otroligt rena! Det verkade nästan som någon var där och fixade mellan varje gäst (shit nu har jag nickat till 3 gånger samtidigt som jag skriver, skum upplevelse, måste nog röra på mig lite).

Har flängt runt hela stan behjälpt av 7-dagars MetroCard. Från Brooklyn till Harlem. I Harlem kände jag mig som en riktig idiot som om jag var där och socialturistade (kanske var det jag var också?). Blev en snabb burgare på Burger King för att sedan vända direkt söderut igen.

Har fikar och ätit gott och till och med varit på trendig club/bar (höll mig vaken till 2 - kors i taket).

Här är lite små och goda länkar och minneslista inför nästa trip (moahahaa, undrars när det blir en shoppingtrip till NY nästa gång?):
God och genuin kines: Congee i China town
Smaskens kina som är lite trendigare: Peking Duck House (lyckades inte få bord denna gång men har varit 2 gånger tidigare, så den får vara med på listan)
Var modig och provade grodlår på denna vietnames: Doyers (China town igen)
Höll mig vaken på supertrendig skybar: Plunge (Meatpacking district)
Prövade utbudet av alkoholfria drinkar på annan lounge: The Living Room Lounge (Union Square)
För det genuina amerikanska: Appelbees (Times Square, urk vad äckemätt man kan bli)
Här käkades det frukost varje dag: Sunrise cafe (hittar ingen websida, men det låg i hörnet av 3e avenyn och 18e gatan. Uppdatering: Sunburst Espresso Bar hette den visst, nu hittade jag.)

Det är nog så att asiatiska restauranger gör störst intryck på mig. Jag hade gärna gått till Congee en gång till (vi var där första kvällen men då är man ju helt goggy), men H påstod att är man i NY fem kvällar får man inte gå till samma restaurang 2 gånger (några sådana regler har inte jag!)

Gick på musikal en kväll, Spring Awakening. En relativt ny uppsättning som inte följer den traditionella musikalmallen. Kan rekommenderas (fast fan vet om det är värt det hutlösa biljettpriset... men kul är det i alla fall att göra något när man semestrar).

Sen shoppade jag en del också... återkommer

En trevlig resa....

... hoppas jag på. Vi hörs om en vecka!

Det här måste vara ett skämt?

Kände att jag bara måste visa en bild på min nyinköpta bh. Det är alltså inte en miniatyr-bh som ligger bredvid - det är min vanliga som passade alldeles utmärkt för ett par tre månader sen eller så... Det känns inte som brösten har blivit så mycket större. Men juverhållaren här bredvid är uppenbarligen bevis att något har förändrats. Billig bröstförstoring? Eller billig och billig, jävligt dyrt har det ju faktiskt varit, känslomässigt och i faktisk kostnad. Och dessutom väldigt temporärt.... Ja ja, jag är ändå fullt nöjd med miniatyrerna.

Utmanad!

Jag har blivit utmanad av Fertilitetsturisten!

Vad gjorde du för 10 år sedan?
1998, började livet på resande fot. Var på projekt i England - trist jobb, kul socialt, lite romantik som dock fick ett abrubt slut pga kulturella skillnader i drogliberalism..., Finland - kul jobb trist socialt, Kina - fantastiskt på alla sätt, Frankrike - ensam i ett industriområde, en halv baguette och Baby bel ost ensam på hotellrummet varje kväll.

Vad gjorde du för ett år sedan?
Var på gång att göra mitt 5:e inseminationsförsök som också skulle misslyckas. Var på skidresa i Italien, det var härligt.

Tre snask du gillar?
Sura nappar, vaniljfudge, sura vingummin (fudgen och de sura godisarna kan med fördel blandas)

Tre sånger du kan hela texten till?
Främling, Balladen om den kaxiga myran, Bra vibrationer (dra nu inga slutsatser av detta angående min musikpreferens...)

Vad skulle du göra om du var miljonär?
Läsa till läkare. Om det var flera miljoner skulle jag bo i mitt drömhus också.

Tre dåliga vanor?
Kan vara riktigt lat, kan lätt spendera en hel dag i soffan. Är en "5-i-12-människa", tidspress ger mig inspiration, brist på tidspress och utmaningar gör mig apatisk. Svårt att dölja vad jag tycker, både när jag håller med och definitivt när jag inte håller med.

Tre saker du gillar att göra?
Laga mat till fler än mig själv, fixa och trixa hemma, åka båt, bada och sola på västkusten.

Tre saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa?
Hotpants, stentvättade jeans, fula skor i fult skinn från billig skoaffär.

Tre favoritsaker?
Mitt lägenhet! Alvar Aalto tulpanvas, ett litet bord från G.A.D

Jag utmanar i min tur Ensamma Matten och GoGetLife!

Tacksamhet

Jag mår bra! Kul och utmanande på jobbet, en bebis som växer i magen och NY-resa om 6 dagar.

Var hos BM idag och fick lyssna på bebisens hjärtljud. 150 taktfasta slag i minuten. Jag är så otroligt tacksam över att få uppleva detta. Över att överhuvudtaget ha blivit gravid. Över att allt ser bra ut så här långt. Säkert är att inget kan tas för givet. Jag gläds i nuet.

Jag har märkt att varje gång jag vänder mig på natten klappar jag på magen automatiskt. Jag är förälskad i min mage som nu verkligen är en gravidmage och inget annat. Och bubbelsparkarna är som lyckopiller under dagen.

Jag känner mig inte alls ensam. Det här känns så rätt, så självklart.

Så känns det idag. Det är jag tacksam för!


PS. Alla som känner sig ledsna har full tillåtelse att kräkas på detta inlägg
PS2. Utmaning från Fertilitetsturisten antas snarast

Slutsats om klädval

Till vänster är jag i min, vad jag trodde, tuffa tältklänning från gårdagens dop. Till höger samma människa i annat klädval en dag senare. Tror min slutsats måste bli att tältklänning får tillbringa ytterligare ett par månader i garderoben tills jag faktiskt är så stor som den får mig att se ut.

PS. Ingen annan än min chef på jobbet vet någonting ännu, tror ni det börjar bli svårt att dölja eller? Min chefs tips var att köra med kavaj - det gör jag sa han :-)

Och här är dagens mått 19+2 (senaste mätning 15+6):
midja - 79 (+3)
magen på tjockaste stället - 96 (+2)
magen uppochner - 29,5 (+0,5)
byst - 97 (+2)
rumpa - 100 (+-0)

Lite fascinerande att brösten växer i samma takt som magen. Var skall detta sluta.

Tårdrypande helg

I helgen har jag gråtit för ingenting! Och för någonting. Har gråtit till Brokeback Mountain, för att den är så vacker och romantiskt och sorglig och känslig och extra mycket för att Heath Ledger gått bort. Sen har jag gråtit till en annan film, Juno, söt, rolig och cool historia om en 16-årig tjej som blivit (mycket) oplanerad gravid. Rekommenderas!

Och idag har jag gråtit på lilla T:s dop. Första lilltjejen i vår lilla sub-femmisgrupp. Så fint och stämningsfullt. När solosångerskan sjöng den här låten höll jag på att bryta ihop - rakt in i hjärtat.

Av Längtan Till Dig (av: Åsa Jinder)

I en evighet levde jag som om du inte fanns
I alla drömmar var du ändå nära så underbart nära
Och jag trodde jag fann dig men du var någon annanstans
Varenda gång jag funnit någon så såg jag att drömmen inte var sann

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Och alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött

Det var enkelt och vackert du sa att du väntat mig
Jag kunde ana att det fanns en himmel på jorden jag såg den
Och du bad mig att leva mitt liv alltid nära dig
Jag följde dina steg och allt jag någonsin drömt om fanns där för mig

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Och alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött

Det finns ingen som lockat mitt hjärta så underbart
Med all din ömhet får du sorg och smärta att sakta försvinna
Alla skuggor, allt mörker som förr var så uppenbart
Det skingras, och tillsammans ser vi ljuset, som stiger med solens fart

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Och alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Och alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött

Morotskaka och halleluja!

Morotskaka är gott, det verkat Knud också tycka. Fika på jobbet idag och Knutte blev helt vild! Jomen, bubblorna jag kände första gången för ett par veckor sedan var nog inte bara gas i alla fall. Just nu testar jag vad popcorn och lösgodis kan ge för reaktion.

Hallelujat utbrister jag i då jag äntligen hittat snygga mammabyxor. Jag köpte ju ett par på H&M för några veckor sen, men de sprack i baken efter bara två dagars användning! Vet inte riktigt hur jag skall ta det hela... Dessutom är jag inte riktigt säker på när denna incident inträffade så det är möjligt att jag gått med skinkan bar på jobbet. Eeeufff, det hoppas vi inte på!

Nu är jag således desperat efter byxor som jag kan ha och som är sköna. Men det är helt otroligt vad fula alla mammabyxor är! Skall man inte kunna få vara gravid och fin?! Jag har varit överallt känns det som. Köpte ett par jeans på H&M men de kändes sådär. Men så gick jag in på Kapp Ahl. Visste inte ens att de hade mammabyxor och det visste knappt expediten heller. Men längst inne i hörnet av "generous"-avdelningen så fanns de. Och dessutom två olika som jag gillade. Ett par mörka jeans och ett par svarta, snygg färg och t om snygga fickor!

Halleluja!

Karriär vs. kärnfamilj

I en av kommentarerna på mitt föregående inlägg frågades om inte många av de tjejer som väljer att bli frivilligt ensamma mammor har prioriterat karriär framför förhållande och inte passar ihop med kärnfamiljsidealet där mannen står för försörjningen och kvinnan har huvudansvar för hemmet.

Hmm, jag vet faktiskt inte om det stämmer.

I mitt fall har jag aldrig tvingats välja mellan förhållande och karriär. Snarare har jobbet tagit stor plats eftersom jag inte haft något förhållande. Liksom, ja ja, jag kan ju likagärna jobba, jag har ju inget viktigare i mitt liv. Jag har aldrig (medvetet i alla fall) valt bort ett förhållade för jobbet. Och därmed inte heller barn.

Däremot tror jag jag har använt jobbet som en ursäkt för att jag inte träffat någon. Har varit på resande fot i jobbet i åtta år och det har varit ganska skönt att kunna skylla på det. Det är ju lika bra att jag inte har någon pojkvän, det skulle ju aldrig funka ändå med det här jobbet - typ...

Dessutom blev resandelivet något slags pseudo-tillvaro där man umgås med kollegor och faktiskt kan ha det ganska trevligt med sin "projektfamilj". Har nog varit lite rädd för livet på hemmaplan där jag är själv och alla andra har sitt med pojkvänner och barn.

Men nu lever jag på hemmaplan, och snart är vi en liten familj - Knud och jag!

Om spermiedonation i SvD idag

I dagens SvD finns två artiklar (du hittar dem här och här) som behandlar spermiedonation i Danmark och den ökande strömmen av svenska kvinnor som liksom jag väljer att få barn med hjälp av anonym donator i Danmark. Jättebra artiklar!

Men kommentarerna.... Det gör mig riktigt beklämd hur människor kan vara så missunsamma och fördömmande. Vem är du som blir så provocerad av att jag, efter många års övervägande, har bestämt mig för att bli mamma på egen hand.

Jag måste få svara på några av påståendena i kommentarerna.

Alla kvinnor som väljer insemination är manshatare:
Jag älskar män! Tror jag var kär första gången redan vid 2 års ålder i min då 3-årige granne. Sen dess har jag varit kär många gånger, men tyvärr har jag inte haft något förhållande där det varit aktuellt att skaffa barn.

Alla kvinnor som väljer insemination är feminister:
Visst tycker jag att det kan finnas orättvisor mellan män och kvinnor, men inte alltid nödvändigtvis till männens fördel. Jag har aldrig kunnat identifiera mig med den tysta flickan som inte fått sändningstid i klassrummet eller blivit omkörd i arbetslivet. Helt enkelt för att jag alltid tagit för mig.

Kvinnor som väljer insemination är neurotiska vrak som ingen man kan leva med:
Under mina två år i Femmis har jag träffat många femmistjejer och jag kan inte sluta förundras över vilken grupp av starka, stabila, humoristiska, ofta framgångsrika och definitivt med fötterna på jorden-tjejer det är.

Att skaffa barn med insemination är ogenomtänkt och själviskt:
En sak är säker, detta är inte ett beslut som man fattar lättvindigt. Det är självklart att man tänker igenom vilka konsekvenser det kan få för barnet. Och visst kan det vara så att barnet kommet ifrågasätta ditt val. Det är något som jag och alla andra femmismammor måste vara medvetna om. Men det måste inte bli problem.

Valet att skaffa barn på egen hand innebär ett fördömmande av kärnfamiljen:
Jag har alltid tänkt att jag skulle ha familj. Det har liksom varit en självklar del av livet. Jag har tillbringat många år med att söka efter den "rätte". Och visst har jag drömt om kärnfamiljen. Jag är själv uppväxt i en familj med en mamma och pappa som är lyckligt gifta, och har haft en fantastisk barndom. Men just nu när tiden är knapp har jag inte det valet! Mitt val står emellan 1. riskera att förbli barnlös (otänkbart) 2. skaffa barn med första bästa (otänkbart) eller 3. skaffa barn på egen hand och lita på att min grundtrygghet och det nätverk jag har runt mig är goda förutsättningar för att Knud liksom jag kommer bli ett lyckligt efterlängtat barn.

Barn som har anonym donator som pappa är dömda till ett liv i olycka och kommer bli trasiga vuxna:
Det finns inget som tyder på att barn till ensamstående har löper större risk att bli olyckliga vuxna än andra. Dessutom är jag helt övertygad om att det är bättre att inte ha någon biologisk pappa än en som skiter i dig.

Det är ingen rättighet att få barn:
Det här argumentet hör man alltid i sådana här sammanhang. Men varför skulle det vara ett argument för att just ensamstående inte skall få skaffa barn? Det är väl inte mer en rättighet när man är två? Det finns väl inget barn som bett om att få födas? Men de flesta barn verkar ju ändå, när det väl är ett faktum, vara ganska nöjda över att finnas till. Samma sak att det skulle vara höjden av egoism att skaffa barn på egen hand. Men är det inte alltid egoistiskt att skaffa barn? Visst skaffar du barn för din skull? Vem gör inte det? Sen blir det ju förhoppningsvis en win-win för alla inblandade.

Varför inte adoptera, det finns ju massor av barn som far illa i världen:
Jo, det är absolut ett alternativ. Men kötiden för singeladoptioner är jättelång, och i många fall finns inte tiden att vänta. Kan också vara en ekonomisk fråga. Det är dyrt att adoptera. (Det är det iofs att göra 6 inseminationer och 2 IVF också....)

Ett barn behöver manliga förebilder:
Japp, det tror jag också. Men inte nödvändigtvis i form av en biologisk pappa. Jag har många killkompisar, pappa, svågrar och släktingar. Dessutom hoppas jag att Knud och jag kan träffa en pappa senare! Bara för att jag är själv nu när jag skaffar barn betyder det ju inte att jag aldrig skulle kunna träffa en man.

Det var nog "allt" för nu (ganska mycket....)

Foten i pannan

Är det månntro en blivande akrobat som växer i min mage? Här är Knud med knäna i näshöjd och foten i pannan.

Familjen Taikon på ultraljud

17+6:
Igår kväll kl 11 när jag just hade somnat ringde det på dörren. Utanför stod mamma, pappa och min syster. De bor 50 mil bort. De är mycket för överraskningar.

I julas när jag var hemma så skojade jag om att den 18:e så är det dags för ultraljud så är det någon som vill vara med så är det bara att komma upp. Så nu kom de - 3 st.

Skall erkänna att jag känner min kära överraskningsfamilj så väl att jag var nästan säker på att M&P skulle komma. Att min syster dessutom var med var dock en total överraskning. Extra roligt då vår relation har varit lite svajig senaste året. Kanske skriver mer om det en annan gång.

Alla var med på ultraljudet idag. Kunde inte låta bli att skämmas lite, det är ju mest par som går på ultraljud... inte så många som har med sig mamma, pappa och syster - och ingen man! MEN - mest av allt var jag glad att de var med! Det är ju ändå något fantastiskt att dela med de man tycker om.

Och det allra viktigaste som hände idag var att allt som man kan se på ultraljud såg bra ut. Och att det överhuvud taget fanns ett barn där med ett hjärta som slog förstås, eftersom jag dragits med tvivel angående detta.

Dessutom vet jag om Knud är en Knut eller en Dubblknut ;-)

Berättat för chefen!

I slutet av förra veckan blev det uppenbart att jag måste berätta för chefen - snart! Hade egentligen tänkt att vänta till efter UL på fredag. Det blev uppenbart när jag insåg att min kollega tänker vara pappaledig från och med juni, och att tanken var att jag skulle ta hans roll under tiden.... Vi är de enda två med motsvarande kompetens på företaget så det kommer ställa till det ordentligt.

Jag är IMPONERAD över chefens reaktion. Såklart ställer det till det för organisationen, men det är ju bara att lösa menade han. Han frågade om inte jag var singel, så jag förklarade att det var jag visst fortfarande, men att det blir barn ändå. Förtydligade för honom att det var planerat och då fattade han att jag inseminerats. Han sa flera gånger att det var roligt och gratulerade och det kändes som han menade det. Tilläggas skall att jag är ganska ny i denna delen av organisationen (började 1:a september). Han var också intresserad av hur det går till med val av donator och så vidare. Han tyckte det var tufft och modigt och sa att själv hade han aldrig gjort motsvarande! Inte för att han tyckte det var fel utan för att han inte trodde han skulle klara av det. Han har själv två barn varav en 4-månaders.

Hans reaktion gjorde mig verkligen jätteglad! Dels för att jag inser att det verkligen ställer till det, och dels för att han verkligen inte kunde förvänta sig att jag skulle försvinna bort på föräldraledighet. Så en annan reaktion hade varit helt förståelig.

Tack för det chefen!

Fortfarande mer fet än gravid

17+1:
Två vänner som jag inte träffat på några veckor har idag oberoende av varandra konstaterat att jag fortfarande ser mer fet än gravid ut. Vaffan!
;-)

Patetiska människa!

Ååååhhh, jag blir så trött på mig själv! Jag har en fånig hang-up som gör att jag inte kan låta bli att handla som om jag handlade till fler än en person... Särskilt gäller detta stycksaker. T ex handlar jag ofta något gott frall-typ-bröd eller ciabatta att äta till kvällsmat, och då handlar jag alltid två, fastän jag bara kommer äta en...

Ikväll var det chokladpudding. Plockar till mig en och försöker lämna kyldisken, men så blir ångesten för svår och så kan jag inte låta bli att ta en till. För Gud förbjude att någon skulle tänka STACKARS MÄNNISKA DÄR SKALL HON HEM ENSAM PÅ FREDAGSKVÄLLEN OCH FESTA TILL DET MED EN CHOKLADPUDDING!!

Sorgligt, jag vet, folk skiter väl i mig och mina chokladpuddingar.

Till New York!

Jag skall åka till New York. 5 nätter. Semester!!

Tålmodige vännen H hänger på och nu har vi äntligen bokat. Första planen var att åka i november då jag skulle behöva pigga upp mig efter en misslyckad ivf. Sen så lyckades den ju i alla fall (hurra!) och då tänkte jag vi kunde boka direkt för att åka efter v12. Sen kom jag på att jag inte kunde boka förrän efter Nuppen, ville ju inte resa mitt i eventuella fostervattensprover. Men nu så! I början av februari bär det av. Här skall shoppas!!

Nu har jag 2 frågor:
Är det oansvarigt att ge sig ut och flyga ganska långt i v 20-21?
Är det att utmana ödet att köpa vagn i v 20-21?

Vad var det där egentligen!!???

16+3:
Tock-tock-tock... blob-blob... Värst vad det rör sig gaser i tarmarna tänker jag där jag sitter ensam kvar på jobbet. Så plötsligt inser jag - kanske det inte var gaser, kanske det var en liten fot!?? Slutar andas och försöker känna efter. Kanske kom det ett par tock-tock till, är inte säker. Kanske var det andnöden, kanske inbillade jag mig alltihop? Eller också var det tarmarna.

To be continued... snart hoppas jag!

Målsman

Idag har jag anmält mig till vattengympa för gravida. Känner verkligen att jag behöver röra på mig. Har slutat gå upp för mina 3 trappor till lägenheten (tidigare hade jag en regel att jag var tvungen att gå om inte hissen stod och väntade (fast ibland fick man fuska) - nu fuskar jag alltid). Raksträckor gör mig andfådd. Och jag har ju bara 5 minuters gångväg till jobbet, så någon vardagsmotion blir det inte tal om.

I anmälningen till vattengympan var Målsman ett obligatoriskt fält, det var lite komiskt tyckte jag. Skulle jag ha skrivit min pappa??

Bobyggarinstinkt eller bara uttråkad?

Saxat från en graviditetssajt: "I tredje trimestern har nyhetens behag passerat och många får nog av att känna sig tung och trött. Att vara väl förberedd inför bebisen hemma och på jobbet kan hjälpa till med sinnesfriden. Vissa grips av intensiv "bobyggarinstinkt" och börjar fixa och dona hemma alldeles i graviditetens slutskede."

Nu är jag ju varken i tredje trimestern eller har fått nog av att känna mig tung och trött, men senaste dagarna har fått värsta husliga inspirationen. Jag gjort hemmagjord GI-nyttig müesli, egen hallonsylt, lagat ordentliga middagar, och idag ställde jag mig och bakade brödkakor. Känner då rakt inte igen mig.

Kan det vara bobyggarinsinkten som slagit till redan!? Troligtvis är jag bara uttråkad...

PS. igår inhandlades de första mammabyxorna.

Status 15+6

Generellt sett mår jag toppen. Illamående och trötthet är borta sen en månad eller så. Är inte heller lika hungrig, fast äter ganska mycket. Magen är inte lika svullen, men jag känner mig fortfarande mer fet än gravid (under jul gick jag under namnet fetknoppen av min stygga familj, taskmörtarna).

Är fortfarande rädd att bebisen skall vara "borta". Just nu känns det ju ingenting! Längtar verkligen efter att kunna känna sparkar så man får lite bekräftelse. Men det dröjer nog en månad ännu. Stora ultraljudet är planerat till den 18:e januari. Spännande!

Så här ser måtten ut idag 15+6, senast jag mätte var 11+1:
midja - 76 (+2)
magen på tjockaste stället - 94 (+2)
magen uppochner - 29 (+-0)
tuttar - 95 (+2)
rumpa - 100 (+-0)

Det var ju inte så stor skillnad. Fast det KÄNNS som stor skillnad.

Bättre än 20 000 elscootrar?

Hej hopp!

Åter i verkligheten och med tillgång till moderniteter som Internet och dusch som frambringar mer än tre samtidiga strålar.

Guldkuvertspresenten till systerdöttrarna gjorde succé. Hård och lång kram från E, och stort leende från F som är lite mer den tillbakadragna typen. Sen satt de med stora ögon i soffan och tittade på mig - tysta.... -Undrar ni kanske hur det har gått till, sa jag? Jaaa, svarade de i kör, uppenbart frågan de båda ville ställa. Så jag sa något om blodgivare och njurdonatorer och män som donerar spermier. Att jag inte vågade vänta längre eftersom man inte kan få barn hur länge som helst, och att jag hoppades att det kanske skulle kunna komma en pappa senare.

E:s mest orealistiska önskejulklapp i år var en elscooter. I bilen på julafton hade hon sagt till min syster att den här julklappen var bättre än 20 000 elscootrar. Inte illa tycker jag!

De har också hittat på ett nytt namn om Knud skulle visa sig vara en flicka. Dubbelknut tyckte de kunde passa bra då! :-)